Vi som skriver har länge verkat inom och för Vänsterpartiet. Den senaste tidens reaktioner (och brist på reaktioner) på den växande rasismen och nazismen har fått oss att undra varför delar av vänstern gång på gång förminskar, omtolkar och osynliggör rasismen. Antirasism avfärdas som en ”värderingsfråga” (vad det nu innebär, och hur det nu skiljer sig från andra politiska frågor) och något som vi inte ska fokusera på.
Senast ut bland vänsterskribenter som ifrågasätter antirasistisk kritik är Anna Herdy. I Flamman (17/6) skriver hon texten ”Vi måste sluta ful-tolka varandra”. Där raljerar hon över de feministiska aktivister som reagerade på att Norges jämställdhetsminister som tillhör rasistiska och homofoba Fremskrittspartiet tilläts avsluta Nordiskt Forum. Herdy skriver att kritiken kom som ett brev på posten. Vi frågar oss om Herdy seriöst har funderat över hur det hade varit, vilket unket samhälle vi hade levt i, om rasism och homofobi skulle mötas med tystnad?
Direkt efter EU-valet ifrågasattes antirasism som relevant politisk fråga. Protesterna runt om landet mot SD gavs närmast skulden för SD:s framgångar. Tydligast formulerades detta i ett blogginlägg från Jonas Wikström, en annan Flammanskribent, där han argumenterade för ett avskaffande av antirasismen.
Ett återkommande argument mot antirasistisk kamp är att vi skall lyfta de ”riktiga” frågorna som berör ”vanligt folk”. I argumenten hävdar man att rasism i grunden är en missriktad frustration över välfärdssamhällets nedmontering. Rasismen är i dessa analyser endast ett problem för att delar av arbetarklassen inte inser sina riktiga klassintressen. Rasism är ett falskt medvetande, en missriktad klasspolitik. I detta synsätt är rasism inte ett problem i sig och personer som drabbas av rasism räknas inte med bland ”vanligt folk”.
Argumenten om att ökad rasism skulle bero på sämre välfärd håller inte. Det finns inga klara kopplingar mellan rasism och fattigdom. Det finns en rad historiska exempel där rasism frodats utan fattigdom – USA, Sydafrika och Israel är bara några exempel. I EU-valet såg vi också att SD gick starkt framåt i rika borgerliga kommuner så som Vellinge. I Norge är rasistiska partier på frammarsch trots att landet har en väldigt generös välfärd för dess medborgare.
Argumentet om välfärd döljer också en omsorg för, eller en närmast fixering vid, den vita arbetarklassmannen. SD:s sympatisörer ska övertalas om att de skulle tjäna på att stödja vänstern för att återuppbygga välfärdsstaten. För att inte skrämma bort den som röstar på SD så ska vi för tillfället inte prata rasism. Vi som drabbas av rasism avkrävs solidaritet i bemärkelsen att vi förväntas hålla tyst och våra öden väger lätt när det ska avgöras vilken strategi som är den rätta.
Rasismen i Europa är inget undantag eller fattiga människors misstag. Rasismen har varit en del av kontinentens historia långt före kapitalismen (kolonialism). En vänster som inte lyckas analysera rasistiska maktstrukturer, som ständigt bortförklarar rasism och som säger att det ”egentligen handlar om något annat” är en vänster som redan förlorat. Det blir en vänster som inte kan förhålla sig till att arbetarklassen även består av människor som utsätts för rasism.
Att ställa argument om välfärd i motsättning till ett antirasistiskt arbete väcker frågor kring vems välfärd det syftas på och vad som menas med välfärd. Varför räknas inte antirasismen som ett sätt att öka välfärden för oss som drabbas av rasism? Det svenska folkhemmets historia är dessutom tätt sammanknutet med rasbiologiska tankar och uteslutning och underordning av exempelvis romer och HBTQ-personer. Att inte ha en antirasistisk analys i formandet av framtidens omfördelningspolitik riskerar att bli en nostalgisk restaurering av ett gravt haltande system. Välfärdspolitik utan antirasistisk analys exkluderar rasifierade grupper och verkar splittrande för vänstern.
Rasismen vägrar släppa greppet om oss och därför har vi inte privilegiet att avfärda antirasismen som en bisak som vi väljer att inte fokusera på just nu. Vi ful-tolkar inte när vi kritiserar att ett feministiskt forum ger en rasistisk homofob utrymme – vi tolkar möjligtvis från en annan verklighet än den vita debattörer befinner sig i.
