Jag måste bara få det sagt – 2013 var ett riktigt skitår. Regeringen tvingade mig att betala ännu lägre skatt, kriget i Syrien fick inget slut och Sverigedemokraterna uppnådde ett väljarstöd som fick mig att vilja ångestandas i en papperspåse. Maktperspektiven multiplicerades som ett resultat av postmodernismens inverkan på… tja, allt. Ibland kändes det som om hjärnan imploderade av den självcentrerade politiska debatten. Min samtidsallergi blev ett allt allvarligare problem under 2013 och jag tappade hoppet att hitta något som skulle kunna motsvara en allergimedicin. Men, nu kommer ett men, trots all skit slutade 2013 rätt fint.
Jag var i Kärrtorp själv, men definitivt inte ensam. När tåget bromsade in vid Hammarbyhöjdens station ropade tunnelbaneföraren att det inte gick att åka längre för att det var tågkö fram till Kärrtorp och att vi som skulle dit gjorde bäst i att gå till idrottsplatsen från denna tunnelbanestation. Överallt ifrån strömmade människorna. Farbröder med rullatorer, tonårstjejer i gäng och barn i barnvagnar. Polisen uppskattade oss till mellan 16 000 och 20 000 i Kärrtorp den där kalla dagen precis före jul. Kärrtorp, du ska alltid bli ihågkommet som platsen där det vände.
Folkfesten på Kärrtorps IP, samma plats där nazister några veckor tidigare hade marschövningar, har resulterat i fler lokala initiativ mot rasism. Senast i lördags samlades nästan 600 personer i ett regnigt Halmstad för en manifestation arrangerad av det nystartade nätverket Halmstad för alla som en reaktion på nazistattacken i Kärrtorp. Sammanlagt har 40 000 människor runt om i hela Sverige tillsammans visat sin avsky mot nazisterna och mot rasismen i samhället.
Känslan efter Kärrtorp är ändå motsägelsefull. Samtidigt som vi bevittnar en rörelse som bygger på att människor från alla samhällets hörn hittar till antirasismen, så pågår en introvert diskussion om vem som är en ”bra” antirasist, vem som kan säga vad och vilka strategier som är de ”rätta”. Invecklade maktteorier kan man syssla med på universitetet och förhoppningsvis kan man där utveckla idéer för framtiden, men en antirasistisk reaktion på en alltmer rasistisk samhällsutveckling måste också bygga på bredd och organisering – inte bara på diskussion och självkritik.
Att det ifrågasattes om den folkkäre musikern Tomas Ledin hade rätt att säga att han var Jason, när delar av den svenska artisteliten gick ut till stöd för Jason Timbuktu Didakté är ett exempel på denna strömning. Kritikerna menade att Ledin aldrig kunde vara Jason eftersom han aldrig kommer utsättas för samma strukturella förtryck i sin egenskap av vit svensk man. Insikten om att alla människor kan se sig själva i andra har alltid varit och är grundläggande för antirasismen. Istället för att diskutera vem som gör vad och om det är på rätt sätt, borde vi få fler att göra mer.
2014 är ett viktigt år – och förhoppningsvis ett bättre år än 2013. Förutsättningarna för att göra den antirasistiska rörelsen starkare är goda. Men det bygger på att vi samlar oss. Det är när farbröder med rullatorer, tonårstjejer i gäng och barnfamiljer hittar till antirasismen som den kan göra avtryck, betyda någonting, förändra tankesätt och fördomsfulla föreställningar. Det är ett synsätt som gör att alla kan vara med.
