Vad vill Miljöpartiet egentligen? Frågorna har haglat från vänsterhåll de senaste veckorna efter utspel från de nya språkrören om att de inte utesluter samarbete med andra partier än de rödgröna, ens med den gamla ärkefienden Moderaterna. Svaret är att Miljöpartiet vill bli större. De vill bli så stora att det är de själva, inte socialdemokrater eller moderater som bestämmer vilka de ska samarbeta med.
De har alltid haft en grundläggande kritik mot ”blockpolitiken” och har alltid satsat på att spela ut höger och vänster mot varandra för att få gehör för sina frågor. När nu Fredrik Reinfeldt först har flirtat med Miljöpartiet för att sedan vara kallsinnig när Miljöpartiet flirtar tillbaka speglar det en osäkerhet i Moderaterna om Alliansens långsiktiga hållbarhet. Kristdemokraterna åker ut om inte tillräckligt många moderata stödröster håller dem uppe nästa gång och Centerpartiet kan vandra så långt högerut med Annie Lööf att De nya Moderaternas fina ”mitten-image” hotas. Dörrar kan snabbt öppnas för en center-höger-regering som lutar mot mitten istället för högerut.
Trots det är det fortfarande ytterst osannolikt att det blir ett samarbete högerut för Miljöpartiet efter valdagen 2014. Det gamla rödgröna samarbetet är förvisso dött, utan att någon egentligen formellt sagt upp det, men det troligaste är fortfarande att några slags gemensamma utspel mellan ett par eller alla tre partier börjar komma ju närmare nästa val vi kommer.Vid det laget har Miljöpartiet tvättat bort den i deras ögon besvärande vänsterstämpeln de fått i samband med det rödgröna samarbetet och kan locka till sig mittenväljare igen. I slutändan har dock partiet långt mer gemensamt med partierna till vänster än med Moderaterna.
Är Miljöpartiet då ett borgerligt parti? På sätt och vis är svaret ja. Gustav Fridolin har flera gånger skrivit öppet om strategin att ta över det borgerliga vänsterutrymme som Jan Björklund helt fört Folkpartiet bort i från. Miljöpartiet strävar efter att förfina sin position som mittenparti och ”vinna mitten” för att dra den vänsterut. De tyska socialdemokraternas ordförande Sigmar Gabriel har använt uttrycket i ett tal som också gjort starkt intryck på den nya generationens svenska socialdemokrater som nu tar över under Håkan Juholts flagg. Men faktum är att det är de tyska gröna som mest har tjänat på den politiska strategin. På nationell nivå utmanar de SPD om statusen som landets näst största parti och i delstaten Baden-Württemberg blev de i valet i våras till och med största parti. Det är där Gustav Fridolins och Åsa Romssons förebilder finns. På sätt och vis är det en omvänd moderatstrategi.
Miljöpartiet har utvecklats till ett skickligt parti som Vänsterpartiet kan lära sig mycket av. Medan vänstern klär sig i säck och aska och diskuterar metafrågor går MP direkt på sina sakfrågor med gott självförtroende. De utmanar Major Björklund i skolfrågan, låt vara något schizofrent med sin vurm för friskolorna och det fria skolvalet, och sätter press på regeringen om järnvägssatsningar. Om de lyckas ta över skolfrågan från Folkpartiet återstår att se, det är många som springer på den bollen nu.
Att regeringen under tisdagen aviserade fem miljarder kronor till underhåll av järnvägen har säkert till viss del med Miljöpartiets ”tjat” att göra men det är också ett försök att möta Håkan Juholts investeringsutmaning. Naturligtvis har det också med det massiva misnöje som finns bland folk med att det under den här regeringen verkar vara omöjligt för tåg att passa tiden vintertid. Att regeringens satsning är mycket långt ifrån tillräcklig påpekades också blixtsnabbt i ett pressmeddelande från de gröna.
Partiet lyfter också frågan om bostadspolitiken och omställlningen av miljonprogrammen till klimatvänligt boende och kommer snabbt ut bättre med det i massmedia än Vänsterpartiet, som också talat länge om samma sak.
Men när nu Juholt, Fridolin och Romson vill vara ”samarbetspolitiker” och ta över mitten måste vänstern inse att det inte finns plats för alla på samma planhalva. En snabb och offensiv vänsterytter är aldrig fel i en stark laguppställning. Det kommer att bli livsviktigt att hitta en egen röst till nästa val när väl ett ny form av rödgrönt samarbete står för dörren.
