När jag läser Mattias Gardells nyutkomna bok Raskrigaren – seriemördaren Peter Mangs inser jag att jag utsatts för ett förvandlingsnummer. Hos Gardell framställs Mangs inte alls som någon inbunden autist med dålig verklighetsförankring, utan som en iskall och beräknande nynazist. Här porträtteras en intelligent och djupt ideologisk människa som blev en annan inför rättegången. Mangs säger själv: ”Jag agerade kameleont. En kameleont är sann mot sig själv, samtidigt som han återspeglar den bild som de han möter vill se”. Raskrigaren kan beskrivas som en studie av Mangs som kameleont. En bok om ett exempel på samtida fascism som hela Sverige ryckte på axlarna åt och lät passera.
För att förstå Mangs måste man förstå hans tid. Det är en klyscha, men i Mangs fall stämmer den. Han växte upp på 1970-talet i ett Sverige där Palmehatet grasserade. Mangs pappa Rudolf Mangs var chef för restaurangen på ett Ikea-varuhus och en framgångsrik företagare. Han var en man som hatade skatter lika mycket som han hatade ”svartingar”. Däremot älskade han USA. Dels för dess vapenlagar och dels för att det där, till skillnad från i Sossesverige, var ”ordning och reda” med tydliga hierarkier och skillnader mellan chefer och anställda. Ska man begripa Mangs är Rudolf tveklöst en nyckelperson. Rudolf, som älskade sin son, lärde honom tidigt att känna vördnad för gamla nazister. Han lärde honom också hur man hanterar en Glock.

Mattias Gardell beskriver hur Mangs växte upp i Malmö och tidigt började med musik. Efter gymnasiet gick han på prestigefulla Fridhems folkhögskola, han spelade i ett par jazzband men var lite för udda för att fungera i musikvärlden. Under 1990-talet flyttade han till Bocca Raton i Florida där Rudolf bodde. Där gick de på vapenmässor och myste med den amerikanska fasciströrelsen. Under denna period läste Mangs in sig på esoterisk nazism och ariosofi. Här lägger Gardell noggrant ut tankegångarna. Många av de texter som Mangs läste har Gardell studerat i sitt arbete som religionshistoriker, till exempel i Gods of the Blood och Rasrisk som är två av de bättre böckerna jag har läst om vit makt-rörelsen.
Så kom 2000-talet, Mangs jobbade som tandtekniker och drömde i hemlighet om att starta ett raskrig. Han debuterade som mördare 2003 genom att skjuta en äldre iransk man i hjärtat. Lyckokänslorna rusade i kroppen. Efter mordet tog han mannens kontokort, åkte ner till hamnen och plockade ut hans lilla pension på 7 000 kronor: ”De första pengarna jag helt ärligt förtjänade”, konstaterar han senare. Åren gick, han drev runt på gatorna och letade efter ”nysvenskar” att skjuta på. Från USA skickade hans pappa nya pipor. När Peter ringde och hade ångest tröstade han honom. Gaska upp dig, du kommer stå staty i framtiden!

I samband med att SD bedrev sin valkampanj intensifierade Mangs sitt raskrig. Han slutade på jobbet och började ägna all tid åt vapenvård och politiskt inkorrekt och vaken.se. Rudolf sände honom ett lasersikte. Nu började tidningarna tala om en ny laserman och jakten trappades upp. Till sist blev Mangs tagen i sin lägenhet, men gripandet var odramatiskt. Han kom ut med händerna över huvudet – äntligen kunde han gå i pension.
Raskrigaren är baserad på de tio djupintervjuer som Gardell gjorde med Mangs i högsäkerhetsfängelset i Saltvik. Men det är inte en vanlig forskningsrapport utan en dramaturgiskt bearbetad bok, proppfull av cliffhangers. I efterordet skriver Gardell att han velat skriva ”en deckare med fotnoter” och det har han verkligen lyckats med. Med denna bok etablerar han sig inte bara som en av de främsta kännarna av modern fascism utan även som Sveriges mest underhållande professor. Raskrigaren är kanske inte lika briljant som hans förra bok Islamofobi eftersom den inte rymmer någon stor samhällsteori, men det är en riktig bladvändare. Dessutom innehåller boken en rad stora avslöjanden – som att Mangs fick hjälp av sin pappa att genomföra morden.

Det som gör Raskrigaren så exceptionellt ruggig har dock varken med dess thrillerkvaliteter eller porträttet av fadern att göra. Det handlar snarare om att man så tydligt känner igen berättelsen. Om en ung man som insupit en blandning av 80-talets ”satsa på sig själv”-filosofi och idéer från vit makt-rörelsen. Som i ena stunden drömmer om dollarmiljoner och i nästa om att skjuta svartingar och rasförrädare. Både John Ausonius och Breivik hade samma giftiga blandning av nazism och nyliberalism i kroppen. Man läser boken med känslan av att det kommer att komma flera som dem.
Gardell avslutar med att konstatera att på vissa sätt är berättelsen om Mangs en framgångssaga. Han misslyckades i yrkeslivet men tog revansch som seriemördare. Blev visserligen fängslad – men trivs på Saltvik. Där har han blivit buddhist och ägnar mycket tid åt meditation. Jag har försonats med det jag gjorde, säger han. Hoppas att de anhöriga inte tog det personligt.