Brusten regnbåge: Mandelas krossade dröm

Disa Håstad.
Albert Bonniers förlag, 2015.

Det är en spretig, men bitvis imponerande intervju- och reportagebok om det nya Sydafrika, Brusten regnbåge. Tyvärr fläckas boken av författaren och journalisten Disa Håstads blinda antikommunism.
Hon är fixerad vid våldet i Sydafrika. Inte undra på det efter 300 år av vita övergrepp, förtryck och utplundring av den svarta befolkningsmajoriteten i landet. Tortyr, massakrer och fysiskt våld. Strukturellt våld som – via att reservera 87 procent av landet samt makt och rikedom till de vita – skapade svält, fattigdom och maktlöshet hos de svarta. Men detta vita våld är Disa Håstad inte särskilt intresserad av.
Men när de svarta inför omöjligheten att i frihet och demokrati förändra sitt land vädjar om utländsk bojkott av apartheiddiktaturen – och inleder ett väpnat befrielsekrig, ja, då är det detta motvåld, detta försvarsvåld, detta rättvisa och rättfärdiga våld under frihetskampen som i dag bekymrar Disa Håstad. Speciellt som hon kopplar det till kommunisterna i ANC!

När hon däremot tar upp det förmenta våldet från ANC gentemot den svarta civilbefolkningen, och mot den interna oppositionen under frigörelsekampen – ja, då är hon förstås rätt ute. Ändamålen helgar inte medlen, och befrielsen måste i möjligaste mål gestalta det samhälle man vill bygga. Här verkar det faktiskt finnas gamla surdegar i ANC:s historia, som måste belysas.
Sydafrika har dock fått politisk demokrati, samt mänskliga och medborgerliga rättigheter för alla – till stor del tack vare folkets och ANC:s berömvärda frihetskamp. Det är en demokratisk revolution som är en god grund att stå på inför framtiden. Den historiska bedriften kan ingen ta ifrån ANC.
Men ännu kvarstår de outhärdliga klassklyftorna, och många i underklassen kräver ekonomisk frihet – rättvis fördelning av landets rikedomar. Ett knappast orimligt krav efter århundraden av vit utplundring av landet.
Men ekonomisk frihet för Disa Håstad är marknadsekonomi. Ändå vet hon ju hur de vita i Sydafrika och i västmakterna genom sina företag har sugit ut och förnedrat den svarta arbetarklassen. Hur skulle de svarta då kunna uppleva den vita, västliga kapitalismen som ekonomisk frihet?

Hur skulle de svarta inför en inhemsk och en västlig vit kapitalism som dubbelt exploaterade dem (som svarta och arbetare) bli annat än socialister (eller svarta nationalister)? När dessutom det realsocialistiska blocket i världen rakt av stödde deras kamp för demokrati och socialism. En socialism som verkade lösa såväl ras- som klassförtrycket genom att ge makten till svarta arbetare och bönder.
Vad man däremot kan kritisera (och hålla med Disa Håstad) är den tröghet ANC och kommunistpartiet visade när det gällde att inse att det inte rådde äkta socialism i Sovjetlägret. Där fanns ju varken ekonomisk demokrati, frihet eller jämlikhet.
Med allt detta sagt påvisar Disa Håstad ett tragiskt urspårat samhällsbyggarexperiment i Sydafrika. Två decennier av demokrati och svart majoritetsstyre och många vanliga människor upplever att de fått det sämre! Landet har till och med gått om Brasilien och är numera världens mest ojämlika land, enligt författaren!
En del vita har blivit fattiga, en del svarta har tagit sig in i medel- och överklassen. Men i stort sett kvarstår den enorma kombinerade klass- och rasklyftan mellan välbärgade vita och utarmade svarta. Inte så få ANC-ledare kopplas dessutom till växande korruption, inkompetens, nepotism, skrytkonsumism, sexskandaler, statustänk, girighet och maktfullkomlighet.
Dessa har blivit något av en ny roffarelit som auktoritärt anser att ödet och deras del i kampen gör dem till självklara ledare för lång tid framöver. Och de anser sig ha rätt att belönas för sina insatser. Opposition ser de inte sällan som förräderi.
Och inte nog med att klass- och rasfrågan ännu är olöst. Det kvarstår även starka spänningar mellan de olika folkgrupperna – svarta, vita, färgade, indier, zuluer, xhosa, andra stammar och utländska svarta migrantarbetare.

Det blev ingen harmoniskt flerspråkig, mångetnisk och mångkulturell regnbågsnation som Mandela drömde om. Jordreformen till de svartas fördel har kollapsat – få har fått del av den jord som de vita stulit under historiens lopp. En del jord som ändå delats ut har dessutom gått till personer som ANC-ledningen ser som lojala. Andra har fått jord, men inte de ekonomiska, kommunikationsmässiga eller kunskapsmässiga resurserna, eller jordmånsresurser som krävs för att kunna ersätta de vita boerbönderna som affärsmässiga livsmedelsproducenter.
Det är inte lätt att göra om Sydafrika. Om man nationaliserar jorden för att skapa en svart självägande bondeklass kan det på grund av att de svarta glömt sina odlarkunskaper bli ett lågproduktivt fiasko. Om man socialiserar gruvindustrin och storföretagen för att lägga landets rikedomar i folkets händer kan vitt kapital och kunnande fly landet. Kapitalet saknar fosterland i globaliseringens tidevarv.

Arbetslöshet. Kriminalitet. Växande slum (jordlösa svarta lantarbetare urbaniseras). Aids. Främlingsfientlighet. En svart regering som river kåkstäder och skjuter ihjäl strejkande gruvarbetare! Vem hade trott det?
Inte undra på att det nu har uppstått ett ANC-kritiskt svart populistiskt ”vänsterparti”. Ett parti som anser att landets ledare sålt sig till de vita och till kapitalismen (även Mandela har fått sådan kritik). Ett parti som i fjolårets val växte till tio procent av väljarna, en tredjeplats i parlamentet.
Även om Disa Håstad i sin ANC-kritiskhet troligen överdriver och anstränger sig för att hitta negativa aspekter hos dagens ANC-styre, så verkar det tyvärr som om något gått väldigt snett sedan befrielsen och demokratins införande. Man har varken lyckats skapa socialism, eller ens en kapitalism med ett mänskligt ansikte.