I somras vandrade jag på Bruksleden i Bergslagen. Halva leden från Skultuna gick genom kalhyggen, till och med markeringarna var borthuggna där vi letade oss fram genom björkslyet. Framme i Surahammar tog vi in på vandrarhemmet, det kan väl inte vara något större tryck på det tänkte vi. Det visade sig vara fullsatt, men den vänlige värden Lasse Olivensjö kom rusande med sin mobiltelefon och erbjöd oss det sista hotellrummet.
Lasse har arbetat med åkeri i 17 år men ledsnade på att alltid köra den enformiga sträckan Västerås, Sundsvall, Stockholm och tog över vandrarhemmet 2008. Mysteriet med fullbeläggningen var ganska enkelt, han har fyllt med gästarbetare från Östeuropa som gör byggarbeten här i Västeråstrakten. Lasse trivs.
– Tänk att få äta frukost varje morgon med intressanta gäster istället för att köra runt ensam. Är det verkligen jobbet du skall till säger mina barn när jag går hit med en påse bullar i handen.
Vid frukostbordet berättar han om Surahammar, eller Suuura som man säger, om bruket som ville expandera och fick kommunen att bygga nya hyreslägenheter. Sedan kom krisen i början av 90-talet och lägenheterna stod tomma.
– Då fick de ta fram kulan och riva.
Nästan 400 lägenheter revs och det lade grunden för kommunens urusla ekonomi. Nu fylls en del av lägenheterna med nyanlända flyktingar.
– Det är ju bra att det går några på våra gator.
Bruken här i Bergslagen är embryot till den svenska industrin. Genom en medveten industripolitik med hård statlig styrning kom de att bli mycket viktiga för Sverige. Jag blir nyfiken på de här gamla bruksorterna. Hur klarar de av påfrestningarna i den nya tiden? Hur förvaltas vårt industriarv? Hur ser det politiska och sociala livet ut? Jag beslutar återvända några veckor senare.
Det bästa sättet att ta sig till Sura är den relativt nybyggda järnvägen. Det stiliga stationshuset ligger bakom stängsel så jag leds istället mot centrum under sensommarsolen. Den första jag möter är en äldre kvinna med rullator. Jag frågar var jag kan köpa mig lite mat?
– Det går inte, utropar hon förskräckt. Det finns inga butiker kvar, bara en affär långt borta där vid infarten från den stora landsvägen. Det är hemskt.
Nå, jag lyckas i alla fall hitta en liten kvartersbutik som drivs av Frances Howard, kristen katolik som lämnade Irak för 30 år sedan då han skadats i kriget mot Iran. Det är inget imponerande sortiment i den nystartade butiken. Mjölk finns det, men i övrigt mycket kioskvaror.
– De äldre är i alla fall mycket nöjda, säger han samtidigt som han expedierar några ungdomar som köper lite godis efter skolan.
Detta med butikerna skall visa sig bli ett genomgående tema under mitt besök, men först skall jag träffa Riggert Silfver som är ordförande i hyresgästföreningen, här finns inga bostadsrätter. Riggert Silfver bor i vattentornet, ja faktiskt, åtta våningar finns under cisternen med en fantastisk utsikt.
Han ser inte så många problem för hyresgästerna i Sura, men är lite sur för att kommunen använder Surahammarhus som en mjölkko.
– Men så är det runt hela Sverige, kommunerna tar vinsterna från allmännyttan för att rädda sina ekonomier.
Han ser heller inga problem med flyktingarna i hyreslägenheterna. Däremot har några varit lite bekymrade att en del lägenheter hyrts ut till män från Västerås med sociala problem.
– Vi hade ett A-lag som hängde i centrum, men de var på väg att dö bort. Då kom gubbarna från Västerås och var lite störande, men sedan Konsum stängde har de försvunnit de också.
På baksidan på vattentornet ligger Kommunals expedition och där bjuder ordföranden Zdenka Mardetko på kaffe. Hon berättar om ett fack som är aktivt och till och med ökat från 479 medlemmar till 517 på några år.
– Det är väldigt bra och roligt. Skälet är främst att många gått medlemsutbildningen. Det är en tvådagarsutbildning och det är säkert 300 personer som gått den. Då förstår de vilka rättigheter och skyldigheter de har, så de blir mer på.
Den största fackliga frågan är arbetsmiljön, kommunen tightar till organisationen och pressen på personalen ökar. Framförallt i barnomsorgen har det blivit stressigt. Det är en mycket kraftig majoritet av kvinnor i facket. En stor del av männen försvann när kommunen sålde ut stora delar av den tekniska verksamheten till PEAB för ett antal år sedan.
– Det var tråkigt. Det som alltid legat mig varmt om hjärtat är att inte sälja ut välfärden. Det var därför jag gick med i Vänsterpartiet för 15 år sedan. Jag tyckte sossarna gått för långt till höger.
Socialdemokraterna har haft makten i Sura sedan urminnes tider. Zdenka Mardetko sitter i fullmäktige och tycker att de vill bestämma allt själva. Vänstern har vid två tillfällen haft samverkan med dem, men dragit sig ur då de känt att de bara skulle fungera som knähundar.
Det har talats ibland om att göra samma sak som i grannsamhällena Fagersta och Norberg, gå tillsammans med borgarna mot socialdemokraterna. Men det har inte blivit något av det, borgarna känns inte som något alternativ. Framgångarna i fullmäktige handlar därför om mer begränsade frågor. Senast fick man igenom en handikapplift i badhuset.
Göran Strandlund är politisk veteran i Vänstern i Sura, men han har tröttnat. Det finns två tätorter till i kommunen, Ramnäs och Virsbo. Förra året beslöt Socialdemokraterna att lägga ner högstadiet i Virsbo. De andra partierna i fullmäktige blev informerade om det beslutet samma klockslag som beslutet kungjordes i Virsbo.
– De bluffade oss. Det var då jag lade av. Jag låg ju och drömde mardrömmar om kommunledningen. De dansade cha-cha på sängkanten och det kunde jag avstå ifrån.
Reaktionen blev så stark att nu skall det hållas en folkomröstning i frågan samtidigt med EU-valet. Detta är den största politiska frågan i Surahammar just nu.
För några år sedan gjorde en centerpartist skandal genom att säga att det fanns ingen anledning att gå på kommunfullmäktiges möten. Sossarna gjorde det så bra själva.
Zdenka Mardetkos pappa som kom från Jugoslavien blev värvad av bruket på 60-talet. Hon är uppvuxen i Sura och har inte märkt någon främlingsfientlighet här, det har ju funnits invandrare så länge. Sverigedemokraterna fick visserligen två mandat i fullmäktige sist.
– Jag tror att det mest är folk som är missnöjda med de etablerade partierna, sen finns det kanske en och annan som är emot invandring.
Det finns inte så mycket nya arbetstillfällen i Sura, de nyanlända flyktingarna har därför svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det var därför jag blev glad över Frances Howards butik, men det visar sig att han bor i Eskilstuna. Syrianen Nori Cicek som driver Släggans pizzeria visar sig bo i Västerås. Det verkar vara en lång väg in i arbetslivet för de nyanlända invandrarna i Sura, något som på lång sikt kanske kan bli ett problem. Fast alla jag talar med är överens om att det finns mycket lite främlingsfientlighet i Sura.
Läraren Susanne Cederblad köper en pizza på Släggan på väg hem efter att ha tränat 9-åringar i fotboll. Själv har hon spelat i division 1. Bruksandan som man talar gott om här tar sig kanske sitt starkaste uttryck i idrotten som hockeylaget Blue Hammers som placerat Surahammar på kartan. Det var det första västmanländska lag som spelade i högsta serien. Sura-Pelle som spelade i Tre Kronors ungdomskedja är en legend, inte lika känt är att också Tommy Salo är härifrån.
Som många andra jag träffar trivs Susanne Cederblad utmärkt i Sura. Det viktigaste för henne är att man satsar mycket på barnen. Det säger ock
så Annelie Ståhl som lagat min frukost på vandrarhemmet.
– Jag har sex barn, två med speciella behov. De har blivit väldigt väl omhändertagna.
Men så var det detta med centrum. Konsum har precis slagit igen liksom flera andra butiker. Sportaffären säljer nu enbart över nätet. Två mil bort i Västerås finns Sveriges största köpcentrum Erikslund. Flera jag träffar erkänner lite skamset att de handlar där istället.
Men Folkets Hus i centrum kämpar vidare. Paolo Sandbom bubblar av entusiasm. Sedan något år tillbaka är huset fullt av aktiviteter han dragit igång. Mest omtalad är biografen som nyligen gått över till digitalt. Svenska Filminstitutet har stöttat 250 biografer på mindre platser i övergången. Detta sker runt hela Sverige, det sänds till och med opera direkt från Metropolitan i New York.
– Förr kostade bara frakten 1000 kronor med bussgods. Nu kan vi få filmerna direkt till premiären och har en mycket hög kvalité både på bild och ljud.
Folkets Hus försöker nu bli den sammanhållande kraft Sura så väl behöver, alla från 0-100 skall vara välkomna. Där finns allt från knattebio till boulehall för pensionärerna. Man kan tillbringa en hel dag där.
Britt-Inger Fröberg är metallarbetare från Ramnäs och sedan fyra år Surahammars kommunalråd. Jag träffar henne på besök i Stockholm. Hon erkänner utan omsvep att centrum är ett problem, men de har inte givit upp ännu.
Det är inte lätt med nya arbetstillfällen. Från att ha haft flera tusen arbetare har Surahammars bruk bara några hundra kvar. Idag sker tillverkningen med helt annorlunda tekniker som kräver färre anställda. Men fabrikerna finns fortfarande kvar, både hjulfabriken i Sura och Ankarkätting i Ramnäs har orderböckerna fulla.
– Det gäller att de nischar sig och är bäst på det de gör.
Surahammar har den näst högsta kommunala skulden i Sverige räknat per innevånare. Det beror mycket på att skatteinkomsterna minskade när bruken skar ner personal. Nu har kommunen investerat i 90 miljoner en ny skola men Britt-Inger Fröberg menar att man nu har kontroll över ekonomin och har börjat betala tillbaka på lånet. Hon är optimistisk över framtiden, men när hon skall formulera en vision över Suras framtid blir hon lite vag.
– Skall vi fortsätta utveckla kommunen så måste vi växa, jag tror vi har goda förutsättningar.
Jag lämnar Sura med känslan av att ha varit mitt i Sverige av idag. Här finns fortfarande rester av det som var socialdemokratins Sverige. Intentionerna är välmenande men framtiden är diffus. Det skall bli spännande att se hur kommunalvalet går.
”Vi borde vara mer stolta över vår historia”
Benny Andersson hämtar mig i sin vackra rosa veteran Dodge. Han vill visa lite av Suras historia. Vi börjar på MC-muséet. Här står en kopia av den första bensinbyggda bil som byggdes i Sverige. Kunstruktör var Gustav Eriksson i Surahammar 1898. Vid den tiden fanns det spetskompetens vid bruket. Numera drivs denna kopia av en gräsklipparmotor och dammas av vid speciellt högtidliga tillfällen för att köras runt.
Nästa anhalt är Buksmuséet, eller kan man kalla det museum? De gamla fabrikslokalerna ser ganska förfallna ut och det krävs att vi lånar en nyckel för att komma in. I ljuset som strömmar in genom de dammiga fönstren står en imponerande samling maskiner och redskap. Ångloket Valunder byggdes 1876 och kördes på den en mil långa banan mellan Lisjö och Sura. Annat som visas är tillverkningen av järnvägshjul, man var föregångare med det här på bruket.
– Vi borde vara mera stolta över vår historia. Man skulle kunna använda arbetslösa ungdomar för att restaurera och driva muséet på sommaren, säger Benny Andersson.
Han brukade sitta hemma och skriva insändare. När kommunen ville stänga ner turistinformationen tackade han ironiskt för att man skulle slippa turister som åt upp maten och tankade slut på bensinen. Men till förra valet beslutade han sig för att engagera sig i Vänsterpartiet. Han blev medlem 16 nu finns det 34 och det lär vara på gång att man blir 39. I fullmäktige har han drivit frågor som papperskorgar och motionsslingan. Mest stolt verkar han vara över att Vänsterpartiet stöttar ungdomsverksamheten i olika idrottklubbar. I princip hela det kommunala bidraget partiet får går dit, man använder inget själva. I Ishallen hänger en banderoll från partiet.
Men nu vill han visa mig sin arbetsplats, hjulverkstan som var en del av bruket men numera har det en italiensk ägare. Utanför syns långa rader rostiga järnvägshjul, det är ett lager med udda storlekar om det skulle behövas.
– Vi är de enda i Europa som klarar små serier med snabba leveranser, nu håller vi på och levererar till satsningen på snabbtåg i Kina.
Benny Andersson visar mig på några hjulpar som snart är klara. De är till för Reginatågen, just de tågen som tagit mig till Sura. Det är ett riktigt precisionsarbete man håller på med, kraven på kvalité är mycket höga. Det finns en risk att det kan skapas hjulplattor om hjulen låses vid lövhalka, något som sedan kan skada rälsen. Benny säger att deras hjul inte orsakat några olyckor, de har koll på alla hjul som tillverkats här.
– Nej förresten. Vi fick en reklamation från en tågolycka 2011 i Norge. Hjulet visade sig vara byggt 1964 och hade gått 200 miljoner mil, de får inte gå längre än 40 år.
Nu planerar företaget bygga ut ytterligare, grunden har lagts för en ny byggnad på 1400 kvadrat.
– Vi skall satsa mer på att reparera utslitna hjul. Fast det kommer inte att ge så många nya jobb, kanske bara en fyra stycken per år.
Det är mer jobb som behövs i Sura. Benny påpekar att det i tio år stått ett antal industritomter färdiga vid den stora vägen.
– Kommunen vill ha för mycket, samma tomtpriser som i Västerås. Det vore bättre att sälja dem billigt eller ge bort dem.
