Okategoriserade 27 november, 2007

CH Hermansson: Makt och miljö viktigast för vänstern

Makten ligger fortfarande i händerna på storkapitalet – inte främst i parlamenten. Därför är det viktigt med folkrörelser och arbetarinflytande. Miljöfrågan är akut och skulle också kunna samla massorna. Det menar CH Hermansson, som fyller 90 år och alltså är årsbarn både med ryska revolutionen och sitt eget parti.

Två timmar före vårt möte ringer CH. Han undrar om jag vill ha mjölk i kaffet, för i så fall ska jag köpa med mig det. Jag lovar att köpa mjölk och Aftonbladet.
CH Hermansson fixar fika och plockar fram bullar. Han bläddrar i dagens hög med tidningar och svarar i telefon.
CH är pigg och munter, trots att åldern medfört vissa krämpor.
– Springa kan jag inte. Men jag hoppas på att få uppleva en sommar till. Jag hade det oerhört fint i somras, ute i skärgården. Badade varje dag.

Tänker du på döden?
– Njaaa… Det lönar sig inte. Men jag tänker på dem som ska ta hand om mig. Åka in och ut på sjukhus och hela det köret.
– Jag tycker om att leva!
Immanuel Wallerstein har sagt att kapitalismen bara har 50 år kvar. CH håller med. Därefter kanske världen kan förändras till det bättre. Om det finns något kvar. Han är mycket bekymrad över de stora miljöproblemen, men framhåller att miljöfrågan också kan vara enande.
– Jag tror Dagens Nyheter och andra har rätt när de fruktar att vänstern ska använda klimatfrågan. Den frågan fordrar en planering av ekonomin. Det är en oerhört viktig fråga som vänstern inte får försumma. Det borde gå att skapa bred folklig enhet kring den. Några av våra största folkliga organisationer är Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Då når man över de gamla klassgränserna och kan mobilisera en mycket stor del av befolkningen för en bättre politik.

En av CH:s viktigaste frågor är de arbetandes makt över företagen. Det ska uppnås stegvis, genom att exempelvis börja med arbetsmiljön.
– Facket och de arbetande ska ha ensamrätt på att avgöra hur arbetsmiljön ska se ut. Det ska inte vara resultat av kompromisser bara.
Därefter kan man fortsätta med frågor om investeringar och teknik.
– Och det gäller både arbetare och tjänstemän.
– Jag har alltid sett arbetarrörelsen som en enhet. Där det finns olika uppfattningar om hur man ska nå målet socialism. Men, som jag skriver i kommande numret av Socialistisk Debatt, när nya ordföranden för socialdemokraterna höll sitt stora kongresstal fanns varken kapitalism eller socialism nämnda.
Det är borgerliga media som har problemformuleringsinitiativet, menar han. Nu talas inte om kapitalism, utan om marknadsekonomi. Ordet imperialism har blivit globalisering. Men Marx och Engels hade rätt, motsättningarna har skärpts.
– Storfinansen har skärpt sitt grepp.
Och de 15 ägarfamiljerna som du talade om …
– Ja, de har blivit två. Också förmögenhetsskillnaderna har ökat. Samtidigt försöker man dölja maktförhållandena, genom att påstå att makten bara finns hos riksdag och regering. Det skapar ju väldiga illusioner.
Men det finns de som hävdar att arbetarklassen i sig inte kan uppnå socialism, påpekar jag, att den måste ledas av intellektuella.
– Det varierar under olika epoker. Nu har till exempel Kommunal fört en väldig diskussion om de här principiella problemen. Ledningen ville ta bort ordet ”socialism” ur programtexten, men åkte på bakslag vid kongressen. Jag har framför allt synsättet att arbetarrörelsen är en enhet.

Men du bytte själv från socialdemokratiska partiet till kommunisterna.
– Ja, och det berodde på den socialdemokratiska politiken, det. Dels samlingsregeringens politik mot Nazi-Tyskland. Dels den ekonomiska politiken, där man under kriget pressade ner reallönerna med 20 procent för arbetarklassen.

De partisplittringar som har varit, 1917, 1921 och 1924 och 1929, därefter utbrytningen i KFml 1967 och i APK 1977 har handlat om stora, principiella frågor. Kom sakpolitiken för mycket i skymundan?
– I många fall har det varit doktriner som fått styra, medan det var den faktiska kampen som borde varit avgörande. Det gäller även idag – när jag talar med enskilda socialdemokrater är vi överens om mycket. Men man kan ju inte heller vara utan principer.
– Det bedrövliga är att varken den revolutionära eller den reformistiska arbetarrörelsen har lyckats genomföra sitt program. I något samhälle. Det som ger hopp är utvecklingen i Latinamerika.
Men Sverige har inte motsvarande samhällsförhållanden. De har en fortfarande stor fattig bondebefolkning. Sverige har nästan inga bönder kvar – i alla fall inte radikala.
– På 1950-talet ordnade partiet småbondekonferenser och talade om samverkan mellan arbetare och bönder. Vi samverkade också bra i kampen mot kärnkraften. Men nu verkar det lite svårare, med centerpartiets nuvarande ledning. Hon kan ju inte ens öppna munnen utan att säga konkurrens, den där ordföranden.
Men alla partiet har väl gått åt höger, säger jag, och CH håller med. Jag tar det aktuella valet i Danmark som avskräckande exempel.
– Ja men där var det glädjande att Socialistisk folkeparti gick framåt. Det var i huvudsak missnöjda socialdemokrater som röstade på dem.

Även i Sverige brukar vänsterpartiet gå framåt på bekostnad av socialdemokraterna. Hur ska man parera det?
– Det är därför jag menar att man måste arbeta på fler sätt än det parlamentariska. Just inflytandet i företagen är viktigt. Och konsumentinflytande, men i bred mening – i hyresgäströrelsen och så vidare. Miljöfrågorna kommer att få stor betydelse.
– Det räcker inte med bara beslut i riksdag och regering. Det gäller att förändra människors värderingar. Det är många som inte betraktar sig som arbetare. Gå in i en vanlig speceributik och fråga biträdena vad de är för någonting.
Arbetarrörelsen har varit stelbent, inklusive vänsterpartiet, när det gäller att karakterisera människor och vinna dem, menar CH.

Var det kanske bra att borgarna vann valet så att folk radikaliseras?
– Enligt idén att folk måste få det sämre för att det ska bli bättre? Nej, regeringen hinner ställa till med så mycket jävelskap innan vi återtar makten 2010. Privatisering av allt, statliga företag inte minst.
– Men å andra sidan ska man inte överbetona statens betydelse, som hittills. Det har lett till att man har förlorat förtroendet från de arbetande.

Det är ett tålmodigt arbete som krävs, menar CH, för att arbeta på andra sätt än de parlamentariska. Det visar nödvändigheten av ideologisk verksamhet, säger han. Marxismen är den enda teoretiska utgångspunkt som kan förklara samhället. Jag påpekar att i den rådande debatten betraktas marxismen som direkt kopplad till stalinismen.
– Varför finns inga upplysningskampanjer mot kapitalismens och imperialismens brott? Man använder kommunistspöket som slagträ.
Borgerliga media är starka och arbetarklassen har gjort sig av med sina medier, säger han och tar tidningen Ny Dag och bokförlaget Arbetarkultur som exempel.
– Jag är oerhört kritisk till att man gjorde sig av med dem. Och socialdemokraterna har gjort likadant.

När slutade du själv kalla dig kommunist?
– Det gjorde jag när partiet bytte namn. Jag kallar mig socialist eller vänsterpartist. Det tycker jag är naturligt.

Men har inte motståndarna vunnit då, om man överger begreppet?
– Jo, de har varit övermäktiga. Men jag är anhängare av Kommunistiska manifestet.
Miljöfrågan har drivits länge av vänstern. En annan fråga som togs upp tidigt, var kvinnofrågan.
– Socialister har alltid fört fram kvinnors rättigheter.
– Vi var väldigt förtjusta i Kollontay, säger CH och skrattar. Rosa Luxemburg representerade både kvinnokampen och socialismen. Historiskt har de frågorna hört samman.
Jag frågar hur han själv haft det i sin familj. Han och hustrun Märta levde tillsammans i 60 år. CH menar att de två alltid känt sig likställda.
– Om det är något jag ångrar så är det att jag lade så mycket tid på resor. Jag har varit överallt! Det är för stora anspråk på partiledare, det är helt orimligt egentligen.

Redan 1965 diskuterade CH, i Vänsterns väg, att partiväsendet var föråldrat. Han kritiserade sitt eget parti för att vara gammalmodigt. CH håller med om att det i mångt och mycket är samma frågor som är viktiga idag.

Har vänsterpartiet misslyckats?
– Vi har i all fall inte lyckats genomföra vårt program. Men jag är inte kritisk mot partiets arbete i allmänhet.
– Jag tycker inte att partiet är trögt, men samhället förändras. Jag har ingen överlägsen attityd till partiet, absolut inte. Partiet har gett oerhört mycket. Jag har varit medlem i 65 år, en hel levnad. Partiet har format mitt liv.

* TIPS! * Mer läsning i långa versionen (menyn till vänster)

Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Experterna bakom rapporten landade i att schweiziska armén inte bör använda Palantir. Avslöjandet har väckt reaktioner världen över, säger rapportförfattarna Adrienne Fichter och WAV till Flamman:

– Rapportens bedömning var sprängstoff och har lett till en våg av reaktioner, särskilt i länder där företagets produkter används, som Tyskland och Storbritannien. 

Vad motiverade er att undersöka Palantirs ansträngningar för att samarbeta med Schweiz?

– Palantir är ett av världens mest kontroversiella företag. I början av 2025 frågade vi oss: Vad gör de här i Schweiz, hur många människor jobbar här, vad arbetar de med? Och finns det kontrakt med schweiziska myndigheter?

Sammantaget begärde de ut handlingar från 41 federala myndigheter som rörde möten och korrespondens med representanter för Palantir. På så sätt kunde författarna kartlägga företagets fruktlösa försök att sälja sina produkter till den schweiziska staten.

Det är centralt för demokratin att sådana aktiviteter rapporteras och utvärderas offentligt. 

Granskningen belyser betydelsen av informella, direkta möten för statligt beslutsfattande, som vid World Economic Forum i Davos eller Shangri-La Dialogue, en av Asiens viktigaste säkerhetskonferenser:

– Sådana möten mellan företag och regeringar är avgörande för affärerna. Det är centralt för demokratin att sådana aktiviteter rapporteras och utvärderas offentligt. 

Enligt schweizisk civilrätt kan privatpersoner och företag som upplever att de är felaktigt framställda i media begära ett genmäle. Om utgivaren godkänner kravet publiceras genmälet i slutet av den berörda artikeln. 

Genmälet ska vara koncist, kort och bara bemöta påståenden som är falska. Om utgivaren inte godkänner ett anspråk på genmäle så kan ärendet hamna i domstol.

Palantir begärde genmäle för båda texterna, vilket Republik bedömde att det inte fanns grund för, vilket i sin tur ledde till Palantirs stämning. Katharina Hemmer, vd på Republik, beskriver bolagets reaktion som oväntad:

– Det är inte helt ovanligt att en organisation eller person begär ett genmäle, men vi förväntade oss inte att Palantir skulle göra det, säger hon till Flamman.

Zürichs handelsdomstol hanterar stämningen och ett beslut förväntas inom två veckor.

Palantirs produkter har fördömts kraftigt på flera håll. Deras AI-tjänster har bland annat använts av Israel för att processa data och generera listor över måltavlor i Gaza. Bolagets vd Alex Karp svarade på anklagelser om att Palantir dödat palestinier i Gaza med att säga ”främst terrorister, det stämmer”. Samarbetet med Israel har lett till kritik från FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Även amerikanska myndigheten Ice har skrivit kontrakt på 30 miljoner dollar med Palantir, för att utveckla en programvara som identifierar utgångna visum och används för att jaga papperslösa.

I Sverige används Palantirs produkter av polismyndigheten, vilket Dagens ETC kunde avslöja i november. Justitieminister Gunnar Strömmer kallade nyligen tekniken i sig för ”etiskt neutral”, vilket riksdagsledamoten Petter Löberg (S) (blide) inte håller med om:

– Om programvaran är en så kallad svart låda har vi inte full kontroll över algoritmer och källkoden i ett system som finns inne i våra säkerhetstjänster och försvarssystem, säger han till Flamman.

Beskrivningen av en ”svart låda” innebär att systemet som behandlar datan är hemligt för användaren. Om det inbegriper Palantirtjänsterna som svensk brottsbekämpning använder är inte känt, men flera av bolagets mest framgångsrika produkter har rapporterats vara just det.

Läs mer

Dessutom är Palantir inte ett företag som alla andra, menar Petter Löberg:

– Många av de här teknikjättarna har en väldigt stark politisk agenda och tar stor plats i det offentliga utrymmet. De har en vision av samhället som är väldigt skrämmande. Den är antidemokratisk och antifeministisk, grundaren Peter Thiel har till exempel sagt att han inte tycker kvinnor ska ha rösträtt, säger han, och nämner även Thiels gamla kollega Elon Musk.

– Att den typen av programvara finns inne i våra absolut mest vitala säkerhetssystem är oerhört problematiskt, säger han.

Flamman har sökt Palantir och Gunnar Strömmer.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)