Okategoriserade 27 november, 2007

CH Hermansson: Makt och miljö viktigast för vänstern

Makten ligger fortfarande i händerna på storkapitalet – inte främst i parlamenten. Därför är det viktigt med folkrörelser och arbetarinflytande. Miljöfrågan är akut och skulle också kunna samla massorna. Det menar CH Hermansson, som fyller 90 år och alltså är årsbarn både med ryska revolutionen och sitt eget parti.

Två timmar före vårt möte ringer CH. Han undrar om jag vill ha mjölk i kaffet, för i så fall ska jag köpa med mig det. Jag lovar att köpa mjölk och Aftonbladet.
CH Hermansson fixar fika och plockar fram bullar. Han bläddrar i dagens hög med tidningar och svarar i telefon.
CH är pigg och munter, trots att åldern medfört vissa krämpor.
– Springa kan jag inte. Men jag hoppas på att få uppleva en sommar till. Jag hade det oerhört fint i somras, ute i skärgården. Badade varje dag.

Tänker du på döden?
– Njaaa… Det lönar sig inte. Men jag tänker på dem som ska ta hand om mig. Åka in och ut på sjukhus och hela det köret.
– Jag tycker om att leva!
Immanuel Wallerstein har sagt att kapitalismen bara har 50 år kvar. CH håller med. Därefter kanske världen kan förändras till det bättre. Om det finns något kvar. Han är mycket bekymrad över de stora miljöproblemen, men framhåller att miljöfrågan också kan vara enande.
– Jag tror Dagens Nyheter och andra har rätt när de fruktar att vänstern ska använda klimatfrågan. Den frågan fordrar en planering av ekonomin. Det är en oerhört viktig fråga som vänstern inte får försumma. Det borde gå att skapa bred folklig enhet kring den. Några av våra största folkliga organisationer är Svenska naturskyddsföreningen och Svenska turistföreningen. Då når man över de gamla klassgränserna och kan mobilisera en mycket stor del av befolkningen för en bättre politik.

En av CH:s viktigaste frågor är de arbetandes makt över företagen. Det ska uppnås stegvis, genom att exempelvis börja med arbetsmiljön.
– Facket och de arbetande ska ha ensamrätt på att avgöra hur arbetsmiljön ska se ut. Det ska inte vara resultat av kompromisser bara.
Därefter kan man fortsätta med frågor om investeringar och teknik.
– Och det gäller både arbetare och tjänstemän.
– Jag har alltid sett arbetarrörelsen som en enhet. Där det finns olika uppfattningar om hur man ska nå målet socialism. Men, som jag skriver i kommande numret av Socialistisk Debatt, när nya ordföranden för socialdemokraterna höll sitt stora kongresstal fanns varken kapitalism eller socialism nämnda.
Det är borgerliga media som har problemformuleringsinitiativet, menar han. Nu talas inte om kapitalism, utan om marknadsekonomi. Ordet imperialism har blivit globalisering. Men Marx och Engels hade rätt, motsättningarna har skärpts.
– Storfinansen har skärpt sitt grepp.
Och de 15 ägarfamiljerna som du talade om …
– Ja, de har blivit två. Också förmögenhetsskillnaderna har ökat. Samtidigt försöker man dölja maktförhållandena, genom att påstå att makten bara finns hos riksdag och regering. Det skapar ju väldiga illusioner.
Men det finns de som hävdar att arbetarklassen i sig inte kan uppnå socialism, påpekar jag, att den måste ledas av intellektuella.
– Det varierar under olika epoker. Nu har till exempel Kommunal fört en väldig diskussion om de här principiella problemen. Ledningen ville ta bort ordet ”socialism” ur programtexten, men åkte på bakslag vid kongressen. Jag har framför allt synsättet att arbetarrörelsen är en enhet.

Men du bytte själv från socialdemokratiska partiet till kommunisterna.
– Ja, och det berodde på den socialdemokratiska politiken, det. Dels samlingsregeringens politik mot Nazi-Tyskland. Dels den ekonomiska politiken, där man under kriget pressade ner reallönerna med 20 procent för arbetarklassen.

De partisplittringar som har varit, 1917, 1921 och 1924 och 1929, därefter utbrytningen i KFml 1967 och i APK 1977 har handlat om stora, principiella frågor. Kom sakpolitiken för mycket i skymundan?
– I många fall har det varit doktriner som fått styra, medan det var den faktiska kampen som borde varit avgörande. Det gäller även idag – när jag talar med enskilda socialdemokrater är vi överens om mycket. Men man kan ju inte heller vara utan principer.
– Det bedrövliga är att varken den revolutionära eller den reformistiska arbetarrörelsen har lyckats genomföra sitt program. I något samhälle. Det som ger hopp är utvecklingen i Latinamerika.
Men Sverige har inte motsvarande samhällsförhållanden. De har en fortfarande stor fattig bondebefolkning. Sverige har nästan inga bönder kvar – i alla fall inte radikala.
– På 1950-talet ordnade partiet småbondekonferenser och talade om samverkan mellan arbetare och bönder. Vi samverkade också bra i kampen mot kärnkraften. Men nu verkar det lite svårare, med centerpartiets nuvarande ledning. Hon kan ju inte ens öppna munnen utan att säga konkurrens, den där ordföranden.
Men alla partiet har väl gått åt höger, säger jag, och CH håller med. Jag tar det aktuella valet i Danmark som avskräckande exempel.
– Ja men där var det glädjande att Socialistisk folkeparti gick framåt. Det var i huvudsak missnöjda socialdemokrater som röstade på dem.

Även i Sverige brukar vänsterpartiet gå framåt på bekostnad av socialdemokraterna. Hur ska man parera det?
– Det är därför jag menar att man måste arbeta på fler sätt än det parlamentariska. Just inflytandet i företagen är viktigt. Och konsumentinflytande, men i bred mening – i hyresgäströrelsen och så vidare. Miljöfrågorna kommer att få stor betydelse.
– Det räcker inte med bara beslut i riksdag och regering. Det gäller att förändra människors värderingar. Det är många som inte betraktar sig som arbetare. Gå in i en vanlig speceributik och fråga biträdena vad de är för någonting.
Arbetarrörelsen har varit stelbent, inklusive vänsterpartiet, när det gäller att karakterisera människor och vinna dem, menar CH.

Var det kanske bra att borgarna vann valet så att folk radikaliseras?
– Enligt idén att folk måste få det sämre för att det ska bli bättre? Nej, regeringen hinner ställa till med så mycket jävelskap innan vi återtar makten 2010. Privatisering av allt, statliga företag inte minst.
– Men å andra sidan ska man inte överbetona statens betydelse, som hittills. Det har lett till att man har förlorat förtroendet från de arbetande.

Det är ett tålmodigt arbete som krävs, menar CH, för att arbeta på andra sätt än de parlamentariska. Det visar nödvändigheten av ideologisk verksamhet, säger han. Marxismen är den enda teoretiska utgångspunkt som kan förklara samhället. Jag påpekar att i den rådande debatten betraktas marxismen som direkt kopplad till stalinismen.
– Varför finns inga upplysningskampanjer mot kapitalismens och imperialismens brott? Man använder kommunistspöket som slagträ.
Borgerliga media är starka och arbetarklassen har gjort sig av med sina medier, säger han och tar tidningen Ny Dag och bokförlaget Arbetarkultur som exempel.
– Jag är oerhört kritisk till att man gjorde sig av med dem. Och socialdemokraterna har gjort likadant.

När slutade du själv kalla dig kommunist?
– Det gjorde jag när partiet bytte namn. Jag kallar mig socialist eller vänsterpartist. Det tycker jag är naturligt.

Men har inte motståndarna vunnit då, om man överger begreppet?
– Jo, de har varit övermäktiga. Men jag är anhängare av Kommunistiska manifestet.
Miljöfrågan har drivits länge av vänstern. En annan fråga som togs upp tidigt, var kvinnofrågan.
– Socialister har alltid fört fram kvinnors rättigheter.
– Vi var väldigt förtjusta i Kollontay, säger CH och skrattar. Rosa Luxemburg representerade både kvinnokampen och socialismen. Historiskt har de frågorna hört samman.
Jag frågar hur han själv haft det i sin familj. Han och hustrun Märta levde tillsammans i 60 år. CH menar att de två alltid känt sig likställda.
– Om det är något jag ångrar så är det att jag lade så mycket tid på resor. Jag har varit överallt! Det är för stora anspråk på partiledare, det är helt orimligt egentligen.

Redan 1965 diskuterade CH, i Vänsterns väg, att partiväsendet var föråldrat. Han kritiserade sitt eget parti för att vara gammalmodigt. CH håller med om att det i mångt och mycket är samma frågor som är viktiga idag.

Har vänsterpartiet misslyckats?
– Vi har i all fall inte lyckats genomföra vårt program. Men jag är inte kritisk mot partiets arbete i allmänhet.
– Jag tycker inte att partiet är trögt, men samhället förändras. Jag har ingen överlägsen attityd till partiet, absolut inte. Partiet har gett oerhört mycket. Jag har varit medlem i 65 år, en hel levnad. Partiet har format mitt liv.

* TIPS! * Mer läsning i långa versionen (menyn till vänster)

Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Det tyckte även Laestadius själv. I boken Så kunde det gå (Verbal, 2025) tar han saken i egna händer och skriver en framtidsskildring som sträcker sig från 2026 till 2037. I reportage från Umeå, Stockholm, Möja och flera andra platser, berättar han om livet efter Tidöregeringens förlorade år. Inom litteraturvetenskapen brukar man tala om ”slipstream fiction”; en genre där science fiction-element glider in i realismen, utan att det för den skull blir ett fiktivt ”världsbygge”. För Laestadius är dock inte den suggestiva effekten poängen – utan vetenskapen bakom den litterära ridån. Man skulle därför kunna beskriva Så kunde det gå som en ”dokumentär slipstream”. Det låter kanske kuriöst, men genren är inte ny, inte ens i Sverige: 2020 kom Erika Bjerströms (bra) Klimatkrisens Sverige och 2021 Peter Alestigs (mycket bra) Världen som väntar.

I Laestadius framtid har en socialdemokratisk regering lånat till stora investeringar i Reformisternas anda. Man satsar på kraftiga upprustningar av järnvägen snarare än att bygga nya höghastighetståg. 20-talets mest fatala misstag, idiot-debatten om ny kärnkraft, har övergivits och investeringarna i framför allt vindkraft har exploderat. Laestadius framtidsskildring är vattenkammad, inga figurer har djävulshorn, men Ebba Busch kastas raskt ut ur riksdagen. Eftersom hälften av Sveriges utsläpp kommer från trafiksektorn – till övervägande del från bilar – lägger han mycket krut på dessa avsnitt. Den utopiska traditionens bombastiska ”Kräv det omöjliga” har ersatts med realismens knallpulver-salut över det framtida trafikborgarrådets detaljplan.

Rent litterärt lämnar Så kunde det gå en del att önska. Nästan alla figurer låter slående lika en viss emeriterad professor i sina inre monologer. En miljöengagerad ö-bo funderar över sina stearinljus (!) och känner ”eldskam” – och som läsare kan man nästan höra ”Born to be Wild” spelas under Miljöpartiets gruppmöten. Dessutom undrar jag om inte Laestadius (bilden) borde ha tittat noggrannare på hur folk sätts i (klimat)rörelse i sience fiction-författaren Kim Stanley Robinsons framtidsskildringar. I Framtidsministeriet skapar Robinson ett klimatförändringarnas ground zero efter en värmebölja över Indien, där 20 miljoner människor dör under några veckor. Den sorgliga sanningen är att något dylikt troligen kommer att behövas för att världen ska skrida till handling.

I Laestadius roman sker genombrottet när en forskningsexpedition upptäcker en issörja runt Arktis. Med tanke på att nya rön om den atlantiska strömmen, som visar att en ny istid troligen väntar i Norden, bemöttes med en axelryckning känns detta som utopiskt tänkande i dess sämsta bemärkelse.

Läs mer

Samtidigt känns det småsint att påpeka dessa litterära brister. Ingen kommer att läsa Så kunde det gå för dess stilistiska kvaliteter, utan för alla kreativa lösningar och för koncentrationen i tanken. När den är som bäst kan den ligga till grund för det som klimataktivisten Joanna Macy kallar ”aktivt hopp”. Det betyder inte att vi alltid måste vara optimistiska, utan att vi identifierar vad vi hoppas på – och tar steg i den riktningen. Gärna i Laestadius fotriktiga skor.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor i statsvetenskap vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)