Tv-serien En pilgrims död har återigen satt mordutredningen i mediernas radar. I tv-serien förs ett Säpo-spår fram. För många är det en okänd historia, men det fanns en tid då vänsterpressen i Sverige var de som drev det så kallade polisspåret.
Ganska tidigt efter mordet på Olof Palme började framför allt Proletären och Norrskensflamman, som Flamman hette då rapportera om möjliga kopplingar till polis och antingen svensk eller utländsk säkerhetstjänst. ”Allt fler trådar går till CIA” var en förstasidesrubrik i Proletären 1986. I juni samma år skrev Flamman om kopplingar till Norrmalmspolisens ökända ”Basebolliga”, en grupp poliser känd för sin brutalitet och högerextremism.
Polisspåret kan beskrivas som ett samlingsnamn för olika teorier om att polisen, eller säkerhetspolisen var inblandad i mordet på statsministern. Det som framför allt brukar föras fram är vittnesuppgifter om att poliser ska ha betett sig underligt i samband med mordet. Personer ska ha sett män stå och prata med walkie-talkies i närheten av mordplatsen. Bland dem finns en utpekad polis.
– Då får man komma ihåg att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden, säger Olle Minell, pensionerad journalist, som skrev många av artiklarna om polisspåret för Proletären under den tiden.
Andra uppgifter rör poliser som ska ha befunnit sig på platser de inte borde ha varit under mordnatten och som kan ha bidragit till att utredningen sinkades. Att polisen, Säpo, eller möjligen utländsk underrättelsetjänst som CIA eller Sydafrika var inblandad i mordet på statsministern var en teori som det rapporterades om i många medier, men vänsterpressen kom att driva spåret.
De utpekade poliserna fanns framför allt inom Norrmalmspolisen och det fanns nazianstrukna poliser.
– Det finns till exempel uppgifter om poliser som skålade för mordet på Palme, säger Gunnar Wall, som arbetade som journalist på Internationalen under den tiden.
I Flamman intervjuades en före detta legosoldat, som berättade att han blivit tillfrågad av en före detta kollega inom CIA om att mörda Palme. Man kom också att rapportera om kopplingar mellan poliser och en före detta chef på Säpo, som fått sparken efter en schism som rörde Olof Palme som en möjlig säkerhetsrisk.
Skadestånd och tryckfrihetsmål
Rapporteringen ledde till stämningar från poliser och rättegångar. Både Flamman, Internationalen och Proletären hamnade i tryckfrihetsmål. Framför allt gällde det namn- och bildpubliceringar.
– Det var inte för att svärta ner poliserna, utan för att vi fick starka indikationer på att här skulle locket läggas på och då valde vi att vara så detaljerade som möjligt. Vi var noga med att säga att ”vi vet inte om det är på det här viset, men här finns en serie omständigheter som bör utredas”, säger Håkan Blomqvist, som var ansvarig utgivare för Internationalen vid den tidpunkten.
Flamman resonerade på liknande sätt.
– Vi redovisade de detaljer vi hade och sedan fick människor dra sina egna slutsatser, säger Dick Emanuelsson, som skrev många av artiklarna för Flamman.
I Internationalens fall rörde det sig om två artiklar där man friades för den ena men fälldes för den andra. Totalt dömdes man till skadestånd på 40 000 kronor fördelat på fyra poliser. Flamman fälldes för förtal för en bildpublicering och dömdes till skadestånd till en polis på 20 000 kronor. De båda poliserna som stämde Flamman hade yrkat på 250 000 var i skadestånd.
Proletären, som skrivit flest artiklar och på olika sätt drivit polisspåret hårdast råkade mest illa ut. Tidningen friades på en del punkter men fälldes på andra. Totalt dömdes ansvarig utgivare till skadestånd och rättegångskostnader på drygt 300 000 kronor. Den dåvarande ansvarige utgivaren ska efter domen ha sagt att han trots det inte ångrade någonting, enligt Proletärens jubileumstidning från 1995.
En del Flamman talat med beskriver situationen som hysterisk, med hätska utfall mot vänsterpress från borgerlig media. Men tidningarna fick också stöd. Det ordnades stödfester och insamlingar till skadestånden. Inför rättegångarna kom det till ett upprop för tryckfrihet som flera hundra personer skrev under, däribland många kända journalister och kulturpersonligheter.
– Det var inte bara de som man kan tänka sig skulle stödja någon av tidningarna, utan det var en oerhörd bredd bland namnen, säger Gunnar Wall.
Lågt förtroende för polisen
Kanske kan en del av förklaringen till varför det var lätt att sluta sig till polisspåret, framför allt inom vänstern finnas i hur samtiden såg ut. Mordet på Olof Palme hade föregåtts av en intensiv hatkampanj mot statsministern. På Moderaternas valvaka 1985 lär det ha kastats och sparkats runt en Palme-docka. Många vänstermänniskor förknippar tiden med ubåtsjakt, stora motsättningar och hets mot kommunister.
Mordutredningen kom sedan snabbt att kretsa kring det så kallade PKK-spåret, eller kurdspåret som det också kallades. Motivet skulle vara en hämndaktion för att PKK nyligen klassats som en terroristorganisation i Sverige. Dick Emanuelsson minns:
– Kravallpolis stormade in och gjorde husrannsakan hos barnfamiljer och på caféer. Det bedrevs en hetsjakt på en hel folkgrupp. Känslan blev att man inte kunde lita på de här människorna som bedrev utredningen.
Samtliga kurder som anhölls i samband med tillslagen släpptes kort därefter och Hans Holmér, som kanske var den som drivit PPK-spåret hårdast fick så småningom avgå som spaningsledare.
Gunnar Wall påpekar att till exempel Boforsaffären fanns i färskt minne hos många vid den här tidpunkten.
– Det var många stora frågor som ställdes under den här tiden och känslan var att vi fick aldrig riktigt veta hur saker gått till.
Kom att dö ut
Polisspåret kom att tona ut.
– Vi släppte det när det inte ledde någon vart, vi kände till slut att vi inte kan göra polisens arbete, säger Dick Emanuelsson.
Det handlade om resursbrist. Men kanske också om att en del privatspanare hamnade snett och bidrog till att sänka trovärdigheten för dem som förde fram polisspåret.
– Ju längre tiden gick, desto mer bisarra teorier utvecklades, det bidrog nog till att vi slutade skriva om det, säger Håkan Blomqvist.
Gunnar Wall och Olle Minell har fortsatt att skriva om mordet på Olof Palme genom åren. Gunnar Wall tilldelades Guldspaden för boken Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet. Han tycker att spåret fortfarande borde utredas, om inte annat för att det inte blivit ordentligt utrett.
– En del av uppgifterna är säkert sådana att de snabbt skulle kunna avföras, men det har inte blivit gjort.
Leif GW Persson, som skrivit romanerna som En pilgrims död bygger på är själv tveksam till polisspåret.
– Att ett antal ordningspoliser vid Norrmalmspolisen skulle vara inblandade tror jag inte alls på. Jag vill nog höja ribban. Det kan vara säkerhetspoliser eller personer verksamma inom den militära verksamheten, säger han till Aftonbladet.
