Lisa Bjurwald är upprörd. Hon kommer just från en radiodebatt där en utredare från på uppdrag av näringslivets tankesmedja Timbro argumenterat för att man ska damma av begreppet assimilation. Redan innan jag slagit på bandspelaren börjar hon prata om den förskjutning av debatten i högerpopulistisk riktning som hon anser pågår.
– Assimilation! Som om de inte visste att det är vad man gjort i Tibet, eller med Nordamerikas indianer.
I april kommer hennes bok om den europeiska ytterhögern, Europas skam – rasister på frammarsch (Natur och Kultur). Där går hon igenom antisemitism, antiziganism och islamofobi, men huvudnumret är reportage från Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och de skandinaviska länderna. ”En klassisk reportagebok”, säger hon själv, den första på svenska som tar ett bredare europeiskt grepp på högerradikalismen.
Vilken typ av rasism som dominerar skiljer sig åt.
– I Ungern lyckas antisemitism och antiziganism vara framgångsrika i valen. Där kan toppolitiker prata om sionistiska nätverk utan att någon reagerar. I Västeuropa har vägen till framgång istället varit att byta ut antisemitismen mot islamofobi.
Även om ytterhögerns framsteg kan förklaras på olika sätt i olika länder, så finns några saker som skulle kunna förklara varför samma sak sker samtidig runt om i Europa. Bjurwald pekar på internets betydelse för organiseringen och, så klart, på terrorattackerna i USA, London och Madrid. Med vissa undantag, så är det islamofobin som lyft högerradikalerna.
– Det är det tydligt största problemet idag, mycket mer överhängande än antisemitismen. Det riktigt farliga är att också etablerade politiker har börjat prata om kulturella skillnader, om att muslimer skulle vara svåra att integrera, vilket i grunden handlar om ren rasism.
Tanken i boken har varit att välja dels sådana länder, som Italien, där högerradikalerna har politisk makt, dels sådana som Storbritannien och Tyskland, där det idag inte finns något verkligt politiskt hot, men där man däremot har våldsamma rasistiska gaturörelser.
Det sägs ibland i den svenska debatten, ofta med hänvisning till Danmark, att det skulle finnas ett val mellan våldsam gatunazism och mer städade högerradikaler. Slipper man den våldsamma rasismen om man släpper fram den parlamentariska ytterhögern?
– Det ena utesluter inte det andra. Både Ungern och Italien är exempel på det. I Tyskland har man en våldsam nazism, men inget starkt parti, men det beror bland annat på att de inte haft någon stark ledargestalt av typ Geert Wilders i Holland.
– Det betyder inte att vi andra inte kan påverka utvecklingen. Men det skulle kräva en annan medvetenhet än idag. Och det jag ser i Europa är snarare att de etablerade partierna ser möjligheten att fiska röster i de här vattnen.
Högerradikalerna har pekat ut en fråga och en väljargrupp?
– Ja, det finns ju en anledning till att Timbro efter valet 2010 gav ut en antologi där ett bidrag handlade om att vi måste prata om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, eller, som nu, pratar om att man vill lyfta fram begreppet assimilation.
– Invandring och integration är ju inget område Timbro utmärkt sig på tidigare, utan de tar chansen nu.
Jag är inte särskilt orolig för att vänstern och arbetarrörelsen skulle bli rasistisk. Men däremot har vi sett många sådana tecken inom borgerligheten sedan språktestförlaget 2002.
– Ja, ett problem för mig är att jag känner igen mig i allt färre andra liberaler. Jag känner mig definitivt hemma på Dagens Nyheters ledarsida, men när jag ser mig omkring i debattsfären så ser jag bara ett fåtal liberaler som tycker som jag, som Folkpartiets Birgitta Ohlsson och Fredrik Malm.
– Jag kan inte tänka mig nån annan svensk liberal än jag själv skriva den här boken. Det är ett sjukdomstecken för borgerligheten. Jag kan tänka mig många andra liberaler skriva många andra böcker, till exempel om den farliga islamismen och andra viktiga och aktuella ämnen. Men det är inte så att jag stöter på andra liberaler på antirasistiska manifestationer och debatter. Borgerligheten har sedan 1990-talet helt släppt antirasismen och istället börjat spela på SD:s planhalva. Det är otroligt farligt.
Ett exempel är när borgerliga ledarskribenter och debattörer åt lunch med norska Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen i Stockholm i november 2009. Timbrodebattören Fredrik Segerfeldt var en av arrangörerna. Han bloggade att ”Framskrittspartiet (sic) är inget gäng fånar med en ledare som gör sig bra i tv, utan ett parti med en intellektuell grund som är etablerat i seriösa delar av samhället på ett helt annat sätt än SD”. Den moderate riksdagsmannen Johnny Munkhammar, beskrev Jensen som ”modig, principfast och envis”. Båda har gästföreläst vid Frp:s partiutbildningar.
– Men bara för att ett parti säger nåt jätteintressant om a-kassa eller skatter kan man inte vika sig i frågan om människovärde. Det känner jag att allt större delar av den svenska borgerligheten gör just nu: De kompromissar om liberalismens kärnvärden, om människors frihet och lika värde.
Vilket parti har tagit till sig mest av högerradikalernas idéer?
– Det är klart jag blir besviken på Folkpartiet för språktestet, burkadebatten och sådant. De har inte fört fram sådana krav utifrån en liberal värdegrund, utan på ett populistiskt sätt.
Går det att göra utifrån liberala idéer?
– Inte burkaförbud. Det är inget politiker ska lägga sig i, det måste komma från kvinnorna själva, kanske från en feministisk rörelse. Språktest är en annan sak. Det handlar inte om att inskränka individens rättigheter så mycket som ett klädförbud gör. Språktest skulle kunna handla om att hjälpa människor som har problem med språket. Problemet är själva kravformen. Skulle jag komma till ett annat land och mötas av en massa krav, så skulle jag genast känna att jag är ett besvär för samhället. Integrationspolitiken borde syfta till att både landet och personen ska tjäna på varandra. Men nu har det blivit som så att om inte du gör si och så, så är du inte till nytta för svenska staten, och då, underförstått, kan du åka ut. De allt hårdare kraven på särskilt muslimers anpassning, ända ner till deras kläder, är ju ett europeiskt mönster.
Hur ser du på Moderaterna?
– Moderaterna för generellt en kylig politik som handlar mycket om hur människan kan vara till nytta för samhället och inte tvärtom. Om de ställer orimliga krav på människor, så är det inte så konstigt, för de ställer krav på alla sorters människor. Folkpartiets svek är större, därför att de kommer från en annan ideologisk tradition.
Jag ser inte att Moderaterna har någon ideologi egentligen, de känns mer som ett pr-företag. Kanske lämnar man inom Alliansen de högerpopulistiska utspelen till Folkpartiet?
Parallellt med den högerpopulistiskt inspirerade politiken har vi också fått en mer auktoritär skolpolitik, en hets mot arbetslösa, mot sjuka och mot fuskare. Sammantaget ser det ut som ett slags en auktoritär vänding av liberalismen, där man misstror medborgarna
– Det är en obehaglig borgerlig utveckling. Till stora delar följer den av den sortens polemik som Dansk Folkparti och Sverigedemokraterna skapar. Den smittar.
Perioden av högerradikal frammarsch sammanfaller med stark tillbakagång för socialdemokratin i Europa. Hänger det ihop?
– Socialdemokratin har alltid varit en motvikt mot rasistiska rörelser, en stark barriär. Även som liberal vill jag ha en starkare socialdemokrati, för borgerligheten kan inte hålla uppe spärren mot rasismen.
Visst, alla pratar om att vi måste stå emot SD och de här krafterna i Europa, men ändå får vi burkaförbud, krav på kraftigt minskad invanring, fixering vid muslimer och språktest. Jag är trött på det borgerliga tjatet om att bekämpa dem, för hur mycket gör vi? Som jag skrev i Dagens Arena, att hade vi haft 700 stampande hardcore islamister med brandfacklor i Salem, som skriker att de ska avsätta landets politiker, så hade varenda ledarsida sagt att nu jävlar är det en islamistisk revolution i Sverige. Det hade kommit krav på förtryck av hela den muslimska befolkningen.
Bjurwald är förvånad över att vänstern inte tar den antirasistiska debatten hårdare med borgerligheten. Visserligen hoppas hon att fler liberaler ska våga kritisera de egna, men det krävs också en blåslampa från vänster.
– Ibland tror jag inte borgerliga politiker själva förstår effekter av vad de säger och vilket budskap det sänder. Då behövs det någon som gör dem medvetna om det.
Personakt
Namn: Lisa Bjurwald.
Ålder: 32.
Yrke: journalist. Hoppade av gymnasiet som 16-åring och fick jobb på Expressen. Han bland annnat jobbat i Storbritannien, USA och Dominikanska Republiken för Allt om resor. Sedan 2006 medlem av den antirasistiska tidskriften Expos ideella redaktion. Nu ledarskribent på Dagens Nyheter.
Politik: Socialliberal, men aldrig partiaktiv. ”Jag är ingen broiler från ungdomsförbunden”.
