Musikkollektivet Euskefeurat har skrivit en av de viktigaste politiska sångerna någonsin i min mening. I låten Flyktingarna har de med norrbottniskt förnuft, dragspel och skönsång formulerat en av de viktigaste egenskaperna som behövs i ett samhällsbygge: medmänsklighet.

”Svårast av allt var nog ändå att fatta
att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
här blev förhörda och ifrågasatt
och tvingades hålla sig gömda på nytt”

I helgen dök ett nytt fall upp. En kvinna som efter 22 år i Sverige ska utvisas till Chile för att hon enligt Migrationsverket inte ”anpassat sig tillräckligt till det svenska samhället”. Namnlistor som sprids på Facebook och Twitter som ska försöka göra att Herma får stanna. Vi känner till namnen. Aziz, Ganna, Kainat, Hadile och Ibbe. Bakom varje namn som når oss i bruset finns minst lika många till som inte får stanna.
I takt med att olika regeringar gjort det svårare för människor på flykt att få stanna i Sverige, så har vi, medborgarna, byggt en stark tradition av att gömma flyktingar, stoppa utvisningar och stå upp för mänskliga rättigheter. 1990 förklarade nunnorna i Alsike kloster officiellt klostret för en kyrklig fristad för flyktingar. Familjen Sincari som 1996 utvisades efter fem år i landet, gjorde att Åseleborna gick samman och kämpade för att familjen skulle få stanna. Under min egen skoltid under slutet på 90-talet oroades vi för att våra nya klasskamrater som flytt från krigets Bosnien skulle utvisas och nu nyligen manifesterade hundratals människor sitt stöd för att låta 16-åriga Kainat i Rinkeby stanna i Sverige.
Socialdemokraterna och Moderaterna har i sin tur en lång tradition av motstånd till en generös flyktingpolitik. 2005 lyfte asylrörelsen tillsammans med Svenska Kyrkan och en rad andra utomparlamentariska rörelser kravet om flyktingamnesti i samband med att den då socialdemokratiska regeringen la förslag om att lägga ner den icke fungerande Utlänningsnämnden. Alla partier i riksdagen utom Socialdemokraterna och Moderaterna röstade för förslaget, men eftersom jättarna inte var med gick förslaget inte igenom. Genom att lyfta in frågan i budgetförhandlingarna med S lyckades V och MP att få igenom delar av amnestikraven som resulterade i att barnfamiljer som vistats länge i Sverige och att personer med verkställighetshinder fick stanna. Det var en viktig seger som ändå bara nådde halvvägs.

”Det sas att dom saknade skäl att få stanna
Medmänsklighet. Ajöss och farväl.
Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat
Är det dom eller vi, som mest saknar själ”

Om man, trots den Sören Holmberg-traumatiserade statsvetarkårens utsagor om motsatsen, får tro på att det faktiskt blir regeringsskifte i år så finns det ett utrymme för förändring av flyktingpolitiken. Men det är inte lappande och lagande som resulterar i små steg framåt som behövs. Migrationslagstiftningen måste göras om i grunden.
Det är dags att vi antirasister och medmänniskor börjar formulera oss kring hur framtidens mer generösa flyktingpolitik ska se ut. Ska vi öppna gränserna helt eller leder det enbart till att staten legaliserar de förhållanden som papperslösa flyktingar idag befinner sig i? Bör man bygga ut mottagningsenheterna, starta fler skolor för nyanlända barn och ungdomar? Frågorna är många och det är dags att vi börjar formulera svaren.