Göran Skytte. Likt en målsökande robot nosar han upp reaktionära ståndpunkter, för att sedan sprida dem till allmänheten, lika stringent som en bombmatta. Nu i armkrok med andra borgerliga ledarskribenter och rundtyckare till storms mot debatten om skattefusket. Skyttes talar om ”dubbelmoralen i demagogernas värld”. Han har nämligen kommit på, att det inte bara finns folk som betalar svart, utan också folk som betalas svart. Och denne är ”sannolikt inte en överklassare med högersympatier, utan har troligen helt annan profil, om ni förstår vad jag menar”.

Ja, vi förstår. Skytte excellerar här i en borgerlig paradgren: gömma maktförhållanden. Han jämställer alltså den förmögna Djursholmsfamilj, som låter en arbetslös invandrarkvinna städa hemma hos sig utan att betala arbetsgivar- och pensionsavgifter, med den som städar. Argumentationen är inte bara behändig för att blanda bort korten när överklassen åter fulat sig publikt i Rosenbad. Den utgör ytterfodret i den liberala paletå som högerns mörkermän bär då de dundrar in i vår samtid.
Så kan socialt förtryck i bästa fall reduceras till individuell kränkning – att hävas med ryck-upp-dig-kurser samt en och annan jurist. Och så kan en folkföraktande överhet vända ”debatten” till sin egen fördel. Genom att blanda ihop smått med stort – alla som någon gång betalat en barnvakt ska känna sig solidariska med miljonskattebrottslingar – och nere med uppe, legitimeras en nedmontering av de skatter som överklassen alltid velat dra sig undan ifrån.

Maud Olofsson fällde en fantastisk kommentar i Ekots lördagsintervju om detta: ”Vi skulle inte ha den synen på svart arbete, om vi hade ett skattesystem, som kändes legitimt”. Vi?
Notera sedan vad som parallellt sker med socialförsäkringarna. Till och med enligt den ”delegation mot felaktiga utbetalningar” som tillsatts för att skapa alarmism kring välfärdssystemen, kan kanske två procent av utbetalningarna bero på fusk. Det är tio miljarder; att jämföra med de 133 som enligt Skatteverket försvinner från skattesystemet, eller de drygt 60 som regeringen sänkt skatterna med, bland annat för att det ska löna sig mer att äga en femtiomiljonersvilla.
Det är förstås, definitionsmässigt, fel med fusk. Siffrorna visar samtidigt att de svenska systemen är mycket robusta och svinnet begränsat. Men med en kanonad av misstänkliggöranden har många övertygats om att en massa andra fuskar till sig pengar. Också detta kan nu användas för att jaga och skuldbelägga människor i behov av stöd, och för omvandlingen av de generella välfärdssystemen i riktning mot smala välgörenhetsarrangemang.
Uppifrån och ned. Tacksamhet istället för rättigheter.

Det är i sviterna av vänsterns självavveckling som det kan gå så illa. Försvaret av de sociala systemen blir ohållbart i stillasittande läge. Bara om det finns en strävan, ett gemensamt upplevt syfte, kan det som finns idag uppfattas som värda att försvara och utveckla. Annars kommer varje enskilt problem, varje enstaka fusk, att kunna tas som intäkt för att systemen ska upplösas.
Förtvivla nu inte. Det moderata illusionsnumret har klätts av ytterligare. Och svenskarnas känsla för rätt och rättisgheter har trots allt visat sig gå djupare än att den kan skingras med slapp mellanskiktsjournalistik allena. Men arbetarrörelsen måste veva igång ett offensivt framtidsprojekt, för att inte Skyttes och Olofssons struntprat ska få full verkan. Alternativet till ett välgrundat, organiserat klassmedvetande, lite klasshat för all del, blir ett borgerligt samhälle, med ängsliga medborgare som inte ser skogen för alla bävrar.