Ett tungt politiskt år har satt sin prägel på det offentliga samtalet. Samtidigt har det funnits utrymme för heta diskussioner om allt från vem som besegrade vem i andra världskriget till huruvida julkalendern är vänsterextremistisk. Finns det en anledning till att det bråkades så mycket på kultursidorna under det gångna året, och vad handlade bråken om?
Under 2015 slogs det fast att ”klickokratin”* har kommit att prägla kulturkritiken. Att skapa ett ”klickmonster” är ett sätt för kulturskribenter att stärka sin position i ett medielandskap där lönen kan ligga på 50 konor i timmen, och där det egna varumärket är hårdvaluta. De mest spridda och delade texterna är de som tar ställning för eller emot. Kanske är detta bidragande orsak till att 2015 i mångt och mycket har varit kulturbråkens år.
Bråken som har sträckt sig från montrarna på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg till Sara Lidmans Missenträsk vilar inte sällan på gamla trätoämnen som ”vänsterhegemonin inom kulturen”, ”identitetspolitiken”, ”kulturmannen” och – förstås – julkalendern.
Johan Lundberg skrev till exempel indignerat om att svensk teater lider av ”en socialistisk sjuka”.
– Dramatisera Ayn Rands nyliberala epos och sälj in det till en barn- och ungdomsteater, uppmuntra till konservativ nycirkus, eller sätt upp Lundbergs egen text! föreslog kulturskribenter som Athena Farrokzhad, Malte Persson och Martina Montelius.
Ebba Witt-Brattström (om)startade debatten om kulturmannen när hon frågade sig varför Karl Ove Knausgård och Stig Larsson kommer undan med att låta litteraturens unga flickor bära upp den manliga genikulten. I en uppmärksammad text som fick spridning över hela Norden svarade Knausgård på kritiken genom en lång uppgörelse med Sverige där han liknade svenskar vid trångsynta cykloper och försvarade Sverigedemokraterna som – med Jonas Gardells ord – ”ingen annan till skyarna hyllad kulturpersonlighet gjort i landet förut”.
Kulturmannens kvinnliga pendang, ”den duktiga flickan”, fick 2015 en egen debatt när Therese Bohman förklarade att uppgörelsen med den duktiga flickan (som illustreras genom Annika i Pippi Långstrump) är en medelklassnorm: ”för den som saknar en trygghet att falla tillbaka på kan en norm av normbrott bli en förbannelse, och anledningen till att man kör sin tillvaro i botten – ett slags botten som den som uppmanat till normbrottet själv aldrig behöver riskera”. Medhåll kom från bland annat Göteborgs-Postens chefredaktör Alice Teodorescu.
Lidija Praizovics gjorde en litterär reflexion värd att minnas: ”Annika är en stel och blodfattig porslinsdocka, en död och orörlig borgarprinsessa. För mig är det obegripligt hur man kan ha henne som ett ideal för arbetarflickors uppåtgående klassresor… Den rebelliska klassresenären skiljer sig kanske bara på en punkt från den duktiga, nämligen att hon alltid och även fortsättningsvis strävar efter något annat och mer, en mer storslagen och fantastisk världsordning, än den redan givna.”
Andra bråk och debatter värda att nämna är den om Miljöpartiets kulturpolitik, den om huruvida operans affisch på en svart dansare var problematisk och borde tas ner, den om ”tysthetsnormen” på svenska bibliotek, den om vem som egentligen vann andra världskriget, den där Adam Tensta lämnade TV4-soffan i protest mot att Louise Andersson Bodin var gäst, den där Jack Hildén var missanpassad eller nykolonial i Missenträsk, den där Kringlan Svensson förstörde sin karriär genom att kvinnohata i en podd och den där det undrades vem som har ansvar för den svenska poesin. Samt, förstås, den där Daniel Suhonen och Åsa Linderborg tog heder och ära av varandra i en diskussion om bland annat huruvida Juholt ville ha två eller fyra biljetter till Bokmässan.
I ett försök att summera kan vi konstatera att:
• DN:s Erik Helmerson myntade ett nytt uttryck när han i samband med dispyten om andra världskriget kallade Jan Guillou för ”debattens hotellfyllo”.
• ”Cyklop” uttalas helst ”Kyklop” och syftar på enögda, mytologiska väsen – inte på snorklingsutrustning vilket Jonas Gardell låtsades (?) tro i ett bemötande av Knausgårds text.
• Ebba Witt-Brattström visar sig ha talang för härskarteknik värdig en bastubadande styrelseordförande när hon sablar ner några unga manliga litteraturvetare med fraser som: ”du hade fått underkänt om du varit min grundstudent” och ”som gammal pojkmamma blir jag orolig för hur det ska gå för dig”.
• Bästa punchline går till Athena Farrokzhad: ”Kan vi komma till rätta med den sneda representationen genom att kvotera in nyliberaler i kulturlivet? Gärna för mig, så länge vi kvoterar in syndikalister i näringslivet.”
• Åsa Linderborg var på ett eller annat sätt inblandad i cika 80 procent av årets kulturbråk, och i ungefär 40 procent av dem hade hon en särskilt framträdande roll (t.ex. #montergate, Vem vann andra världskriget? Kringlan-kollaps, Miljöpartiets kulturpolitik och Operaaffischen).
• Året fick ett Orwellskt slut när ”kunskapsjul” blev synonymt med ”vänsterförtryck” från public service.
* Uttrycket myntat genom Ulrika Kärnborgs bok från samma år.
