I samband med den årliga konferensen Folk och Försvar går debattvågorna åter höga kring ett eventuellt svenskt Natomedlemskap.
Den 7 januari propagerade 25 försvarsdebattörer för ett svenskt Natomedlemskap. Man har fått gott om mothugg från prominenta Natokritiker.
När Folk och Försvar inleddes, skrev de svenska och finska statsministrarna också en gemensam debattartikel där man betonade fortsatt samarbete mellan de nordiska länderna. Det blev också känt att Sverige och Danmark skrivit ett avtal om fredstida militärt samarbete.
Det svensk-finska utspelet kan tolkas som en markering mot Natovännerna.
Vad skulle konsekvenserna bli av ett svenskt Natomedlemskap? Flamman har talat med några erfarna Natomotståndare.
Lars Ingelstam är professor i teknik och social förändring, och sedan länge engagerad i den säkerhetspolitiska debatten. Den senaste tiden har han varit huvudsekreterare i ”Natoutredningen” – en oberoende utredning kring Natomedlemskapet. Den initierades våren 2015 av dramatikern Stina Oscarson och utrikespolitikveteranen Pierre Schori (S), och i dagarna utges den bok som är resultatet: Sverige, Nato och säkerheten.
För Ingelstam är huvudargumentet att ett Natomedlemskap i dagsläget skulle öka spänningarna i Östersjöområdet – och dessutom alldeles i onödan, menar han. Det föreligger inget skarpt hot mot Sverige.
Maj-Britt Theorin, mångårig socialdemokratisk fredskämpe, pekar på den framgångsrika neutralitetspolitiken.
– Vårt 200-åriga arbete för att inte dra in Sverige i krig skulle raseras. Vi bör hålla fast vid den politik som fungerat.
Hon välkomnar att partiet fortfarande säger sig inte vilja ha svenskt Natomedlemskap.
– Men när man säger det, är det viktigt att man också säger varför inte. Att visa på att det finns argument bakom ger mer tyngd, och råg i ryggen åt motståndet.
Värdlandsavtal
Sverige har tecknat ett värdlandsavtal med Nato, vilket ska behandlas i riksdagen i vår. Framför allt innebär avtalet att Natotrupper lätt ska kunna placeras på svensk mark, efter svensk inbjudan, både i freds- och krigstid.
Många kritiker menar att detta möjliggör för Nato att i fredstid bygga upp infrastruktur och annat man behöver inför ett krig. Försvarsministrarna, både borgerliga och socialdemokratiska, har dock betonat att inget sker som inte Sverige godkänt.
– Sverige har krupit närmare Nato genom en serie av olika steg och samarbetsavtal. Man kan med rätta fråga sig vad vi håller på med, säger Theorin.
– Värdlandsavtalet är ett viktigt politiskt steg i närmandet till Nato. Visst kan man säga att Sveriges förpliktelser i nuläget inte är så skarpa, men om man gör det väldigt enkelt att öppna en dörr, så är det lätt hänt att man sedan också öppnar den, säger Lars Ingelstam.
– Regeringen säger att vi inte ska bli medlemmar i Nato, men vi ska samarbeta allt tätare och närmare. I mina ögon är det en politisk moon walk. Det vill säga man säger en sak och gör en annan, säger Stig Henriksson, Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson.
En annan del av Ingelstams skepsis mot Natoanslutning handlar om kärnvapnen, som är en integrerad del av Natos policy. Alltsedan 1950-talets hårda interna debatter har det svenska engagemanget för kärnvapennedrustning varit starkt. Det har förkroppsligats av bland andra Östen Undén, Olof Palme, Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin.
– Det är en stark och viktig tradition, och som skulle försvinna vid ett svenskt Natomedlemskap.
Ett Natomedlemskap skulle innebära kraftigt ökade kostnader för försvaret, fortsätter Ingelstam. Den tankefigur som vissa Natoanhängare sprider – att Nato skulle avlasta vårt eget svaga militära försvar – stämmer inte.
– Nato kommer inte att bygga upp något försvar åt oss, det måste vi göra och bekosta själva, säger Ingelstam.
”Fixeringen skadlig”
Även Stig Henriksson varnar för ökade kostnader.
– På toppmötet i Wales 2014 antog man en rekommendation om att alla medlemsländer skulle komma upp i minst två procent av BNP i försvarskostnader. För Sveriges del skulle det innebära ökade försvarskostnader på 40 miljarder, det är nästan en fördubbling mot i dag.
Ingelstam påpekar att det viktigaste är att prata om annat än det militära. Utrikespolitik är bredare än så.
– Fixeringen vid enbart den militära säkerheten är skadlig, det blockerar annat som skulle behövas desto mer. Natodebatten får inte tränga undan behovet av att diskutera en genuint aktiv utrikespolitik som bygger upp säkerhet och förtroende, fortsätter Ingelstam.
– Men den förtroendeskapande verksamheten verkar i stort sett vara nedlagd.
Den oron och kritiken återkommer hos samtliga som Flamman talat med.
– Det finns mer rädsla kring Östersjön. Vi behöver mötas, prata, etablera kontakter. Klargöra för varann hur vi ser på världen, säger Maj-Britt Theorin.
Christian Hårleman är pensionerad yrkesofficer och före detta chef för FN:s militära utbildningssektion. Han talar om konfliktspiraler och tar Kubakrisen som exempel. Där togs på båda sidor, steg för steg, beslut och åtgärder som ökade spänningen. Den ena sidan svarade på den andras, och till slut stod man vid randen av ett kärnvapenkrig.
– Det är exakt samma sak som sker idag när Nato försöker slå en järnring kring Ryssland. Det krävs som i Kubakrisen samma krafttag att lösa konflikten genom substantiella avspänningsmetoder.
Nato vill begränsa Rysslands handlingsutrymme genom att ansluta allt fler länder och medelst ett missilt ”försvarssystem” omgärda Ryssland. Ukraina är det senaste delen i den dragkampen, enligt Hårleman, och Sverige skulle bli ytterligare en bricka. i Natos maktpositionering.
En viktig bricka på Nordkalotten, men som också skulle göra oss till primärt militärt mål.
– Det vore en signal till Ryssland att vi är deras fiende. Vårt förhandlingsutrymme och möjlighet att medverka till fredliga lösningar skulle försvinna.
Ingelstam pekar på att man i Natoutredningen diskuterat Angela Merkels strävanden som en möjlig förebild för svensk utrikespolitik. Den tyska förbundskanslern avstår från hetsande utspel och arbetar hårt för rimligt samtalsläge gentemot Ryssland.
– Om vi går med i Nato betyder det att vi underordnar oss Natos säkerhetspolicy, vilket i sin förlängning innebär en USA-styrd utrikespolitik, säger Christian Hårleman.
Spänning kring Turkiet
Han uppmanar alla att fundera över amerikansk säkerhetspolitik under de sista 60 åren. Hårleman räknar upp USAs ageranden mot Kuba, Vietnam, Grenada, Irak, Afghanistan, Iran, Libyen, Syrien med flera, och anser att USA har, i ett globalt perspektiv låtit egna nationella intressen styra ett större internationellt perspektiv.
– Hur ska vi underordna oss en säkerhetspolitik som kantats av så många misstag och strategiska felbedömningar?
Stig Henriksson pekar på spänningarna kring Turkiet. Natomedlemskap skulle innebära ett politiskt tryck på att stödja Turkiet aktivt.
– Att gå med i en militärallians där vi har ett land som bombar sin egen befolkning är redan det ett skäl som är gott nog att inte vara med.
