Okategoriserade 20 oktober, 2010

En poliskår med mjukare nypor

Skyhög kriminalitet var ett av oppositionens bästa argument mot vänsterregeringen i Venezuela. Nu bygger regeringen Chávez sitt huvudvapen mot brottsligheten – en demokratisk polis. Flammans Dick Emanuelsson besöker hjärtat i den nya politiken.

Ropet på polis och hjälp väckte mig vid halv fyra på morgonen. Det var Helena, kvinnan som äger den lilla kvartersbutiken mitt emot huset, som skrek i högan sky. Inbrottstjuvarna hade lyckats bryta upp ytterdörren och var nu nästan inne i affären när polisen anlände. De två inbrottstjuvarna övermannades och fick spö efter noter. Uteliggarna framför huset och affären, som annars brukar föra ett j-a liv varje natt, applåderade polispatrullen. Denna släpade med sig de två brottslingarna till den mobila polisstationen i stadsdelen San Juan där tjuvarna med all säkerhet fick mer spö. Denna gång segrade rättvisan men för det mesta förblir brottet både ouppklarat som ostraffat.

Våldsam kriminalitet är ett av Venezuelas allra största problem. Kanske förvånar det, med tanke på att landet framgångsrikt minskar de sociala klyftorna, gjort massiva satsningar på utbildning och arbete. Men ökningen av brottslighet är så kraftig att den blivit ett huvudargument för oppositionen mot Chávez, senast i det val som gick av stapeln för några veckor sedan. Att få ned brottsligheten har varit en central del i regeringens tre R-plan (Revisar, Rectificar y Reimpulsar: Översyn, korrigering och nystart) som skall ge konkreta lösningar på de problem som medborgarna upplever.

I andra latinamerikanska länder har krafttag mot kriminalitet inneburit ”hårdare tag” – tyngre vapen, snabbare insatser och mindre hänsyn till mänskliga rättigheter. När vänsterregeringen i Venezuela skulle börja ta krafttag mot kriminaliteten gjorde man en framträdande människorättsaktivist till chef för Polisuniversitetet.  
Soraya El Achkar arbetade och ledde det fristående och erkända Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred i 25 år. År efter år producerade de svidande kritiska rapporter om situationen i Venezuela där polisen inte bara torterade och misshandlade utan även mördade venezuelaner som hon registrerade i en kall statistik. Denna kritiska sida mot staten var dock ingen barlast för El Achkar när hon sökte posten som rektor för det nya Polisuniversitetet. Tvärtom, menade president Hugo Chávez, sådana meriter är mer eller mindre en förutsättning för att kunna skapa en venezuelansk polis med en helt ny mentalitet.
Soraya El Achkar, rektor för UNES, La Universidad Nacional Experimental de Seguridad, och även statsekreterare i Nationella polisrådet tar emot Flamman på det upprustade Polisuniversitetet i Caracas och berättar om hur arbetet började.
– År 2006 genomfördes på initiativ av regeringen en omfattande enkätundersökning på temat ”Vad är det för slags polis vi har och vilken vi vill ha?” Vi drog fram allt, negativt och positivt. I dessa studier och rådslag fick vi fram den nya Polismodellen som omfattar hela poliskåren.
Alla, understryker den blåögda och ljushåriga rektorn, ställde kravet på bättre polisutbildning. Under decennier hade den dåvarande utbildningen stagnerat, den var undermålig och bara småkurser genomfördes.
Det stod klart att polisen var en del av problemet. En stor del av polis- och rättsväsendet var genomsyrat av korruption, och själva delaktiga i brott. Idag vet man, efter undersökningar, att ett av fem brott utförs av polisen. Man vet också att tolv venezuelaner dör i händerna på polisen varje månad.

Den omfattande enkätundersökningen 2006 blev bindande för regeringens beslut och Chávez tvekade inte; en ny polis skulle bildas. Efter år av föreberedelser invigdes sen nya polisen, Policía Nacional Bolivariana (PNB) den 20 december 2009. Polisuniversitetets uppgift är att forma en helt ny polismyndighet från början.
Vi går runt på det stora och rymliga universitetsområdet. ”Buenas tardes!” god eftermiddag, säger ett tjugotal män och ett tiotal kvinnor som har lektion i självförsvar när vi klampar in i ett av klassrummen. Nere på gårdsplanen står aspiranterna uppradade för att genomgå fysiska prov. Klarar de inte dessa blir de heller inte antagna till den nya polisen. De ser nervösa ut och en och annan som har för mycket överhäng får svårt att pressa hakan upp till stången.
Den nya bolivarianska polisen får sin teoretiska utbildning i dessa korridorer. Men den fick sitt eldprov i stadsdelen Catia, drabbad av mord och grov kriminalitet. Med den nya PNB-polisen försöker myndigheterna inte bara reducera brottsligheten utan också få de nya poliserna att bli en del av vardagen som invånarna ska kunna ha förtroende för.
UNES´ pedagogiska riktlinjer bryter mot de traditionella. ”Inte bara eleven dras in aktivt utan även samhällsmedborgarna i olika aktiviteter och aktioner, individuellt eller kollektivt, som har solidaritet, samarbete, jämlikhet, rättvisa och förpliktelser med befriandet av människan och utrotandet av alla slags former av förtryck, exploatering och exkludering av människan” lyder de.
En ömsesidig relation polis-samhälle är målet, säger El Achkar.
– Den nya PNB-polisen föddes i december 2009 just i Catia. Och varför just där? Catia har den största brottsfrekvensen i Caracas. Och vi ville visa att med en ny polis kan vi få ner brottsbenägenheten utan att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Men för att det ska vara möjligt behövs människorna i området. Och de behöver polisen som idag inte sitter inne på en polisstation som invånarna tidigare var rädda för att besöka. Idag spelar poliserna fotboll med ungdomarna, hjälper flickorna och utgör en del av stadsdelens ”inventarier”. För bara tillsammans kan vi få fram var vapnen finns, vem som utför morden och vad kan vi göra tillsammans för att förbättra livet i området. I klartext; upprätta ett underrättelsenät som framför allt utgörs av invånarna i området som underlättar polisens kort- och långsiktiga arbete.

Uppgifterna är oerhört komplicerade för här handlar det om hänsynslösa mördare, knarklangare eller tjuvar som måste bekämpas utan att deras grundlagsrättigheter förtrampas.
Men en uppgift förvånar mig och den är att denna ”närpolis” har fått undervisning på basis av erfarenheterna från Nordirland och Nicaragua där kontakten med människorna i området prioriteras. Men det fungerar, säger El Achkar.
– Vi har haft framgång i Catia för brottsligheten har minskat med 50-60 procent. Det interfamiliära våldet har reducerats enormt för i arbetet dras hela familjen in när den får besök av PNB-polisen i hemmet.
Framgången för den nya polisen handlar också om pengar och arbetsvillkor.
Alexandra Michel arbetade fem år i Caracas Metropolitanpolis. Hon är en av 6 500 aspiranter som fajtas om hälften så många PNB-platser som ska tillsättas i nästa kull på UNES. Hon är liten till växten, småknubbig men säger att de fysiska testerna inte ska vara något problem.
Vad är det då som lockar henne att gå över till PNB?
– Arbetsvillkoren och arbetstiderna. Jag arbetar 24 timmar och är ledig 48. Det är oerhört slitsamt och det är omöjligt att fortbilda sig med sådana arbetstider. I PNB är arbetsdagen åtta timmar och lönen mycket högre.
Polisen har traditionellt varit skamlöst dåligt betald vilket har stimulerat korruptionen. Och med de obegripliga summor av pengar som knarkkartellerna rör sig med har tusentals poliser på kontinenten varit ett lätt byte.

Inte i något land kan vi ha ambitioner att garantera människorna säkerhet om vi inte ger polisen anständiga löne- och arbetsvillkor, säger Pablo Fernandez, samordnare för Nätverket för Stöd till Rättvisa och Fred.
Fernandez är Soraya El Achkars efterträdare i Nätverket. Han fungerar som rådgivare och ger en rad kurser till UNES.
– Till exempel, en poliskommissarie i Caracas som har arbetat hela sitt liv och är på väg att pensioneras tj
änar som mest 600 dollar, (knappt 4 000 kronor). En nyexaminerad polis tjänar i bästa fall cirka 300 dollar. Och då ska du tänka på att leva i Caracas är dyrare än London eller Barcelona.
Pablo Fernandez säger att motståndet från de gamla MP-poliserna var stort tills president Chávez kungjorde att den nya PNB-polisen som ingångslön skulle tjäna 3 000 bolivar (4 613 kr).
– Dagen efter hade vi en anstormning av MP-poliser som nästan tog sig in i UNES via fönstren, säger han skrattande.
– Det visar att nyckeln ligger i en uppvärdering av polisarbetet i form av ett materiellt och moraliskt erkännande av polisen.
En nyutexaminerad PNB-polis tjänar i dag mer än en kommissarie med 30 års tjänst inom Metropolitanpolisen. Den stora Metropolitanpolisen (MP) ska successivt försvinna och PNB, Bolivarianska Polisen, ska ta över.
I den nya polisen har skillnaden mellan officer och trupp försvunnit, nödvändigt för att polismannen ska kunna söka en högre tjänst. Studier är också nu ett krav för att kunna stiga i karriären. Polisagenten behöver inte längre betala sin egen uniform och han har nu ett eget vapen och inte ett roterande vapen mellan 10-15 poliser. Nu sätts polisen på skolbänken igen och fortbildas i hur han ska gripa en person. Förut drog polisen sitt vapen och sköt. Nu vet de att som sista alternativet får de använda sitt tjänstevapen, hävdar Fernandez.

Även sociala frågor
som bostadsbristen har aktualiserats med den nya PNB-polisen. Poliserna bor i typiska fattigområden, ofta granne med en brottsling och blir lätt ett militärt mål för den organiserade brottsligheten. Därför har bostadsfrågan blivit en prioriterad fråga att lösa vilket förbättrar polisens livskvalitet
– PNB-polisen har bara ett år på nacken och vi kan redan nu se en förändring, fortsätter Pablo Fernandez. Den polis som allmänheten förkastade för ett år sedan, vinner gradvis ett erkännande och förtroende hos befolkningen som noterar en attitydförändring hos denne polis. Igår hyste folk rädsla, idag har de respekt för polisen.
Bara några dagar återstår innan parlamentsvalet och oppositionens politiska käpphäst är, just det, den personliga säkerheten. Några dagar innan har 100 medlemmar i högerpartiet Primero Justicia brett ut vita lakan nedkletade med röd färg föreställande blod och ett antal kartongkistor som de ställde av utanför ett regeringskontor i Caracas.
– Vi protesterar till förmån för freden och rättvisan och ett Venezuela utan straffrihet, sa partiledaren Julio Borges.
Soraya El Achkar skakar på huvudet när jag frågar henne om oppositionens plan för säkerhet. I hennes ögon är det samma som den latinamerikanska extremhögerns.
– Det är samma förslag på repression, användandet av polisen som en väpnad gren för att kriminalisera de fattigas kamp för ett bättre liv.
Som högern i El Salvador eller Honduras där de talar om ”En järnhand mot brottslingarna”?
– Det är högerns projekt som är lika överallt om en ”Järnhand”, dödsstraff, bly, urskillningslösa razzior och armén ut på gatorna. Den historien känner vi mycket väl till i Venezuela för den upplevde vi förut. Som aktivist för de mänskliga rättigheterna under 25 år kan jag bekräfta de egna erfarenheterna av en repressiv polis mot de fattiga, inte mot brotten eller brottslingarna utan polisen som sattes in mot de svarta, folkrörelsen, främst ungdomar, som har avlidit i händerna på polisen. De tolv personer som dör i händerna på polisen varje månad är resultatet av högerns modell och syn på säkerhet.

Men säkerheten kan
inte begränsas enbart till polisen, menar El Achkar och pekar på att arbete, utbildning, hälsovård, gatubelysning, sophämtning och en allmänt bättre mänsklig tillvaro är viktiga beståndsdelar för att reducera brottsligheten i ett land.
– Vi kan inte tala bara om polisen. När vi talar om ”säkerhet” talar vi om ett system som polisen är en del av.
I systemet finns också åklagarämbetet, domstolarna, fängelserna och hela det preventiva systemet med politiska åtgärder som är andra delar av samma problem.
– Om vi inte lyckas få brotten inför domstol och få ett korrekt domstolsbeslut på dem i tid, fortsätter vi leva i osäkerhet. Det hjälper inte att bara reformera poliskåren om vi inte samtidigt reformerar hela den sektor som är relaterad till säkerheten, säger El Achkar.

Det har börjat skymma och jag tar en taxi tillbaka till San Juan. Som så många andra Caracasbor drar jag mig för att komma hem efter skymningen i dessa kvarter. Helena har börjat dra ner jalusierna i den lilla kvartersbutiken och förbereder sig för nattens ovisshet. En plåtslagare har reparerat jalusierna och monterat ett nytt lås.
Åtta dagar efter intervjun med den kvinnliga rektorn på Polisuniversitetet i Caracas inleder polisen i Ecuador ett försök till statskupp. Presidenten Rafael Correa kidnappas men fritas tio timmar senare av en specialstyrka ur armén som beskjuts av polisens krypskyttar. Fem personer dödas och 300 skottskadas. Parallellerna till statskuppen i Venezuela i april 2002, när den gamla Metropolitanpolisen i Caracas sköt demonstranter från taken, är slående lika. Priset för en dåligt fungerande polis kan vara mycket högt.
Dick Emanuelsson

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)