Hur ser en strategi för socialism ut i dagens Sverige? Frågan kan kännas ovan även för en vänsterpartist. Men det borde den inte vara. Finanskapitalismens kris och den kapitalistiska ekonomins kortsiktighet och oförmåga att lösa grundläggande samhällsproblem borde ge oss goda möjligheter att lyfta ett perspektiv för socialism.
Socialismens klassiska frågeställning är hur de arbetande och samhället ska få kontroll över produktionen. I det socialistiska begreppets kärna finns insikten om hur den ekonomiska makten och produktivkrafternas utveckling formar samhället, dess bas och överbyggnad. Även om en debatt om socialism inte kan begränsas till denna frågeställning så kräver en trovärdig socialistisk strategi att den besvaras. Visst kan en del av svaret vara ett stegvis ökat löntagarinflytande i all produktion liksom att på olika vägar gynna styrelseformer som kooperation och direkt arbetarstyre. Men frågan kvarstår likväl. Hur rår vi på den ekonomiska makten?
LO-tidningen publicerade nyligen en sammanställning av de 20 största ägarna på Stockholms fondbörs. Bara tre av dem är privata. 17 av dem består av olika fonder och institutionella ägare, inte minst vårt pensionssparande. Med andra ord är det våra egna pengar som är kapitalet som äger företagen. Några av placerarna är utländska institutionella ägare men de flesta är svenska. Allra största ägare är den svenska staten, först på andra plats kommer Wallenbergsfären. Så frågan kanske borde omformuleras. Den är inte främst hur löntagarna ska erövra den ekonomiska makten utan hur vi ska använda den makt som vi redan har i form av ägande.
Idag styr de klassiska kapitalistiska ägarna delvis via ett maktsystem med A och B-aktier som ger olika inflytande. Detta odemokratiska system borde rimligen avskaffas. De styr också därför att de institutionella placerarna undviker att söka makt och majoritetsägande. Även detta är en fråga om regler och lagar som kan ändras. Vårt eget pensionskapital används som vilket spekulativt kapital som helst. Med nya regler för pensionssparande, kanske efter kanadensisk modell, skulle de istället kunna styras mot långsiktiga investeringar, ansvar för regional utveckling samt hänsyn till miljö och sociala villkor. De skulle också kunna premiera inte bara goda villkor för löntagarna utan också deras direkta inflytande över och ansvar för produktionen. För vänstern bör det vara ett huvudmål att rent konkret arbeta för att vårt pensionssparande kan omformas i denna riktning.
Men en annan fråga infinner sig. Är samhället och staten verkligen bättre ägare? Frågan har flera svar. SBAB kan vara bra för samhället eftersom konkurrensen ökar på bolånemarknaden och räntor och övervinster hålls nere i bankerna. SJ kan vara bra för att ge tågservice i hela Sverige. Vattenfall skulle kunna vara en motor i Sveriges omställning till ett hållbart energisystem. Men en ärlig analys visar att statens ägande idag inte används så. De statliga företagen uppnår inte ens sina grundläggande samhälleliga mål. Det beror naturligtvis till stor del på att vår regering inte vill använda det statliga ägandet. Avkastning är ofta den enda krav som ställs. Vänstern bör därför fokusera på hur de statliga företagen ska styras och vilka mål de ska uppnå i vidare mening. Vi måste rent konkret bli bättre och mer professionella när det gäller att styra via statligt ägande. Varför inte börja med att ta fram vänsterns alternativa ägardirektiv för Vattenfall?
Nästa kritiska fråga om det statliga ägandet är om en anställd i dessa företag har mer makt över sitt arbete. Är företagsformen mer demokratisk för den som arbetar? Är den anställde på Vattenfall eller SAS mindre alienerad än den som arbetar för Eon eller Malmö aviation? Vi vet nog alla att svaret är nej. En vänsterstrategi för gemensamt ägande, även kommunalt, måste sätta löntagarinflytande och demokrati i fokus.
Genom att använda det ekonomiska ägande vi faktiskt redan har gemensamt skulle vi kunna skapa en mer stabil och demokratisk samhällsutveckling och ta ett kliv mot socialism. Vår socialistiska vision måste vara relevant för 2011 års Sverige. Den kan inte utgå från något avlägset land i Latinamerika eller gamla misslyckanden i öst före 1989. Vår vision måste utgå ifrån vår egen verklighet här och nu. Det handlar inte om en dimmig bild av en omvälvning av makten i en avlägsen framtid. Våra socialistiska mål och vägen dit måste vara begripliga i dagens Sverige. Det tror jag de blir om vi sätter svaret på frågan om hur vi använder den ekonomiska makt som vi redan har i centrum för debatten.
