När euron infördes varnade en känd tysk ekonom i pressen: ”Valutaunionen kommer för tidigt!” Han hade rätt. Euron infördes medan ländernas strukturer och produktivitet ännu var för olika. Men löjliga prestigeskäl lurade många länder – till glädje för den tyska makten över EU.
I Sverige höll vi oss klokt nog undan. Nu ser vi följderna: hänsyn till valutan får motivera en ovilja att bekämpa lågkonjunktur och arbetslöshet. EU präglas sedan sju år av depression och arbetslöshet. Unionen, och särskilt Grekland, behöver en kraftfull anti-depressionspolitik.
Med euron som motiv tvingar man Grekland (och även andra EU-länder) till en destruktiv ekonomisk åtstramningspolitik. Allt blir bara värre – och man behandlar ett av unionens medlemsländer som vore det en koloni av 1800-talstyp.
Fixeringen vid eurons kurs har fått motivera en djupt anti-social politik. Till och med i Tyskland ligger arbetslösheten högre än vad som i modern konjunkturpolitik brukar anses som full sysselsättning.
Amerikanska ekonomer skakar på huvudena åt galenskapen. Och grekerna får det bara värre av ännu mer ”åtstramning”, när det som krävs är en expansiv politik som ökar köpkraften.
EU måste äntligen ut ur sin långa kris. Full sysselsättning är viktigare än abstrakta drömmar om en gemensam och alltför dyr valuta.