Vid tretiden på natten till den 3 mars 1940 smyger sig en grupp militärer in i Norrskensflammans lokaler i Luleå. Det är samma tidning som senare ska byta namn till Flamman.
Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström monterar sprängladdningar på tryckpressarna. Värnpliktige Jim Palmquist håller vakt i förstugan, beväpnad med en gummiklubba.
Men hjärnorna bakom attentatet finns inte med där. I en bil som står parkerad lite längre bort väntar Gunnar Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren. Det är han, tillsammans med kaptenen Uno Svanbom och stadsfiskalen Ebbe Hallberg som har planerat dådet och rekryterat fänrikarna.
Fem dödsoffer
Samtidigt ligger flera familjer och sover i husets övre våningar som är bostäder. Artur Hellberg är ekonomichef på Norrskensflamman och bor på andra våningen med sin fru Alice Hellberg och åttaåriga dottern Maj. Där bor också Svea Granberg med sonen Torgny, tolv år. Hon är gift med Valdemar Granberg, annonschef för tidningen. Men just nu är han internerad i Storsien. Ingen av dem hade en chans att undkomma den explosionsartade branden. Trots att brandkåren var på plats bara några minuter efter att sprängladdningen detonerats, var hela huset övertänt.
Gärningsmännen skulle senare hävda att det inte var meningen att någon skulle dö. Men det var snarare tur att inte fler dog. På översta våningen agerar Filip Forsberg snabbt och rationellt. Han har nyligen kommit upp till Luleå för att ersätta ordinarie journalister på Norrskensflamman som internerats. Nu knyter han ihop sönderrivna lakan och lyckas på så sätt fira ned Vivianne Åström, hennes två tonårssöner och bageriarbetaren Erik Häll som bor på samma våning.
När han ska fira ned sig själv fattar lakanet eld. Han faller de sista meterna och brännskadas, men klarar sig. Häll har också fått skador som ska göra det omöjligt för honom att fortsätta arbeta.
”Icke människor”
Attentatet mot Norrskensflamman skedde inte i ett vakuum. Finska vinterkriget pågick. Många, däribland attentatsmännen, verkade för att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida mot Sovjetunionen. Norrskensflamman tog aktiv ställning mot det.
Kommunister pekades ut som presumtiva landsförrädare. Många internerades. Tonläget var högt uppskruvat, både från borgerligt och socialdemokratiskt håll. Ett par månader innan attentatet skrev Norrländska Socialdemokratens ledarskribent Henry Karlsson:
”De äro icke människor i vanlig bemärkelse. Hos de mest förhärdade brottslingar kan som regel spåras något gott. Hos de genuina kommunisterna söker man förgäves efter ett uns därav.”
Till en början präglade det rapporteringen om attentatet. Norrskensflamman kom ut redan dagen efter branden, tryckt på Ny Dags tryckeri. Men tidningen fick mycket lite stöd av övrig press. Det antyddes till och med att kommunisterna själva kunde ha iscensatt branden. Det präglade också hur offren och deras anhöriga behandlades. Norrbottens-Kuriren vägrade att ta in dödsannonser för dem som dog till följd av sprängdådet. När de skulle begravas fick inte följet ta den väg genom centrala Luleå, som var brukligt.
Men ganska snart stod det klart vilka som låg bakom sprängdådet. Ebbe Hallberg fick inte sköta utredningen som han räknat med. Spår av sprängladdningarna på brottsplatsen kunde härledas till militärerna. En efter en greps de. Alla utom Hallberg erkände.
Påföljderna blev mycket milda, även om de skärptes något i hovrätten. Det längsta straff som delades ut var sju år, men ingen behövde avtjäna mer än fem år.
Artur Hellbergs mor och Erik Häll ansökte om skadestånd. Detta avslogs i rätten.
Rättsexpert om domarna: ”Oerhört snällt bedömt”
– Det är oerhört snällt bedömt, säger rättsexpert Sven-Erik Alhem, om påföljderna som attentatsmännen fick.
Han gör förbehåll för att han inte granskat domarna och förundersökningsprotokoll.
– Men givet att det utretts tillräckligt hur branden startat och att alla inblandade förstått vidden av planen, borde samtliga dömas till livstids fängelse eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning för mordbrand.
Under rättegångarna behandlades aldrig att fem personer dött. I stället dömdes gärningsmännen för grov skadegörelse.
Försvaret riktade in sig på att sprängladdningen i sig inte borde ha orsakat branden. Dåtidens utredare ansåg att det fanns visst fog för det. De åtalade nekade till att ha använt bensin eller brandbomber. I stället lanserades teorin om ett ”parallellattentat”. Någon kunde till exempel ha smugit sig in och hällt ut bensin i lokalen utan att de åtalade, eller i vart fall inte samtliga av dem, visste om det.
Gösta Krendel sade i en intervju med Norrländska Socialdemokraten så sent som 1997 att han var övertygad om att det var så det gått till.
– Det kan inrymmas en Lindomeproblematik, att man hamnat i ett läge där man inte kan räkna ut vem som gjort det mest fasansfulla, säger Sven-Erik Alhem.
Men även om inte alla skulle känt till bensinen till exempel, kan man inte hävda ett likgiltighetsuppsåt om man detonerar sprängladdningar i ett hus där det finns människor?
– Ja, min absolut första reaktion är att detta är ett likgiltighetsuppsåt. Man borde förstå risken för att det blir brand.
Att det rörde sig om ett trähus har också betydelse för hur gärningen ska bedömas.
– Det är mycket lättare att sätta i samband med brandrisk.
Sven-Erik Alhem kallar attentatet för ”ett synnerligen allvarligt brott”.
– Det är en kombination av ett brott mot demokratin då det riktar sig mot en tidningsredaktion och ett brott mot människor i en utsatt situation i och med att de befinner sig i huset.
Fotnot: Lindomeproblematik syftar på Lindomefallet, där två gärningsmän skyllde ett mord på varandra och båda gick fria.
