Det som inte dödar oss

David Lagercrantz.
Norstedts, 2015.

David Lagercrantz Det som inte dödar oss har lanserats som den auktoriserade fortsättningen på Millennium-trilogin, som ska ge Stieg Larssons älskade romangestalter ett fortsatt liv. Att detta slags förlagssanktionerade fanfiction har kommit till främst av ekonomiska skäl är ingen högoddsare, men det innebär inte att det är ett förkastligt projekt i sig. Däremot är det relevant huruvida fortsättningen lyckas förvalta det litterära stoffet på ett spännande sätt eller inte.
Så hur är den då, den fjärde delen? Ja, den liknar de två senare delarna i trilogin mer än den första. Några pusseldeckarpassningar syns alltså inte till utan i centrum står en renodlad thrillerintrig. Liksom i Flickan som lekte med elden dröjer det en bra bit in i romanen innan det första mordet sker. Och precis som i förlagan är det Mikael Blomqvist som hittar de(n) döda och så när hinner avslöja mördaren. Men där Stieg Larsson från start lyckas hålla läsaren i ett stadigt grepp är det svajigare med spänningen hos Lagercrantz.
På sätt och vis är detta inte hans fel. Den huvudsakliga drivkraften i Millennium-trilogin är som bekant kopplad till Lisbeth Salanders hämnd på de personer som har gjort henne illa – oavsett om det rör förmyndaren Bjurmans hemska övergrepp eller en stöddig bostadsmäklare som inte tror att Salander har råd att köpa en lägenhet. Män nedvärderar henne, underskattar henne, förgriper sig på henne – hon slår tillbaka. Även om detta hämndmotiv delvis växer till att omfatta män som hatar kvinnor mer generellt, är det den direkta och personliga hämnden som står i fokus och som skapar spänning och njutning för läsaren.

Ett inbyggt problem för den som åtagit sig att skriva Millennium 4 är därför att:
Lisbeth Salander redan har fått sin hämnd när berättelsen börjar. Det hade varit mycket enklare att skriva vidare på en traditionell deckarserie, där det enskilda fallet får sin lösning i slutet av varje bok, än på Millennium-trilogin, där deckargåtan och berättelsen om huvudpersonerna är ett och samma. David Lagercrantz har försökt lösa detta på två sätt. Dels genom introducerandet av August Balder, en autistisk pojke som Salander tvingas skydda från både mördare och psykiatriska tvångsåtgärder. Dels genom den onda tvillingsystern Camilla, som är obeskrivligt vacker men som gått i faderns fotspår och därför får Lisbeth Salander att se rött.
Men med båda dessa spår följer problem. Historien om lille Augusts fantastiska förmågor griper inte tag, varken i egen rätt eller i förhållande till Salanders bakgrund. I stället leder Augusts roll som en sorts mini-Lisbeth paradoxalt nog till att stor-Lisbeth avmystifieras. I dynamiken mellan de två är det hon som är den talföra och den socialt kompetenta. Överlag så pratar Lisbeth Salander mer i Det som inte dödar oss än i hela Millennium-trilogin. Liknande problem uppstår i berättelsen om Camilla. Grundidén att bygga vidare på den tvilling som Stieg Larsson planterade är god, men att hon i första hand används för att psykologisera Lisbeth Salander förstår jag inte alls poängen med. Vad David Lagercrantz gör är att förmänskliga och normalisera en superhjälte. För mig blir det att ta bort vad som särskiljer Stieg Larssons böcker från den övriga svenska deckarfloran.

Det finns två sätt att bedöma Det som inte dödar oss: hur väl den fungerar som deckare i egen rätt, och hur trogen den är originalet. Enligt mig lyckas romanen inte särskilt väl på någon av dessa bedömningsskalor.
Boken saknar det grundläggande driv som utmärker bra spänningslitteratur. Den lider av en för lång startsträcka och av för många spår och karaktärer som läsaren bryr sig för lite om (bland annat avhandlas hackers, savanter, mediekris, industrispionage, NSA och primtalsfaktorisering). Lagercrantz har också ett annat problem med genren: innan någon ska dö så berättar han offrets historia – inte djuplodande nog för att man ska bry sig på riktigt, men tillräckligt långt för att man ska hinna bli irriterad. Dessa halvmesyrer till personporträtt bromsar läsningen. Det är mördaren och jakten på mördaren som ska stå i centrum i en deckare, inte offren.

David Lagercrantz har i flera intervjuer betonat att han velat skriva i sin egen litterära stil – något han lever upp till. Han skriver bra, men på gott och ont mycket olikt Stieg Larsson. Vad gäller innehållet så finns alla nödvändiga Millennium-markörer på plats, men mest i romanens ytskikt. Faktum är att Lagercrantz framstår som något obekväm i Larssons litterära universum. Den samhällskritik som framträder känns tafatt och ditklistrad, och även beskrivningarna av arbetet med tidskriften Millennium är trevande. Inte heller skildringar av sex – en av Larssons favoritgrenar – får någon större plats.
Sammanfattningsvis har David Lagercrantz skrivit en habil men småseg thriller, som utöver persongalleri och detaljer har ganska få drag gemensamt med Stieg Larssons Millennium-trilogi. På ett sorgligt vis speglar hela projektet den samtida bokmarknadens allt större krav på hyperbästsäljare och hype, då det mest spännande med Det som inte dödar oss är dess tillkomst och lansering.