Så kom det då till slut, det förväntade beskedet. Inte ens Lars Ohlys starkaste förespråkare reagerade med förvåning när han under tisdagen meddelade att han inte ställer upp till omval som partiledare. Det är övergripande positiva ord som möter den avgående partiledaren efter sju år vid makten för riksdagens vänstraste parti.
Till stor del är det välförtjänt. Lars Ohly ärvde ett sargat parti med en mycket hårda motsättningar mellan en höger- och vänsterfalang. Han har varit en enande kraft och, det förtjänas att upprepas en dag som denna, en ofta knivskarp retoriker i debatter, särskilt under den andra halvan av sitt ordförandeskap. Ändå räckte det aldrig till att bryta den rad av förlustval som Vänsterpartiet under hans ordförandeskap visat upp. Under stark press, stundtals också från denna tidnings spalter, har han gjort sitt bästa och kämpat in i det sista för ett lyft i opinionen.
Den nuvarande partiledningen har i ett flertal analyser huvudsakligen gett tidsandan skulden för detta. Människor har förborgerligats via utförsäljning av bostadsrätter och ”valfrihetsrevolution” och Vänsterpartiets solidariska lösningar i välfärden står därför inte längre högt i kurs. Även om den analysen också äger sin riktighet är den alldeles för reaktiv för att kunna användas som språngbräda för en ny politik. För den innebär ju i förlängningen att ställd inför samtiden kan vänstern bara anpassa sig eller dö, och det var ju knappast det som var avsikten.
Lars Ohly fick också en tuff start på sitt partiordförandeskap: han utmanades av Sveriges skräck, Janne Josefsson på Uppdrag granskning, och förlorade. Många menar att problemet var att han kallade sig kommunist i en tid när det var omöjligt men den stora anledningen till att det var svårt att hämta sig från detta var att han ”ändrade sig under galgen”. Sådant inger inget förtroende hos väljarkåren och påminner för mycket om det gamla Groucho Marx-skämtet: ”Det här är mina principer, och om du inte gillar dem… så har jag fler.”
Nu gäller det att alla kandidater kommer ut på banan så fort som möjligt och presenterar sina politiska program, så att medlemmarna kan välja mellan tydliga alternativ. Alla verkar eniga om att kommunikationen med väljarna hittills har fungerat dåligt men få säger konkret vad de vill ändra på och vilka profilfrågor de vill se. Nu räcker det inte längre att säga att ”det måste vara en kvinna”, ”det måste vara någon yngre”, ”det måste vara en invandrare” eller att ”vi måste vända varje sten”. Nu bör man presentera vilken sådan kandidat man vill se och vad man har hittat under stenen. Vilken kandidat det än blir så får man inte glömma det viktigaste: det måste vara någon som partiet gillar och som kan vinna debatter mot politiska motståndare.
Att Vänsterpartiet inte har lyckats med att lyfta i opinionen, trots en vacklande socialdemokrati, har med långt fler saker att göra än den olyckliga kärlekssagan mellan Lars Ohly och väljarkåren. Redan inför valrörelsen blev diskrepensen mellan den allmäna politiken ”Världens bästa välfärd” och skattesänkningarna de rödgröna presenterade för stor. Den tydligaste profilfrågan, ”Inga vinster i välfärden”, var bra men kunde inte drivas i valrörelsen med full kraft då den dåvarande socialdemokratiska ledningen vägrade gå med på det. Hela partiet har varit för dåligt på att skapa tydliga profiler i populära sakfrågor och det har inte blivit bättre under tiden för utvärdering efter valet. Istället för att snickra på en ny och skarpare profil pratas det fortfarande mest i abstrakta termer: ”mer feminism”, ”mer antirasism” eller ”bättre lokal förankring”.
Flamman hoppas att kunna presentera den debatten. Dels med ordentliga utfrågningar i tidningen av alla kandidater och dels genom att bjuda in alla kandidater på en offentlig utfrågning, där vi ger alla ordentlitg utrymme att utvecka sina politiska visionerna. Det blir i en stor lokal i huvudstaden, under hösten, håll utkik efter annons i tidningen.
