Under rubriken ”Sveland kräver rättning i ledet” skriver Ann Charlott Altstadt den 7 mars:  
”De granskare som på uppdrag av Uppsala universitet skärskådade Eva Lundgrens forskning – där begreppen ”våldets allmängiltighet” och ”normaliseringsprocessen” formuleras, vilka utgör grunden för den officiellt vedertagna förklaringen till mäns våld mot kvinnor – fullkomligt sågade henne längs fotknölarna. (Granskarnas utlåtande finns på nätet att läsa.) Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld.
Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.”

Jag har aldrig hävdat, varken muntligt eller skriftligt, att jag ”intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt våld”. Andra har påstått att jag gjort det, och många makthavare har upprepat denna sanslösa floskel för att den skulle få sanningsstatus. Det var också och inte minst sedan detta vanvettiga påstående hade tillskrivits mig som jag skulle ohederlighetsgranskas, av dem som enligt Altstadt ”fullkomligt sågade henne längs fotknölarna”.
De fakta som Altstadt hoppar över när hon nu sju år senare omtalar samma floskel som en sanning, är att jag är friad för anklagelsen om att ha sagt eller skrivit det omnämnda. Och vidare: Hon bryr sig inte om att nämna att universitetet skriftligt har uttryckt sitt fulla förtroende för mig som forskare och inte heller är hon à jour med att universitetsledningen offentligt har vidgått att de kritiserat granskarna för att ha förändrat sitt mandat. För från att dessa skulle granska mig för vetenskaplig ohederlighet gick de över till att uppträda som sakkunniga granskare, något de saknade kompetens för. Och de kallade det de gjorde för en ”trovärdighetsgranskning”, ett helt nytt, anti-akademiskt, fenomen uppfunnet av granskarna själva. Tydligen ringer denna verksamhet skönt i Altstadts vänsteröron.  
Vidare: Jag har aldrig någonsin varken formulerat eller använt begreppet ”våldets allmängiltighet”. Granskarna har hittat på termen, ungefär som att jag skulle hitta på att Ann-Charlotte Altstadt skriver om ”feminismens allmängiltighet”. Det betyder ingenting i relation till det jag forskat om och försökt formulera. Våldets ”normaliseringsprocess” har jag däremot formulerat. Att den skulle vara en ”förklaring till mäns våld mot kvinnor” är dock rent nonsens. Normaliseringsprocessen är det som på forskarspråk kallas en analytisk tankemodell. Denna tankemodell har visat sig användbar för att förstå hur ett liv i våldsutsatthet kan gestalta sig för parterna, och den ligger till grund för det svenska brottet grov kvinnofridskränkning.

Jag är inte överraskad över högerns hets mot feministiska landvinningar. Jag är dessvärre inte heller förvånad över att vänsterns mest betongiga företrädare applåderar när forskningens frihet kränks av låtsasdomstolars intrång i akademien, även om det är väl magstarkt att som Altstadt göra det och samtidigt utmåla sig själv som ens det minsta intresserad av fri åsiktsbrytning. Inte heller är jag överraskad över att samma betongvänsters eländigt fyrkantiga begrepp ska pressas över försök att teoretisera mänskliga sammanhang och könade processer. Men jag är nu trött på landet Sveriges totala oförmåga att ta till sig teoretiskt gods om våld som inte har tuggats i den kriminologiska förståelsekvarnen.

Det måste bli en ände på det påhittande som väglett 00-talets feministjakt, och som genom Altstadts ivriga upprepning, och Johan Hakelius slappa vevande i Aftonbladet här om dagen, nu tar ny fart. Jag överväger därför att anmäla Flamman för förtal – för de grova utsagor man låtit Altstadt framföra och tillskriva mig, om ”hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld” , och som grovt kränker mitt av åsiktsdilettanter och feministföraktare redan så bespottade forskarnamn.