När besökarna på tobaksaffären vid Östgötagatan på Södermalm går in för att handla vet de inte om att en av de äldre männen som sitter i ett hörn och skrattar med sina vänner var en av Turkiets 68-vänsters klarast lysande stjärnor. Ertuğrul Kürkçü, på kort Sverige-besök, var nämligen ordförande för den vid tiden starkaste studentorganisationen inom vänstern, Dev-Genç (Revolutionära ungdomen), och senare medlem i den tongivande rörelsen Türkiye Halk Kurtuluş Partisi-Cephesi (THKP-C, Folkets befrielseparti-front i Turkiet).
Början på slutet för 68-vänstern blev statskuppen 12 mars 1971. Repressionen mot revolutionärerna var total. Dödsstöten för THKP-C blev också en avgörande vändpunkt i Kürkçüs liv. I den lilla byn Kızıldere i norra Turkiet gömde sig elva jagade aktivister från THKP-C och THKO (Folkets befrielsearmé i Turkiet) den 30 mars 1972. När militären upptäckte att revolutionärerna hade barrikaderat sig i ett hus, följde övertalningsförsök från båda sidor. När arméns tålamod tagit slut hade en grupp bestående av landets främsta revolutionärer bokstavligen sprängts i luften, i det som skulle gå till historien som Kızıldere-massakern.
Tio döda. Och en enda mirakulöst överlevande. Ertuğrul Kürkçü.
14 års fängelse följde den traumatiska milstolpen. Ännu en junta, verksam 1980-1983, kom och gick. 1986 var Kürkçü en fri man – och fortsatt revolutionär. Nya rörelser bildades och Kürkçü etablerade sig som en av den turkiska vänsterns främsta pennor. I egenskap av journalist och författare drev han Turkiets största alternativa nyhetsbyrå Bianet.org, samt otaliga tidskrifter och förlag. Senare, 2011, blev Kürkçü en av det kurdiskdominerade partiet Freds- och demokratipartiet BDP:s (Barış ve Demokrasi Partisi) kandidater i valet. Idag sitter han i parlamentet.
Cirkeln kunde ha slutits där. Ett liv av kamp avrundades med att Kürkçü fick ett folkligt mandat att driva sin linje i politikens finrum. Men situationen är mer komplicerad än så. Den ledamotsgrupp som Kürkçü tillhör är också parlamentets mest utsatta. Samtliga oppositionella partier har ledamöter som sitter i fängsligt förvar. Men BDP har i särklass flest, sex stycken, främst med hänvisning till partiets samröre med den väpnade kurdiska PKK-rörelsen. Kürkçü är även en av de ledamöter som just nu är föremål för en utredning som syftar till att lyfta den immunitet som parlamentsplatsen innebär.
– Det kommer att komma ytterligare en våg av arresteringar. Därför krävs det mycket solidaritet, både innanför och utanför Turkiet, förklarar han för sympatisörer på ABF-huset i Stockholm.
När tusentals politiker, aktivister och intellektuella sitter i fängsligt förvar inom ramen för de så kallade KCK-rättegångarna, riktade mot PKK, är varningen knappast obefogad.
Mitt under dessa oroligheter pågår ett ambitiöst partibygge. BDP, som i valet bildade en valallians med ett tiotal turkiska vänsterorganisationer, är den tyngsta aktören i det nybildade Folkens demokratiska parti (Halkarın Demokratik Partisi, HDP). Partibildningen är resultatet av rörelsen Folkens demokratiska kongress’ (Halkarın Demokratik Kongresi, HDK) arbete, där Kürkçü är talesperson och innehavare av en inofficiell ledarroll. HDP och HDK är båda fortsättningen på valsamarbetet mellan den turkiska vänstern och den kurdiska rörelsen. Detta är ännu ett i raden av olika partiinitiativ där Kürkçü har haft en central position. Än så länge är han försiktig med att placera HDK i ett ideologiskt fack.
– Att kalla HDK för ett socialistiskt projekt vore fel av naturen. Det vore att tillskriva rörelsen en historisk roll som vi inte gör anspråk på att fylla. Men HDK är ett användbart verktyg för socialister som vill fullfölja sina demokratiska uppgifter. Man säger att den som inte kämpar för aleviters, kurders, kvinnors och HBT-personers rättigheter inte kan vara socialist. Vi erbjuder möjligheter och praktiker att göra det, förklarar Kürkçü.
Angrepp från premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans konservativa AKP-regering (Adalet ve Kalkınma Partisi) varvas med slag från Turkiets radikala vänster. Positiva röster höjs för att HDP och HDK cementerar den kurdiska rörelsens vänsterprofil och dess samröre med turkiska krafter. Men kritik riktas mot att partiprojektet främst är ett sätt att ge BDP större politiskt utrymme. Detta är känsligt då kritiker från vänster ser BDP som insnöat på kurdfrågan och måttligt intresserat av socialism och genomgripande förändringar av det ekonomiska systemet, samtidigt som behovet av solidaritet med en förtryckt folkgrupp och rörelse likväl understryks.
HDP:s första stora prövning blir höstens lokalval. Ett starkt regeringsparti som vid parlamentsvalet 2011 fick drygt hälften av alla röster är anledningen till att HDK/HDP inte stänger några dörrar för samarbete med historiska rivaler och fiender. Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürks Republikanska folkpartiet CHP (Cumhuriyet Halk Partisi) innehåller alltjämt nationalistiska element, men har på senare år fått en något mer socialdemokratisk profil under partiledaren Kemal Kılıçdaroğlu. Kürkçü antyder att lokalvalet kan innebära ett valsamarbete för att stoppa AKP:s framfart.
– Våra röster lär komma från kurder som har tröttnat på AKP, samt från demokratiska vänsterskaror i storstadsområdena. Detta väcker en fråga, som jag inte tar ställning till i nuläget. I vissa storstäder kommer det att finnas förutsättningar för någon form av samarbete mellan HDK [HDP vid valet] och CHP. Denna diskussion kommer att uppstå. Jag vet inte vad vårt svar på sådana diskussioner kommer att vara, säger Kürkçü, utan att utesluta att HDP går in ensamt i valrörelsen.
Vad som kan uppfattas som en självklar taktik försvåras av det faktum att CHP är själva sinnebilden för Atatürks, och således den nationalistiska kemalismens, ideologi som bygger på ett förnekande av kurders rättigheter. Få tycks dock minnas att CHP:s föregångare SHP ställde upp i parlamentsvalet 1991 tillsammans med BDP:s föregångare HEP.
Valet är också en nyckel till en lösning på den uppblossade konflikten mellan den turkiska staten och PKK-gerillan som har pågått sedan 1984 och krävt drygt 40 000 människoliv.
– AKP fortsätter kriget genom att hänvisa till att majoriteten av Turkiets medborgare står bakom deras säkerhetspolitik, att de har ett folkligt mandat. Opinionsmätningar visar ofta att så faktiskt är fallet. Men så fort den största opinionsmätningen, valresultaten, pekar på att detta inte stämmer kommer AKP tvingas att gå ifrån sin despotiska säkerhetspolitik till förmån för försoning och fred, i samspråk med oppositionella.
Kürkçü är optimistisk och fast besluten om att ge Turkiet en mer inkluderande grundlag.
– Jag är mer hoppfull än någonsin, trots att allt kan tyckas se mörkt ut. Genom religionen försöker AKP-regimen återuppliva den likriktande staten som inte erkänner olikheter, vilken är i upplösning, menar Kürkçü. Men de är inte längre ett alternativ. Den alternativa rollen försöker HDK fylla. Vi har möjligheter, kapacitet och vi har redan nått vissa mål. Vi ska öppna dörren för att grunda om Turkiet utifrån demokratiska och sociala principer, fortsätter han.
Målen är ambitiösa. Det har de alltid varit för Kürkçü. Kanske lyckas han denna gång, med nya kamrater och en ny politisk arena som utgångspunkt. Vad få ifrågasätter är att Kürkçüs erfarenhet är en värdefull tillgång för en politisk rörelse som balanserar mellan olika ideologier. Kürkçü är där utmaningen är, precis som han har varit under de tidigare (åtminstone) ått
a ronderna mot den turkiska staten.
