Målet med sionismen skiljer sig olika judiska grupper emellan.
De sekulariserade vill se att hem där judar kan leva ostört medan de religiösa judarna tror att sionismen påskyndar Messias ankomst och vill upprätta Eretz Israel med dess bibliska gränser.
Ronald Reagan sade en gång att han trodde att sionismen skulle påskynda Messias återkomst, en vanligt förekommande tros-
uppfattning inom den amerikanska extrem-högern och ett tydligt tecken på den religiösa fundamentalism som ligger till grund för sionismen.
Tre av fyra judiska israeler anser inte att palestinierna har samma värde som de själva. Redan Adolf Eichmann, nazisternas ansvarige för judefrågor, sade en gång att sionisterna är de enda ”hyggliga” judarna eftersom de – i likhet med nazister som han själv – tänker i rastermer.
Förenta Nationerna (FN) har en gång fördömt den ideologi Israel vilar på genom att anta resolution 3376 (som var giltig mellan 1975-1991) där man konstaterar att sionismen är ”en form av rasism och rasdiskriminering”.
Staten Israel är unik i den bemärkelsen att den officiellt ”tillhör” världens alla judar oavsett om de är bosatta i Israel eller lever i diasporan.
Däremot ”tillhör” inte Israel de 22,8 procent av invånarna som inte är judar. En tämligen logisk följd av detta är att icke-judar nekas grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter.
Att rasistiska lagar existerar låter Israel ursäkta med att man bara fullgör FNs önskan om att landet skall vara ett hem för det judiska folket och man anser följdaktligen att man har rätt att vidtaga de åtgärder som krävs för att garantera en ”judisk stat” även i fortsättningen.
Sedan 1985 finns det en författningslag i Israel som förbjuder partier som motsätter sig principen om en ”judisk stat” att ställa upp i de parlamentariska valen.
Således krävs utomparlamentarisk kamp för att kunna genomföra en sekularisering av lagstiftningen.
Detta bekämpas starkt av att den israeliska staten och man har bland annat låtit införa en lag som ger regeringen rätt att lägga ner tidningar, ett tydligt bevis på avsaknaden av tryckfrihet i landet.
Lagen om återvändande [Law of Return] stipulerar att alla judar världen över har rätt att immigrera till Israel.
Enligt israelisk definition är man ”jude” om man har konverterat till judendomen eller har har en judisk mor, mormor, mormorsmor eller mormorsmormor (förutsatt att personen i fråga inte erkänner sig till någon annan religion än judendomen, har deltagit i aktioner i hemlandet som riktat sig mot eller tros utgöra ett hot mot Israels säkerhet).
Även barn och barnbarn till en jude har rätt att immigrera till Israel och även en make eller maka till en jude eller till någon som är barn eller barnbarn till en jude har rätt att immigrera.
De palestinska flyktingarna nekas dock denna rätt samtidigt som den person som en dag konverterar till judendomen omedelbart får rätt att ”återvända” till sitt ”hemland”.
Lagen om återvändande är en av de få lagar som öppet talar om ”judar” och ”icke-judar”. Andra lagar talar istället om ”de som omfttas av lagen om återvändande” och de som inte gör det.
I de israeliska ID-korten, som alla medborgare jämt och ständigt måste bära med sig, kan man avläsa om innehavaren är ”jude” eller ”icke-jude”.
De israeliska arabernas ID-kort har dessutom olika färger beroende på varifrån de kommer för att israeliska soldater lättare skall kunna konstatera om de inte befinner sig i den del av landet där de är bosatta.
I Israel har man låtit införa en lag om ”frälst mark”. Enligt den sionistiska ideologin blir mark mirakulöst ”frälst” när den kommer i judisk ägo medan mark som ägs av en icke-jude är ”ofrälst”.
Den sionistiska utopins mål är att all mark i Israel en dag skall vara ”frälst”.
Hela 93 procent av all mark i Israel är ”statlig”, vilket innebär att den är ägd av den israeliska staten, den Judiska Nationalfonden (JNF) eller Utvecklingsmyndigheten.
Denna mark förvaltas av Israeli Land Authority (ILA) i enlighet med de bestämmelser som den Judiska Nationalfonden (JNF) har utfärdat.
Ända sedan bildandet 1901 har JNF förbjudit att den mark man äger och köper upp får säljas eller ens hyras ut till en icke-jude och denna bestämmelse har även ILA annamat.
Den mark som är privatägd får däremot lagligen säljas och hyras ut till icke-judar, men detta bekämpas av JNF som också får stöd av staliga myndigheter i sitt bekämpande.
Officiell israelisk lag förbjuder icke-judar att ens arbeta på judiskägd mark, men detta tillämpas inte i praktiken eftersom man är i behov av billig arbetskraft såsom palestinier och säsongsarbetare från Östeuropa.
Anledningen till att så stor del av marken är statligt ägd grundar sig på att Israel antog en lag som innebar att alla som inte befann sig på sin hemort den 1 september 1948 fick sin mark beslagtagen av staten. Därigenom söker man hävda att man använt sig av helt lagliga metod när det gäller beslgtagen mark från palestinier som flytt från sina hem till följd av kriget.
Genom lagen om återvändande och ohämmad judisk invandring har Israel blivit en fristad för judiska fundamentalister. Av Jerusalems 560 000 judiska invånare beräknas omkring en fjärdedel vara ortodoxa och i området Mea Shearim bor judiska fundamentalister med olika ortodoxa tolkningar av diverse slag. Guds lagar är de gällande och män och kvinnor kan inte ens stå i samma kö i affärerna. Många av männen ägnar heltid åt religiösa studier medan kvinnorna är hemma och uppfostrar barnen, som i genomsnitt för en ortodox familj i Jerusalem uppgår till 7-8 stycken.
Klädselen skiljer sig beroende på sekttillhörighet, men män bär i allmänhet en slags svart rock med en matchande svart hatt och flätat hår.
Gifta kvinnor måste täcka sitt hår medan de i vissa chassidiska sekter rakar av håret helt och hållet och istället bär scarf eller peruk.
Anställda kvinnor vid det israeliska utbildningsministeriet, som ligger alldeles i närheten av Mea Shearim, har utsatts för stenkastning och spotning från de ortodoxa judarna eftersom kvinnor, enligt judisk lag, måste vara klädda i långärmat samt bära kläder som täcker hela benen.
Många av de ortodoxa judarna är emellertid anti-sionister och vägrar erkänna den stat de lever i eftersom Israel kan återuppstå först vid Messias ankommst.
Därför betalar de inte skatt och har frivilligt avsagt sig israeliskt medborgarskap. Några menar till och med att Förintelsen var Guds straff för sionisternas försök att upprätta en judisk stat.
Jiddisch används ofta i dagligt tal eftersom hebreiskan anses vara ett sakralt språk som endast skall användas vid gudstjänster och bibliska studier.
Medlemmar av Neturei Karta, en ultra-ortodox anti-sionistisk organisation, har till och med lämnat vad de kallar ”den så kallade Staten Israel” för att visa sin avsky för försöket att upprätta en judisk stat då detta strider mot den judiska tron.
Under den arabiska belägringen av Jerusalem 1948 hotade dess ledare med att konvertera till islam hänvisandes till att det vore bättre att tjäna Gud under muslimska lagar än att bo i en blasfemisk judisk stat.
Efter hot om omedelbar likvidering avstod de dock konverteringen.
I första Samuelsboken [15:3] beordrar Gud genom Samuel att alla amalekiter skall tillintetgöras för att Amalek satta sig emot Israel vid uttåget från Egypten: ”Gå nu, och du skall slå Amalek och viga honom åt tillintetgörelse med allt vad han har, och du skall inte ha medömkan med honom, och du skall döda dem, både man och kvinna, både barn och dibarn, både tjur och får, både kamel och åsna”.
En del av de mest extrema sionistiska rabbinerna hävdar att palestinierna i själva verket är amalekiter och att det således är ett gudomligt påbud att mörda dem.
Det är vanligt förekommande att de mer extrema sionisterna plockar ut citat från gamla testamentet för att rättfärdiga den politik Israel för gentemot palestinierna.
Att den judiska bibeln i själva verket förbjuder mord även i självförsvar ignorerar man fullkomligt.
Likaså att kollektiv bestraffning är förbjudet eftersom ”var och en skall lida döden genom sin egen synd” (5 Moseboken 24:16).
Ortodox tolkning av judendomen förbjuder en jude att gifta sig med en icke-jude och Israel har valt att endast tillåta religiösa bröllop, alltså mellan två judar, två kristna eller två muslimer.
Äktenskap ingångna utomlands godkännes visserligen, men för palestinierna är det desto hårdare regelverk.
Sedan den 31 juli i år finns det en lag som innebär att den israeliske palestinske medborgare som gifter sig med någon från de ockuperade område tvingas till att leva åtskilt eller flytta från Israel.
FNs kommitté för utrotande av rasism har fördömt lagen som rasistisk och kräver att lagen skall annuleras, vilket man ännu inte gjort.
Inget annat land i världen har så rasistiska lagar som dessa. Den som envisas med att kalla Israel för ”mellanösterns enda demokrati” har således ett svårt jobb framför sig.
