Det är hundra år sedan klasskämpen och sångförfattaren Joe Hill avrättades. Göran Greider gör i sin nya bok upp med ikonbildens tvådimensionalitet, och låter ett helt samhälle träda fram genom porträttet.
Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia
Göran Greider.
Albert Bonniers förlag.
Det är alltså hundra år sedan Joel Hill ställdes inför exekutionsplutonen i Salt Lake City och röt till: ”Kom igen! Skjut!”
Arbetarrörelsen och folktraditionen i USA har tillsammans gjort sitt bästa för att förpassa honom till den statiska värld av bladguld där alla hobo-helgonen vakar över oss i stram tvådimensionalitet. Han är överallt och ingenstans, alltid närvarande och aldrig riktigt närvarande. Som det heter i den gamla balladen: varhelst arbetare organiserar sig och går till strejk – där hittar ni Joe Hill.
Men han levde inte varhelst och närhelst. Han föddes som Joel Hägglund i ett fattigt, frikyrkligt arbetarhem i Gävle 1879. Pappan dog när han var åtta, och när också mamman gick bort 1902 emigrerade han som så många andra till USA för att hanka sig fram på ströjobb, uppsugen i ett för oss välbekant prekariat.
I boken Städerna som minns Joe Hill betonar Göran Greider likheterna med vår tid. Han följer Joe Hills kalla spår över den amerikanska kontinenten och möter längs vägen arbetare, fackrepresentanter och demonstranter. När skymningen faller har han svårt att skilja 1910-tal från 2010-tal. Då liksom nu är det migranterna som får ta skitjobben, de uselt betalda och osäkra anställningarna på den stora privata tjänstetundran. Då liksom nu ställs etniska grupper mot varandra i kampen om bröd och frihet, med en splittrad arbetarklass som resultat.
Samtidigt finns de tydliga skillnaderna. I början av 1900-talet slår de amerikanska arbetarna tillbaka mot polis och arbetsgivare med en stenhård, kompromisslös klasskamp. Själv ansluter sig Joe Hill till Industrial Workers of the World (IWW), en radikal, syndikalistisk organisation som, till skillnad från det stora, korrupta American Federation of Labour, samlar upp dem längst ned på stegen, de kringdrivande nyamerikanerna och okvalificerade proletärerna. År 1918 kan IWW visa upp mellan 100 000 och 200 000 medlemmar och betydligt fler deltagande sympatisörer.
De inte bara agiterar, strejkar och direktagerar – de sjunger också. Efter att den skrålande Frälsningsarmén överröstat deras möten börjar organisationen själv att framföra samma gamla melodier, fast med andra texter till. Flera av dem har Joe Hill som avsändare och blir utgivna i det nu legendariska röda häftet med undertiteln ”Songs to Fan the Flames of Discontent” (Sånger för att underblåsa missnöjets flammor).
Under några år kommer dessa visor, som ofta är ironiska och samtidigt härbärgerar något av Gävlehemmets religiösa längtan, att vrålas ut av USA:s föraktade, misshandlade och utsugna underskikt. En handlar om strejkbrytaren Casey Jones som får skyffla svavel i helvetet, en annan om ”rebellflickan” Elisabeth Gurley Flynn. Världens slavar uppmanas att vakna och prästerna avslöjas som falska frasmakare: ”You’ll get pie in the sky when you die”.
Efterklangen tonar aldrig bort, den fångas upp och vidareförs till oss av sådana som Woody Guthrie, Joan Baez, John Lennon och Bob Dylan.
Det är hundra år sedan Joe Hill dömdes till döden för att ha tagit livet av en butiksinnehavare och dennes son, något som William M. Adler nyligen slutgiltigt kunde bevisa var ett justitiemord. Att den åtalade i rättssalen vägrade berätta vem som orsakat honom den skottskada som låg till grund för anklagelserna berodde kanske på att han skyddade en vän. Eller på att han dolde en homosexuell förbindelse, vilket är Greiders tes. Oavsett vilket så förstod alla redan då att allting var ett dåligt skämt, att man helt enkelt ville göra sig av med honom. Begravningen ledsagades av tusentals stolt sjungande arbetare från många olika nationaliteter. Där och då började ikoniseringen.
Göran Greiders fina bok, som lika mycket som en bok om Joe Hill är en sorgesång över en onödig samtid, en onödig dåtid, ett onödigt millenium, gör upp med denna ikonisering. Guldet och ockran blir till kött och blod när ett helt samhälle tonar fram genom porträttet. Omslaget visar helgonets skarpa, frysta konturer. På bokens baksida har de börjat upplösas.
Hundra år. Joe Hill är död. Men det klassamhälle han hade att ta ställning till och mot lever, liksom de sånger som sjöng om det.
