Utrikes 12 juli, 2012

Karneval, regnskog och en stridbar vänster

Besök någon av Rios sambaskolor. Köp ekologiska varor vid MST:s stånd i Porto Alegres saluhall, eller sov i ett hotell uppfluget i ett träd i Amazonas. Flamman guidar till det bästa av Brasilien.

Risken med att resa till Brasilien är att det svårt att åka hem igen. Landet med de svindlande kontrasterna har svårt att släppa sitt tag. Den kulturella rikedomen, den obändiga naturen, den explosiva och ofta grymma sociala verkligheten, det vimlande färgsprakande folklivet och en vänsterpresident som torterades när hon var med i gerillan. Allt detta biter sig kvar och riskerar att rubba ditt perspektiv på världen.
Brasilien är en kontinent och det är lika vettigt att skriva en guide till landet som att skriva Europe in 14 days för amerikanska turister. Låt mig ändå plocka ut några godbitar.
Längst i norr har vi det väldiga Amazonas, klotets största regnskog som fortfarande står upp även om den ständigt naggas i kanten. Den är inget man bara gör en kort promenad i, det krävs närmast en arrangerad resa med guidning. Ett häftigt alternativ är några nätter i ett hotell uppfluget i ett träd som sträcker sig mot himlen. Men sådant kostar pengar.

Jag skulle börja nere vid kusten i Belém vid ett av Amazonasflodens utlopp i Atlanten. Staden är som vackrast nere vid hamnområdet med snickarglada trähus och den färgrika marknaden Ver o Peso (Se Vikten). Här kan du pröva på açaí, den senaste innedrycken i Brasilien. Den är en av otaliga fruktjuicer från regnskogen och har blivit populär som en energidryck. På marknaden serveras den i tallrikar som får den att likna blåbärssoppa. Skulle den serveras på Vasaloppet skulle det behöva förlängas med ytterligare nio mil.
Från hamnen kan du ta en båt över till ön Marajó, världens största ö kringfluten av sötvatten, eller lite längre upp för floden ta gratisfärjan över Paráfloden. På andra sidan kan du riskfritt ta en liten promenad inne i skogen och se de enkla träbarackerna som byggts på pålar vid flodstranden.
I Belém genomfördes ett globalt World Social Forum 2009. Men det var allra längst söderut i Brasilien, i Porto Alegre, som det första World Social Forum inträffade 2001. Detta kom att bli en gigantisk träff för vänsterfolk från hela klotet. Det var de starka sociala rörelserna i delstaten Rio Grande del Sul som gjorde Porto Alegre till något av den brasilianska vänsterns skyltfönster, med bland annat det nyskapande sättet att låta befolkningen delta i budgetarbetet.
Det var också här nere som Brasiliens viktigaste sociala rörelse, de jordlösas rörelse – MST föddes. Med sina drastiska ockupationer, utopiska samhällsbyggen och sin stridbara militans har MST blivit något av ett favoritmål för äventyrslystna vänsterturister. Detta har ibland blivit påfrestande för rörelsen med sin enorma huvuduppgift, att organisera och politiskt skola landets fattigaste medborgare. Men är det någonstans det skulle vara möjligt att besöka MST är det nog här. Inte alltför långt från Porto Alegre ligger några välorganiserade samhällen, välfungerande kooperativ med ekologisk matproduktion.

Inne i den centrala saluhallen mitt emot järnvägsstationen har MST ett eget stånd med ekologiska produkter. Här kan du försöka få kontakt. Annars är Porto Alegre ingen sjudande tropisk stad som Belém, snarare vänligt sydeuropeisk. Medan befolkningen i norr är en salig blandning av ursprungsfolk, svarta och europeiska invandrare är det tyskarna, polackerna och italienarna som sätter sin prägel på den brasilianska södern.
Rio de Janeiro går inte att undvika, en av klotets vackraste städer med sina drastiska sockertoppar till berg som sticker upp mellan de berömda sandstränderna. Det är i södra delen av stan som medelklassen bor med fashionabla stränder som Ipanema och Copacabana.
Men det är i de mer centrala delarna som Gloria och Catete det spännande folklivet finns. Roligast är kvarteren kring Lapa där de bohemiska konstnärerna och musikerna håller till.
Favelorna då, Rios berömda kåkstäder? Dit åker man ju inte gärna ensam, om man inte har kontakter. Nu har det utvecklats något som kallas Favela tours, social turism där en del av inkomsterna sägs gå tillbaka till invånarna. Tycker själv att det känns lite osmakligt, men jag vill inte moralisera för er.
Du får inte åka till Rio utan att höra något av den fantastiska musiken, det är inte bara samba. Fast sambaskolorna är en upplevelse. Direkt efter karnevalen börjar de intensivt träna för nästa i sina quadras, övningslokaler. Kolla i tidningarna, de övar varje vecka. Men ta kanske en taxi om du är osäker på lokalen, ofta ligger de i de enklare kvarteren.
De största sambaskolorna som tävlar i den högsta divisionen har många tusen medlemmar och är bedövande imponerande när de paraderar mellan läktarna på den kilometerlånga sambadromen. Fast där är det dyrt och den roligaste karnevalen firas på gatorna, kanske lite mer stökigt och farligt, men kul.
Karnevalen är inte något som bara firas i Rio, den finns överallt, främst i den katolska världen. Du kan titta efter datum i din fickkalender. Någonstans kring februari finns askonsdagen inskriven. Då inleds fastan och karnevalen tar slut efter att ha haft sin höjdpunkt under helgen före. Dan före askonsdagen är fettisdagen då vi äter våra semlor, i gamla tider för att orka överleva fastan.
 
I Brasilien firas, eller leks som man säger i Brasilien, karneval lite överallt. Landet stänger en vecka. En av de roligaste firas i Recife uppe i nordöstra Brasilien, en ren gatukarneval med miljoner ute på gatorna som dansar de lokala favoriterna frevo eller maracatu. Allra trevligast blir karnevalen i Olinda, förstaden norr om Recife med sina vackra koloniala hus och vindlande gränder. Allra bäst med karnevalen här är att den är helt akustisk, Elförstärkta instrument är förbjudna. Detta kommer du att uppskatta efter några veckor i Brasilien där bilägarna tror att det är en mänsklig rättighet att ta död på sina medmänniskors trumhinnor med sina potenta bilstereoanläggningar med en gigantisk bashögtalare i det öppna bagageutrymmet.  
Den andra stora gatukarnevalen leks i Salvador, Brasiliens första huvudstad, min andra hemstad. Salvador är centrum för den afrobrasilianska kulturen och det är den som ger staden en magisk karaktär där den tronar ovanför Allhelgonabukten. Karnevalen är numera en våldsam bachanal med enorma ljudbilar som pumpar ut tiotusentals watt som bultar skoningslöst i bålen och får ditt eget hjärta att kännas som en hönsfjärt i jämförelse.
Jag lyfter därför istället fram musikevenemang som rullar varje vecka. I trappan som leder upp till kyrkan Igreja do Passos spelar den jovialiske sångaren, kompositören och trombonisten Geronimo varje tisdag, helt gratis. Han har med sig en kompetent orkester och ofta spontana duktiga gästartister.  Det är en generös tillställning med mycket av det bästa av brasiliansk mentalitet, fast marijuanan stinker.

I Salvador repeterar också karnevalsgrupperna fast då är det bara själva orkestern, så du får dansa själv. Cortejo Afro är en bedövande skicklig slagverksgrupp som repeterar inne i den gamla koloniala stadsdelen Pelourinho. Ilê Ayiê repeterar i det som sägs vara Latinamerikas största stadsdel med svart befolkning, Liberdade. Hit är det nog taxi som gäller. Ilê Ayiês musik talar om svart stolthet. Jag brukar med en glimt i ögat sjunga med i en av deras stolta refränger Eu Sou Negão, Jag är en stor neger. Ordet neger har i Brasilien en mycket bättre klang än preto svart, som har en föraktfull klang. Det är mycket av dina begrepp som ställs på ända i Brasilien.

Turistråd

Blir du utsatt för ett rånförsök, lämna genast allt ifrån dig. Det finns områden i alla de stora städerna som inte är säkra. En riskfaktor är folktomma gator, det bästa är om du pratar med lokalbefolkningen som gärna varnar dig för alla farligheter och de underdriver inte riskerna.



Gör dig inte av med växelpengar, det händer ofta att butiker och gatuförsäljare förtvivlat skakar på huvudet till och med för 10 real-sedlar (40 kronor).



Språket, engelskan är sällsynt även hos välutbildade. Spanskan däremot fungerar skapligt, brassar förstår spanska bättre än spansktalande förstår deras vackra sensuella portugisiska.



Gatubarn brukar ofta ställa till det för svenskars moraliska kompass. Länge framställdes Brasilien som Gatubarnslandet, i praktiken finns det inte fler av dem än i många andra liknande länder. De är egentligen bara toppen av ett isberg, bakom gömmer sig miljoner av brasilianska barn som aldrig får en chans. Skall man ge dem pengar, de är ju så hjärtskärande? De lever ofta med en mycket trasslig relation hemma, men ger man dem pengar riskerar det att uppmuntra dem att helt skära av kontakten med familjen. Resultatet av det blir nästan alltid att de ganska snart går under. 

Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Tre år senare, hösten 2025, var Mohamsson själv partiledare och deklarerade att hon ville teckna ett nytt Tidöavtal med M, KD och SD, men utan Sverigedemokraterna i regeringen. 

Sverigedemokraterna har å sin sida varit missnöjda med Tidöavtalet nästan från första stund. Jimmie Åkesson har beskrivit avtalet som ”silvertejp” – en tillfällig lösning för ett trasigt land. Om Sverige ska bli helt igen behöver SD sitta i regeringen, är en linje Åkesson drivit sedan augusti 2023. 

På en presskonferens under fredagen meddelade Mohamsson att hon vikit ner sig och nu är beredd att släppa in SD i regeringen. I en L-SD-uppgörelse som de kallar för ”Sverigelöftet” har de kommit överens om en hel del punkter som stod i Tidöavtalet och några nya – däribland en ny folkröstning om euron, sänkta marginalskatter och att ersätta de fackliga a-kassorna med en statlig.

Med Simona Mohamsson som partiledare har Liberalerna störtdykt ned under två procent i opinionsmätningarna. Nu satsar den tidigare kritikern av processen kring det ursprungliga Tidöavtalet allt hon har kvar på att fördjupa samarbetet med högerradikala SD. 

Liberalerna har inte så många medlemmar kvar vid det här laget, men många av dem är förtvivlade idag. Och det gör de rätt i. För Tidöregeringens facit talar sitt tydliga språk:

Det största partiets profilfrågor om migration och kriminalitet har genomförts till punkt och pricka – så till den grad att svenskarna blivit allt mer förbannade över brutaliteten i utvisningspolitiken. Folkrörelsedemokratin har urholkats genom ett kirurgiskt angrepp mot folkbildning, biståndsorganisationer, medier och den politiska oppositionen. Och skatterna har sänkts kraftigt, så till den grad att finansministern nu säger att pengarna är slut. 

Men i de frågor som betyder mest för de flesta väljare – de höga levnadsomkostnaderna, arbetslösheten, sjukvården, skolan och klimatet – har Tidöregeringen däremot svikit sina vallöften. Och trots sitt heliga löfte före valdagen så har Jimmie Åkesson medverkat till att sänka a-kassan, med konsekvensen att långtidsarbetslösa kastas ut i fattigdom.

Beskedet ett halvår före valet innebär att Tidöavtalet är över. Nu kommer ett LSD-samarbete i dess ställe, som öppnar upp för en SD-regering på riktigt. Där Jimmie Åkesson och hans ministrar kan tillsätta och avsätta polischefer, ge direktiv till myndigheter och förhandla med andra högerradikala regeringar.

Nu agerar det liberala partiet dörrmatta in i regeringskansliet för det minst liberala partiet. Det är svårt att se vad väljarna kan se för poäng med det.

Peter Gustavsson och Mats Wingborg är aktuella med Hej då Tidö: Bokslut över en regering (Verbal, 2026).

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)