Risken med att resa till Brasilien är att det svårt att åka hem igen. Landet med de svindlande kontrasterna har svårt att släppa sitt tag. Den kulturella rikedomen, den obändiga naturen, den explosiva och ofta grymma sociala verkligheten, det vimlande färgsprakande folklivet och en vänsterpresident som torterades när hon var med i gerillan. Allt detta biter sig kvar och riskerar att rubba ditt perspektiv på världen.
Brasilien är en kontinent och det är lika vettigt att skriva en guide till landet som att skriva Europe in 14 days för amerikanska turister. Låt mig ändå plocka ut några godbitar.
Längst i norr har vi det väldiga Amazonas, klotets största regnskog som fortfarande står upp även om den ständigt naggas i kanten. Den är inget man bara gör en kort promenad i, det krävs närmast en arrangerad resa med guidning. Ett häftigt alternativ är några nätter i ett hotell uppfluget i ett träd som sträcker sig mot himlen. Men sådant kostar pengar.
Jag skulle börja nere vid kusten i Belém vid ett av Amazonasflodens utlopp i Atlanten. Staden är som vackrast nere vid hamnområdet med snickarglada trähus och den färgrika marknaden Ver o Peso (Se Vikten). Här kan du pröva på açaí, den senaste innedrycken i Brasilien. Den är en av otaliga fruktjuicer från regnskogen och har blivit populär som en energidryck. På marknaden serveras den i tallrikar som får den att likna blåbärssoppa. Skulle den serveras på Vasaloppet skulle det behöva förlängas med ytterligare nio mil.
Från hamnen kan du ta en båt över till ön Marajó, världens största ö kringfluten av sötvatten, eller lite längre upp för floden ta gratisfärjan över Paráfloden. På andra sidan kan du riskfritt ta en liten promenad inne i skogen och se de enkla träbarackerna som byggts på pålar vid flodstranden.
I Belém genomfördes ett globalt World Social Forum 2009. Men det var allra längst söderut i Brasilien, i Porto Alegre, som det första World Social Forum inträffade 2001. Detta kom att bli en gigantisk träff för vänsterfolk från hela klotet. Det var de starka sociala rörelserna i delstaten Rio Grande del Sul som gjorde Porto Alegre till något av den brasilianska vänsterns skyltfönster, med bland annat det nyskapande sättet att låta befolkningen delta i budgetarbetet.
Det var också här nere som Brasiliens viktigaste sociala rörelse, de jordlösas rörelse – MST föddes. Med sina drastiska ockupationer, utopiska samhällsbyggen och sin stridbara militans har MST blivit något av ett favoritmål för äventyrslystna vänsterturister. Detta har ibland blivit påfrestande för rörelsen med sin enorma huvuduppgift, att organisera och politiskt skola landets fattigaste medborgare. Men är det någonstans det skulle vara möjligt att besöka MST är det nog här. Inte alltför långt från Porto Alegre ligger några välorganiserade samhällen, välfungerande kooperativ med ekologisk matproduktion.
Inne i den centrala saluhallen mitt emot järnvägsstationen har MST ett eget stånd med ekologiska produkter. Här kan du försöka få kontakt. Annars är Porto Alegre ingen sjudande tropisk stad som Belém, snarare vänligt sydeuropeisk. Medan befolkningen i norr är en salig blandning av ursprungsfolk, svarta och europeiska invandrare är det tyskarna, polackerna och italienarna som sätter sin prägel på den brasilianska södern.
Rio de Janeiro går inte att undvika, en av klotets vackraste städer med sina drastiska sockertoppar till berg som sticker upp mellan de berömda sandstränderna. Det är i södra delen av stan som medelklassen bor med fashionabla stränder som Ipanema och Copacabana.
Men det är i de mer centrala delarna som Gloria och Catete det spännande folklivet finns. Roligast är kvarteren kring Lapa där de bohemiska konstnärerna och musikerna håller till.
Favelorna då, Rios berömda kåkstäder? Dit åker man ju inte gärna ensam, om man inte har kontakter. Nu har det utvecklats något som kallas Favela tours, social turism där en del av inkomsterna sägs gå tillbaka till invånarna. Tycker själv att det känns lite osmakligt, men jag vill inte moralisera för er.
Du får inte åka till Rio utan att höra något av den fantastiska musiken, det är inte bara samba. Fast sambaskolorna är en upplevelse. Direkt efter karnevalen börjar de intensivt träna för nästa i sina quadras, övningslokaler. Kolla i tidningarna, de övar varje vecka. Men ta kanske en taxi om du är osäker på lokalen, ofta ligger de i de enklare kvarteren.
De största sambaskolorna som tävlar i den högsta divisionen har många tusen medlemmar och är bedövande imponerande när de paraderar mellan läktarna på den kilometerlånga sambadromen. Fast där är det dyrt och den roligaste karnevalen firas på gatorna, kanske lite mer stökigt och farligt, men kul.
Karnevalen är inte något som bara firas i Rio, den finns överallt, främst i den katolska världen. Du kan titta efter datum i din fickkalender. Någonstans kring februari finns askonsdagen inskriven. Då inleds fastan och karnevalen tar slut efter att ha haft sin höjdpunkt under helgen före. Dan före askonsdagen är fettisdagen då vi äter våra semlor, i gamla tider för att orka överleva fastan.
I Brasilien firas, eller leks som man säger i Brasilien, karneval lite överallt. Landet stänger en vecka. En av de roligaste firas i Recife uppe i nordöstra Brasilien, en ren gatukarneval med miljoner ute på gatorna som dansar de lokala favoriterna frevo eller maracatu. Allra trevligast blir karnevalen i Olinda, förstaden norr om Recife med sina vackra koloniala hus och vindlande gränder. Allra bäst med karnevalen här är att den är helt akustisk, Elförstärkta instrument är förbjudna. Detta kommer du att uppskatta efter några veckor i Brasilien där bilägarna tror att det är en mänsklig rättighet att ta död på sina medmänniskors trumhinnor med sina potenta bilstereoanläggningar med en gigantisk bashögtalare i det öppna bagageutrymmet.
Den andra stora gatukarnevalen leks i Salvador, Brasiliens första huvudstad, min andra hemstad. Salvador är centrum för den afrobrasilianska kulturen och det är den som ger staden en magisk karaktär där den tronar ovanför Allhelgonabukten. Karnevalen är numera en våldsam bachanal med enorma ljudbilar som pumpar ut tiotusentals watt som bultar skoningslöst i bålen och får ditt eget hjärta att kännas som en hönsfjärt i jämförelse.
Jag lyfter därför istället fram musikevenemang som rullar varje vecka. I trappan som leder upp till kyrkan Igreja do Passos spelar den jovialiske sångaren, kompositören och trombonisten Geronimo varje tisdag, helt gratis. Han har med sig en kompetent orkester och ofta spontana duktiga gästartister. Det är en generös tillställning med mycket av det bästa av brasiliansk mentalitet, fast marijuanan stinker.
I Salvador repeterar också karnevalsgrupperna fast då är det bara själva orkestern, så du får dansa själv. Cortejo Afro är en bedövande skicklig slagverksgrupp som repeterar inne i den gamla koloniala stadsdelen Pelourinho. Ilê Ayiê repeterar i det som sägs vara Latinamerikas största stadsdel med svart befolkning, Liberdade. Hit är det nog taxi som gäller. Ilê Ayiês musik talar om svart stolthet. Jag brukar med en glimt i ögat sjunga med i en av deras stolta refränger Eu Sou Negão, Jag är en stor neger. Ordet neger har i Brasilien en mycket bättre klang än preto svart, som har en föraktfull klang. Det är mycket av dina begrepp som ställs på ända i Brasilien.
