Richard Turpins uppsättning av Jan Myrdals Garderingar på Strindbergs intima teater säger mig två saker: 1. Den politiska teatern har gjort definitiv comeback. 2. Det är synd om människorna.
Okej, jag brukar tolka allting som att det är synd om människorna. Men den politiska teatern har i alla fall gjort come-back. Inte bara för att skådespelarna, vid denna söndagsföreställning, stannar kvar och svarar på publikens frågor en stund. Utan för att Myrdals Garderingar, när den först gjordes som radioteater 1968, innehöll vänsterkritik av socialdemokratins Sverige och ”folkhemmet”. Alltså, när den nu sätts upp nära 40 år senare, måste det tyda på att vänstern är på frammarsch. Låt mig förklara.
Vänsterkritiken under 1960- och 70-talen, riktades mot omänskliga förorter, fyrkantig byråkrati, alienationen som upprätthölls av ett fortlevande kapitalistiskt system, miljöförstöring med mera med mera. Författare som Jan Myrdal uttryckte sådant, barnteatern Kåldolmar och Kalsipper tog upp det och Ebba Grön sjöng om det. Mycket av denna kritik togs med glädje upp av borgerligheten och blev med SAF:s och Timbros propagandaoffensiv till väl förankrade myter. Sosseriets totalitarism blev en kritik med högeranslag i medvetandet hos breda folklager. Från vänstern dog kritiken ut – och med den nyliberala attacken från 1980-talet och framåt tvärtystnade den. Vänsterns uppgift blev att försvara välfärden och ”folkhemsbygget”, först mot högern och sedan även mot sossarna själva.
Men nu kan tydligen sådan kritik yppas igen. Vänstern är nu bred och stark att det finns utrymme även för kritik mot det vi vill försvara och utveckla i den generella välfärden och den politiska samhällsplaneringen. Mer konkret: hyreskomplexen, Posten, fredagsköttbullarna, läkarbesöken, hiss och rättsväsende.
Ni anar kanske att det i Garderingar ligger inbyggt en visualisering av förortstristessen. Men denna pjäs visar så mycket mer. Den visar människan i det kapitalistiska arbetslivet, människan med dödsångest, familjen med samma bekymmer som alla familjer i alla tider och den visar den stora livslögnen – vi bär alla på någon.
Tidsandan har behållits med köksbordets rutiga vaxduk, med rullbandspelaren och med kläderna. Scenlösningarna är genialiska, signerade Gunilla Sköld-Feiler, och tillåter oss att resa till Lill-Jansskogen och bakåt 25 år i tiden. Ursprungsmanus har knappt innehållit några scenanvisningar, följts nästan slaviskt vad gäller replikerna men underkastats en del experiment i rollfördelning. Sålunda följs Pettersson A. av en kör/berättare som för tankarna till grekiska dramer. Pettersson Ö. dricker för mycket, han har inte fått chefsjobbet och han har dödsångest. ”Spyr på morgonen gör väl alla människor!?” säger Pettersson Ö. ”Du måste väl inte väcka hela huset för det?” svarar hans fru. Deras bekymmer är så allmängiltiga att jag nästan får svindel. Den gnälliga hustruns öde delas med systrar från Malmberget till Luanda. Hon vänder på de stackars slantar som finns – om inte han kan arbeta ihop vad de behöver är det bara en av de två som inte fullgör sitt ansvar.
Hos grannen, Pettersson A., är ångesten av betydligt mer existentiell karaktär. Hans livslögn handlar om ungdomskärleken som han aldrig fick. Pettersson A betraktar flickan i porten mittemot. Kanske är det gubbslemmigt dagdrömmeri i klass med svek mot hustrun. ”I rummet intill sover 25 år av ditt liv”, säger körledaren. Ungdomskärleken kanske inte alls övergav honom utan blev sviken. I så fall var han inte ett oskyldigt offer. De kanske inte alls skildes åt, utan bor i samma hus? Minnena upplöses och tankeleken tar vid. I så fall kanske inte alls ungdomskärlekens nuvarande man (Pettersson F.), slår henne? Men Pettersson A. vill rädda sin flicka med hjälp av polismakt. Världens största människorättsbrott, våldet mot kvinnor, reduceras till taktiskt-romantiskt upplägg för Pettersson A. i hans dröm om den han aldrig fick.
Garderingar handlar om våra åtgärder för någorlunda sinnesfrid. De hjälper givetvis inte, eftersom dödsångesten hinner upp oss hur mycket vi än ljuger för oss själva. Pjäsen vill säga att vi måste krossa våra skapade illusioner och orka leva vidare med sanningen. Men det bygger ju på att det finns en objektiv sanning om oss. I en tid då den ungdomsgenerationen får det sämre än sina föräldrar, i en tid då återigen många saknar mat på bordet – ja då kan väl en livslögn vara så gott som något?
