”Jag jobbade med svenska antiapartheidrörelsen 79-94. Jag mötte Centerpartister, Folkpartister, Kristdemokrater, Socialdemokrater, VPK m fl. Men aldrig moderaterna. Om de nu var ’emot apartheid’. Vad gjorde de då? Vad sa de då? Närdå?”
Orden är Magnus Walans och publicerades på Facebook efter Moderaternas märkliga beslut på stämman i Örebro att partiet varit ”en stark drivkraft” i kampen mot apartheid. Magnus Walan är inte vem som helst, han är den svenska antiapartheidrörelsens nestor, enligt många den som vet mest om – och har engagerat sig mest för Sydafrika i vårt land. Han vet vad han talar om.

Sofia Arkelsten följde sedan upp parodin med att hävda att hennes parti ”var med och genomförde fri och lika rösträtt för 90 år sedan” och det politiska flödet på den sociala nätverket Twitter fylldes snabbt av skämt som ”Gösta Bohman tog fem raka Wimbledon 1976-1980 och delade SvD:s bragdguld 1974 med Ingemar Stenmark. #stuffmoderaternadid”. (det vill säga ”saker Moderaterna gjorde”.)
Att arbeta med lögnen som politisk vapen är riskabelt. För medvetna lögner handlar det troligtvis om. Programmakarna i De nya Moderaterna vet ju om att deras företrädare var direkta motståndare till en bojkott av Sydafrika och protesterade mot allt samröre med ”kommunisterna i ANC”. De hade direkta kontakter med den av Sydafrika uppbackade högergerillan Unita i Angola och bidrog inte ett dyft till att fälla apartheid-regimen i Pretoria. Och Sofia Arkelsten kan naturligtvis så pass mycket partihistoria att hon vet om att högern drev ett hårt motstånd mot allmän- och lika rösträtt för män och kvinnor. Alternativet är att de är korkade och det är nog det sista man kan anklaga Moderaternas nuvarande ledning för att vara.

Troligare är att de fått hybris och känner att de komma undan med vad som helst. Medan nästan alla medier sköt prick på Håkan Juholt publicerade i till exempel Expressen en artikel om att Fredrik Reinfeldt hade återbördat en förlorad nallebjörn till ett stackars barn som förlorat den. Kanske var Moderaterna helt enkelt chockade över att stöta på en journalist på Dagens Nyheter som gjorde sitt jobb?
Att journalisten verkligen gjorde sitt jobb var för övrigt så uppseendeväckande att det uppmärksammades med en artikel i branschtidningen Resumé. ”Jag är allmänreporter, hon är partisekreterare för Moderaterna – hon borde veta det här”, sade Jenny Stiernstedt till resume.se som sedan undrar om hon tycker att reportrar annars ”ger sig för lätt”.
Om vi tittar på vad Moderaterna verkligen tyckte förr kan vi se att de då lade en oerhörd vikt på samförstånd, samarbete och arbetet mot särintressen. ”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen” lyder inledningmeningen i 1919 års partiprogram. Med en mycket liten tillputsning skulle meningen ha  kunnat användas på partistämman i Örebro nu i helgen.

Och frågorna hör faktiskt ihop. För det var i fascismens Italien och nazismens Tyskland, inte i demokratierna, som idéer om att fackföreningarna, strejkerna och de politiska motsättningarna skulle förbjudas till förmån för samarbete och harmoni mellan klasser och individer blev styrande.
Det är i ”särintressenas” öppna kamp om tolkningsföreträdet som demokratin föds och kan fortsätta andas och leva. Den våta filt om att alla har samma intressen som Moderaterna nu vill lägga över debatten skymmer bara sikten.
Alla har inte alls intresse av att skattepengar går till underbetalda städerskor som städar övre mellanskiktens lägenheter i Stockholms innerstad. Alla har inte alls intresse av att arbetsgivarna får ge unga ännu sämre löner än de redan kommer undan med. Alla har inte alls intresse av att vi ska skicka cancersjuka på jobbet och skicka 90-åriga sjuka flyktingar till en oviss framtid i länder de en gång sökte sig ifrån.
Vänstern kämpade för demokratin, och rätten till öppna motsättningar, i början av 1900-talet och gör det fortfarande. Högern var motståndare till demokratin då och verkar än idag inte förstå dess innebörd.