I torsdags öppnade Fredrik Reinfeldt full av självförtroende partistämman i Örebro. Moderaterna är nu enligt statsministern och partiets nya idéprogram ”Ansvar för hela Sverige” statsbärande och företräder allmänintresset och han definierade partiets politik i termer av jämlikhet, rättvisa och (social) trygghet.
Öppningstalet låg i linje med idéprogrammet och tecknade bilden av ett konsensussamhälle där moderaterna som skapat välfärdslandet Sverige också är mest lämpat att sköta om det. I Reinfeldts andra tal, som nyvald partiordförande, drogs en skarp linje mot socialdemokratin genom de nya moderaternas retoriska succéfigur – Arbetslinjen mot Bidragslinjen. Och sällan har något partis berättelser om sig själv så överensstämt med den rådande mediebilden.

Den amerikanske lingvisten professor Geoffrey Nunberg visar i boken Talking Right hur amerikanska konservativa stal det positiva ordet liberal och fyllde det med en knasig karikatyr – en skattehöjande-lattedrickande-sushiätande-volvoåkande- New York Times-läsande-piercad-Hollywoodälskande vänsterfreakshow. Högern gjorde så att en amerikan inte kan vara liberal och patriot samtidigt och sammanfogade helt olika åsikter till ett enda koncept, typ är man för plattskatt är man också mot fri abort men för rätten att bära vapen. I Sverige har vi sett en liknande utveckling där moderaterna nu annekterat alla de politiska begrepp som förr tillhörde vänstern. Ja, Reinfeldt har till och med kidnappat Tage Erlander. Partiet tjuvade exempelvis arbetslinjen och den fulla sysselsättning från socialdemokratin och plötsligt hör de begreppen ihop med moderaternas gamla paradgren – sänkta skatter. En revolution som blixtsnabbt blev politisk vardag.

Inför vårbudgeten 2011 ställde en Ekot-journalist frågan till Fredrik Reinfeldt om inte bidragstagarna också skulle få sänkt skatt. Reinfeldt svarade förstås nej med hänvisning till arbetslinjen. När ekot-journalisten accepterade detta förvandlade han regeringens politiserade världsbild – Bidragslinje mot Arbetslinje – till en helt igenom neutral beskrivning. Varför kunde inte journalisten ställa frågan med utgångspunkt från att de arbetslösa och sjuka inte är bidrags- utan försäkringstagare? Varför handlade inte journalistens fråga varför miljardöverskotten i dessa försäkringar inte går till de arbetslösa och sjuka utan används för att sänka skatten, vilket inte verkar skapa några jobb utan fattigdom och bidragsberoende?
Svaret kanske hittas i professor Kent Asps undersökning Journalistkårens partisympatier 2006 där det framgår att de flesta samhälls- och ekonomijournalister i rikstäckande stockholmsmedier föredrar Moderaterna och Folkpartiet. Men det kan också handla om att den högavlönade statusjournalisten på Ekot helt enkelt aldrig tänkt i de banorna. Hans kompetens gäller inte bevakningsområdet utan förmågan att känna av tidsandan. Någon annan har tänkt i hans ställe. Politik är kampen om vardagsorden, om världsbilder och det nya idéprogrammets konfliktfria ideologiskt tomma värld motsvaras av en medieverklighet som är mer politiserad än någonsin. Journalister och reportrar färgar inte bara vår offentlighet blå utan tvingar oss att leva i den permanenta valrörelsen.
Efter den skoningslösa mobbingen av Göran Persson i valrörelsen 2006 tror jag inte längre att vänstern – socialdemokratin kan vinna några val och dreven mot Sahlin och Juholt bekräftar den misstanken. Men det handlar inte bara om hetsjakter utan hur den borgerliga världsbilden dagligen reproduceras.

De stora tidningarna har politiserats till den milda grad att borgerliga opinionsbildare som förut hörde hemma på ledarplats nu är en naturlig del av nyhetsflödet och i public-servicekanalerna kräver varje politiskt utspel en åsikt av ett borgerligt kommentatorstroll. Minnesvärt är Margit Silbersteins expertanalys av Håkan Juholts linjetal – ”De kan ju inte föra den politiken, att marknaden är dum och de vet de ju”.
Geoffrey Nunberg har inte några svar på hur vi ska få världen att prata vänster istället utan hoppas sanningen till slut ska segra. Men hur ska den kunna segra när det finns så få platser, tillfällen i offentligheten
där den kan uttryckas. Det gör sanningen så apart och extrem att till och med ordet försäkringstagare istället för bidragstagare inte längre låter som sanning utan som ett politiskt doktrinärt ställningstagande.