Jag håller inte med Ali Esbati, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission, om att det inte görs några större förändringar i själva analysdelen av partiprogrammet (Flamman 44/15). Om vi ser till det som i dag står om miljö- och klimatfrågor är det drastiska ändringar som föreslås i både omfång och innehåll. Hälften av miljötexterna stryks helt enkelt. Nästan inga av dessa strykningar följs upp i den nya texten om strategiska huvudlinjer.
Programkommissionen vill att merparten av det som i dag står om rättvist miljöutrymme, konsumtion, klass och genus ska strykas. Jag beklagar också att referenserna till konsumtionen och hur den fördelas klass- och genusmässigt; mellan fattig och rik, mellan män och kvinnor, inte har utvecklats utan helt och hållet tagits bort. Vår miljö- och klimatpolitik blir fattigare och otydligare med dessa förändringar. Varför tar man inte i stället fasta på dessa perspektiv och utvecklar dem?
Strykningsivern har också drabbat vår analys och kritiska hållning till tillväxt som står lite längre fram i partiprogrammet (rad 264 ff). Ett ensidigt fokus på tillväxt kan vara förödande för miljön och många andra viktiga samhällsintressen. Här hade det varit bättre om vi mer konsekvent hade kunnat tala om hållbar utveckling, som är ett etablerat begrepp alltsedan Brundtlandskommissionens dagar och som innefattar en utveckling som innefattar både sociala och miljömässiga ambitioner. Att helt och hållet ta bort stycket och att inte ersätta det med ett annat resonemang som utmanar det ensidiga tillväxtkomplexet är mycket olyckligt. Hållbar utveckling tas visserligen upp lite längre fram i programmet, men det borde backas upp av en mer analytisk text enligt mitt resonemang.
Den enligt mig allvarligaste försämringen är att programkommissionen helt vill ta bort det, för ett politiskt parti, helt unika stycket om konflikter i miljöpolitiken (rad 773 ff). Stycket talar för sig själv: ”Miljöpolitiken är aldrig konfliktfri. Miljöintressen kan komma i konflikt med till exempel regionalpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska mål. Nödvändig nationell och internationell reglering kan inskränka det lokala självbestämmandet. Berättigade krav på ökad materiell levnadsstandard kan vara oförenliga med en långsiktigt hållbar utveckling. Som i all politik måste olika legitima intressen vägas mot varandra, men de långsiktiga miljöhänsynen måste vara överordnade i den meningen att ett globalt ekologiskt sammanbrott aldrig kan vara ett pris värt att betala.”
Stycket ovan är, enligt mig, en modig och klart vägledande text. Vi nöjer oss inte med allmänna formuleringar om att miljö är viktigt utan vi ger också vårt parti en klar vägledning i hur vi ska agera i potentiella konflikter mellan olika intressen. Och dylika konflikter är sådant som våra medlemmar möter dagligen. Det är formuleringar som denna som gör att vi kan vara så tydliga i miljöpolitiken; att vi sätter kollektivtrafiken före byggandet av nya motorvägar, motsätter oss Vattenfalls fossilexpansion även om det skulle kunna ge intäkter till staten, värnar Ojnareskogen och vattnet på Gotland före storskalig utvinning, ställer hårda krav på gruvindustrin – kort och gott att vi aldrig kompromissar med planetens överlevnad. Utan detta stycke om konflikter i miljöpolitiken förändras hela vår identitet och trovärdighet i miljöpolitiken. Vill vi det?
De nya strategiska huvudlinjerna är en intressant text som i flera avseenden tar politiken framåt. Man knyter också an till några viktiga delar av arbetsgruppen eko-ekos resonemang. Men det är olyckligt att man uttrycker sig så fatalistiskt och reduktionistiskt kring konsumtionens utsläpp, de i dag snabbast växande utsläppen. Som jag förstår programförfattarna kan endast dessa utsläpp minskas efter att vi ändrat det nu existerande ekonomiska systemet. Vad det gäller arbetstidsförkortningen missar man helt och hållet de miljö- och klimatvinster en sådan skulle medföra, något eko-eko lyfter upp i sin rapport.
Om programkommissionens ändringar går igenom på kongressen nästa år skulle det tyvärr innebära allvarliga steg bakåt ur ett miljö- och klimatperspektiv och för partiets politikutveckling i vid bemärkelse. Det kan väl inte vara det vår politikutveckling ska handla om? I synnerhet i ljuset av eko-ekoprocessen förstår jag inte hur man kan föreslå strykningar av helt centrala miljötexter utan att ersätta dem med något annat som tar politiken framåt. Hur har ni tänkt, programkommissionen?
