Nästa år väntar såväl president- som parlamentsval, därtill är det planerat att landets fredsbevarande FN-styrka, UNMIT (United Nations Integrated Mission in Timor-Leste), ska börja lämna Östtimor.
Regeringen, ledd av premiärminister Xanana Gusmão, är hårt pressad till följd av uteblivna förbättringar inom den sociala sektorn och, kanske påtagligast, av landets undermåliga infrastruktur. Gusmão träffade nyligen ett avtal med Australien om ett kraftigt utökat biståndspaket, samtidigt som pengar från Östtimors oljefond ska möta den sociala sektorns krav på förbättringar.
Östtimors oljeministerium, ytterst i händerna på Gusmão, har för att säkra matnyttiga placeringar av landets oljetillgångar anlitat Watson Wyatt som konsult, en mer än kontroversiell aktör på den globala finansmarknaden. År 2004 inledde USA:s justitiedepartement en utredning av Watson Wyatts konsultfirma där anklagelser om maktmissbruk gick i täten. Wyatt har i egenskap som konsult i tidigare ärenden dömts till skadestånd i miljardbelopp för vårdslös penninghantering och korruption.
Dessutom har förhandlingarna mellan regeringen och det australiska gasbolaget Woodside strandat. I skrivande stund ser det ut som om gasutvinningen, hämtad på timoresiskt territorialvatten, kommer att ske från en plattform ute till havs. Något som kan innebära att arbetstillfällen och inkomster går Östtimor om intet. Gasfyndigheterna tros vara värda omkring 200 miljarder kronor.

Presidentkandidaten Angela Freitas är inte förvånad. Hon har bevittnat utförsäljningen av Östtimors naturresurser, korruptionen och hopplösheten bland timoreserna. Det reser hon sin presidentkandidatur ”Revolution Now” kring, en demokratisk revolution där timoreser uppmuntras att bli mer delaktiga i sina egna och landets beslut.
– Genom historien har timoreser alltid varit tjänarna. Herrarna har varit utländska intressen; först Portugal i 500 år, därefter Indonesien i ett kvartsekel och nu den FN-initierade politik som ger bort vad som är timoresernas ägodelar, nämligen naturresurserna.
Angela föddes med politiken i blodet. Hennes far var en av partiets grundare i oktober 1974. I sin far ser hon samma visioner som hon själv bär på. De delar samma dröm om Östtimor.
– Alla kan tala politik, men att bedriva det är något helt annat. Jag följer det jag tror på.
Men Östtimor i dagsläget är inget att tro på.
– Landet har inga industrier eller ekonomiska alternativ att falla tillbaka på. Allt krut har satsats på en oljepolitik som inte ger Östtimor något annat än smulor i jämförelse med vad de utländska intressena tillskansar sig.
I mitten av augusti såg hon sin privata bostad (granne med partihögkvarteret) attackeras av en ”tokig”, enligt polisen, före detta partimedlem. Angela Freitas presstab ser dådet som “lite för passande” tidsmässigt; särskilt med tanke på att liknande incidenter drabbade henne inför förra valet 2006, en process hon sedermera drog sig ur. I dag är det annorlunda.
– Det krävs mer än så att få mig att hoppa av den här gången, säger Angela Freitas samlat till Flamman.

Att dådet gömmer politiska motiv är hon tämligen övertygad om, och på många sätt har valrörelsen – mer än ett halvår borta – redan börjat. Bortom kuststäderna i isolerade bergsbyar har de etablerade partierna (främst den forna självständighetsrörelsens parti Fretilin och Xanana Gusmãos koalition CNRT) redan börjat smörja kråset. ”Gåvor”, som en anonym källa kallar det, ges till inflytelserika aktörer i samhällena för att säkra röster i det kommande valet till parlamentet och presidentpalatset.
– Gåvorna kan bestå av traktorer, en motorcykel, löften eller en väska fylld med dollarsedlar, berättar källan.
Angela Freitas erbjuder timoreserna ett politiskt program rest kring förbättrade sociala förutsättningar i ett land där nio av tio barn somnar hungriga om kvällarna. Hon talar om ett Östtimor som måste kliva bort från rollen som ”EU:s sista utpost” och ”nykoloniala roll” i världspolitiken.
– Fortsätter vi i fem år till med nuvarande politik kommer Östtimor snart att kunna betraktas som en krackelerad stat.

Nio av tio i Östtimor har en tillvaro på svältens tröskel. Suais kommunhus anordnar ett tredagarsseminarium om hälsofrågor. På gården samlas människor till stora klungor. Många har vandrat barfota nerför bergen, de flesta har iklätt sina bästa plagg för evenemanget. Den äldre generationen ler tandlösa leenden, ett kvitto på ett livslångt beroende av den hungerkvävande nöten och Östtimors historiska brist på tandläkarvård.
En av möteshållarna är Paulo, 27 år, från NGO:n Childfund.
– Information är allt, menar Paulo, i ett land där hörsägnen fortfarande är mångas enda informationskanal.
Han ser Östtimors framtid ur olika vinklar; hoppets och realpolitikens. I den förra börjar sociala investeringar att komma befolkningen till godo samtidigt som politiska löften om landsbygdens plats på kartan besannas. I den senare ser han ökade matpriser, fortsatt social oro och växande bitterhet bland de unga.
– Vem kan klandra dem? frågar han sig. Vem lyssnar på de unga i dag? Vi har många förslag och idéer, men ingen lyssnar på oss. Varje år avsätter parlamentet pengar för infrastruktur men som du ser händer ingenting.
Zac, 20-årig ekonomistudent i Dili, besöker sin hemby och familj. Hans far väntar på honom vid vägkanten på tröskeln till Baguia. Härifrån väntar tre timmars vandring upp i bergen. Fadern talar portugisiska och deltog i motståndsrörelsen under ockupationsåren, Zac talar flytande engelska och vill emigrera till Australien, många timoresers motsatsbild till Östtimor. Fadern överlevde under portugisernas styre och undvek indonesernas bombplan under Suhartos ”förintelse”-operation i slutet av sjuttiotalet. Zac var liten när 1999 kom med valmöjligheter och våld. Tolv år senare finns inget kvar för honom. Samtidigt räds han en flytt.
– Jag är rädd för att min hudfärg ska bli ett problem. Där är de vita och jag är mörk. Jag vill bidra till något men livet här är för svårt. Jag vill skicka hem pengar när jag lever i Australien.
Återvänder han kommer han ta värvning till armén.
– Där får jag bra betalt och kan hjälpa min familj, säger Zac.
Längs Dilis mer eller mindre ordnade strandpromenad är det kolsvart om kvällarna. Små försäljningsstånd springer fram ur mörkret och fumliga hälsningsfraser ekar ut längs de folktomma gatorna medan man försöker att inte falla över de arma vagnarna. I dessa kärror sover även försäljarna, i kistliknande innandömen. Regeringen har utlovat elektricitet i samtliga tretton distrikt innan år 2011 är slut. Ett löfte som bygger på medel ur landets startade oljefond, men ett löfte som vid åsynen av landets miserabla infrastruktur förefaller vara vatten taget över huvudet.
Vid Mercado Lama, Dilis gamla marknad, äger ett kulturevenemang rum en torsdagskväll. Dilis FN-minoritet och influgna reportrar närvarar för att bevittna premiärminister Xanana Gusmãos senaste kultursatsning: en konstakademi till stor del finansierad av AUSAID, Australiens biståndsorgan.

Mörkret blixtrar till. Premiärminister Xanana Gusmão har anlänt och kameror och publik riktar sina blickar mot honom. En flicka möter upp premiärministern längs gången mellan de uppradade plaststolarna och överräcker en symbolisk välkomstgåva. Gusmão leder sitt sällskap för kvällen till honnörsstolarna. En bekväm halmsoffa står framställd för kvällens ekonomiska och politiska huvudrollsinnehavare. Men Gusmão beordrar smidigt – och medan kamerorna dokumenterar det – sina mannar att flytta på soffan och bjuda in barn från gatan att sitta i den.
I Gusmãos närhet finns hela tiden civilklädda livvakters sökande blickar.
– En cigarett? frågar Gusmão en ung kvinna några stolar bort.
Kvinnan avböjer, hon röker inte. Gusmão är själv kedjerökare och tänder sig en röd Marlboro. När nationalsången senare ska anföras av en kör på scenen är volymen inte soundcheckad. Kören, som antagligen längtat efter sin chans att få uppträda i flera veckor, hörs inte för den alldeles för höga bakgrundsmelodin.
Därefter är det premiärministerns tur att inviga konstutställningen. Gusmão tackar sin australiske kamrat för stöd och finansiering och läser därefter en femton minuter dikt om Timors krokodiler (timoreser tror sig vara ättlingar till krokodiler), ungdom, skapelse, sorg och utmaningar. Orden som hänför är på portugisiska, förvisso Östtimors officiella språk vid sidan av tetum, men av de närvarande förstår bara portugisiska FN-arbetare och för evenemanget influgna reportrar vad premiärministern talar om.

Timoreserna sitter blickstilla i stolarna, de är uppenbarligen uttråkade. Den poetiska texten med dess symboliska undertoner passar inte in under en afton som kan dediceras åt uppsluppenhetens yra. De som applåderar ihärdigast är de små barnen som smugit sig in likt skuggor om natten.
Många kommer hit för att få mat, något som är en vanlig syn under politiska möten runtom i landet. Politik har inte blivit en plattform för diskussioner, utan
någonstans man kan gå för att få sig en bit mat. Barn utan skor, med hungriga blickar hänger vid ingången till det rum där matlådor delas ut till VIP-gäster och deltagare. Evenemanget den här kvällen kostade bara den i ringa summor 20 miljoner kronor.
Men alla får inte mat. En flicka i sex sju-årsåldern med trasiga kläder får frågan om hon ätit den dagen.
– Inte än, svarar hon.
Klockan är 22.30. Andra barn rusar förbi vaktstyrkan vid ingången. I handen har de röda påsar som de smugglar med sig ut från tillställningen. Det är sopor som förhoppningsvis innehåller matrester.