Första gången jag såg att jag hade börjat se dem var en natt på en av Stockholms inneklubbar. De stod där, osynliga, lutade mot en vägg, pratandes, helt nyktra, redo att gå in och städa på toaletterna. Jag tittade på dem, sökte lista ut om de var bolivianer, ecuadorianer eller något annat indianliknande. Avstod från att fråga för att inte skrämmas. Varje människa har en historia. Det som gör de papperslösa så speciella är att deras historier, liksom de själva, måste förbli oupptäckta.
Svartjobbare har alltid funnits. Nytt för svensk arbetsmarknad är att svartjobbet nu även utförs av EU-medborgare eller illegala invandrare. Staten delar upp arbetsmarknaden i vit och svart arbetskraft. Utifrån det skapas moral och principer, politiska strider och svulstiga tal men sällan berättas historien om att den vita och den svarta arbetskraften jobbar sida vid sida och lever en annan verklighet än både LO-ledningens och Svenskt Näringsliv.
Högst upp finns en politisk debatt, där under finns arbetsköparna, längst ner finns arbetarna, vita som svarta, oavsett pass och bakgrund måste de dagligen arbeta och vila. Trots att såväl reguljär som irreguljär arbetskraft har liknande problem och mål existerar det två parallella system. I Sverige finns lönerörelse, statistik, pensioner och försäkringar. De osynliga har parallell lönetrappa, hemmasnickrad statistik, osynliga förhandlingar, organiska kreativa organisationssätt.
Det var efter en inbjudan från Lars Norén och Ulrika Josephsson att medverka med en pjäs till Riksteaterns projekt Den polske rörmockaren som jag började uppsöka dem, människorna utan papper, utan de fyra sista siffrorna, de osynliga, de olagliga. Riksteaterns projekt syftar till att öppna folks ögon och låta teatern bli en motor i samhällsdebatten.
Ingen vet hur många de är. Men en siffra som har uppgetts som möjlig är 16.000 vilket är antalet människor polisen har fått i uppdrag att utvisa. Antalet beror på vilka vi räknar in: asylsökande med eller utan arbetstillstånd, arbetssökande EU-medborgare. De kommer från större delen av världen: före detta öststaterna, Latinamerika, Africa, Asien. ”En kille hade fått mitt telefonnummer i Cochabamba!”, berättar en som brukar ge papperslösa jobb.
En del vill jobba här i några månader, andra vill vara kvar i Sverige för alltid. De mest problematiska i myndigheternas ögon är de som vill leva här, de som vill ha papper och siffror och inte bara vara gästarbetare. ”Jag har belånat mitt hus”, säger en papperslös, ”och jag känner flera som har sålt sina hus eller tagit enorma lån för att kunna köpa biljetten till Sverige”. (1)
De finns överallt där enkelt, ofta tungt, kroppsarbete utförs. De skottar snö, de städar på hotell av alla klasser, de diskar på restauranger, de kör bud, de är vaktmästare, trädgårdsmästare och de kan bo som hembiträden i svenska ministrars källarutrymmen.
De jobbar svart för att de måste. Annars är de ”ordentliga”, rör sig sällan i city, är inte ute sent, går aldrig mot rött ljus, har alltid betalt biljetten på tunnelbanan. Mönstermedborgare utan de fyra sista siffrorna. Den stora skillnaden mellan de papperslösa och de lagliga är rädslan. Att ständigt vara på sin vakt. ”Jag kan aldrig kunna äta en lunch utan att titta över axeln”, säger en papperslös. ”Jag skulle aldrig stanna till på centralen, ens för att knyta skorna”, berättar en annan om rädslan för att bli kollad.
De irreguljära behandlas inte som en del av arbetskollektivet, varken av arbetsköparna eller av facket. På golvet är det annorlunda, de ses som arbetare av sina arbetskamrater. I mina intervjuer uppger samtliga att de är arbetare, känner sig utnyttjade, ständigt utsatta för hot och är väl medvetna om nivån på de ”lagliga” lönerna. De försöker ofta löneförhandla men utgångsläget är botten. Arbetsköparens hot om utlänningspolisen väger tungt. ”Den hjälp vi får kommer ofta från arbetskamrater med de fyra sista siffrorna”, säger en papperslös.
De på golvet, arbetande män och kvinnor, har alltid varit uppfinnare av överlevnadsteknik, av att fixa, trixa och hjälpa, snarare än att bekämpa varandra. Ovanför deras huvuden skapas det moral och principer och helt plötsligt kan arbetarna anklagas för dubbelmoral och bristande solidaritet.
Malin som städar vitt på ett lyxhotell, sida vid sida med en irreguljär bolivianska kan ge sin kamrat extra mycket mat från köket och samtidigt vara involverad i en facklig åtgärd mot svart arbetskraft. Det gör inte Malin osolidarisk eller till en angivare. Att avstå från facklig kamp är ingen lösning – den typen av tänkande grundar sig på en borgerlig uppfattning om att man måste avstå något för att hjälpa varandra. Arbetare har i alla tider gått samman för att kämpa tillsammans så att de inte ska behöva avstå något alls. Elementär kunskap om arbetarkamp: solidaritet betyder gemensam kamp för gemensamma intressen och har alltid stått i kontrast till välgörenhetstänkandet.
De irreguljära arbetarna ingår i ett organiserat nätverk av ekonomiska intressen. Den spanska motsvarigheten till det svenska ”att låtsas som det regnar” är ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Det dyker konstant upp i mitt medvetande när jag skriver pjäsen Concha tu madre. Alla låtsas som det regnar. Till detta finns skäl.
Tillståndet i den informella sektorn svär mot den svenska självbilden. Arbetsköparna urskuldar ofta den exploatering, illvilja och rasism som möter många irreguljära arbetare. De som köper deras arbetskraft drabbas av förnekelse och medömkan: ”Jag anställer hellre dem eftersom de har det så svårt i sina länder”, säger en förmögen svensk om varför han låter folk diska för 35 kronor i timmen på hans lyxrestaurang.
De där uppe väljer ut enskilda händelser och utnyttjar dem i egna syften. Svenskt Näringsliv för sänkta löner och försämrade rättigheter för arbetare. LO argumenterar för samförstånd och ordning och reda som om Sverige inte förändrats. De på golvet kämpar för en lön att leva på, a-kassa, pension och försäkringar. Samtidigt som debatten går het om vad vi ska göra åt dem jobbar de vidare sida vid sida, lagliga och olagliga arbetare. Åtskilda av de fyra sista siffrorna.
Saskia Sassen har beskrivit hur det informella samverkar med det formella i den första världen. Sassens ofta återkommande exempel är hur börshajarna på Wall Street går ut och köper en chorizo på lunchen av en illegal arbetare med ett illegalt korvstånd. Michael Hardt och Toni Negri analyserar två parallella ekonomier som befinner sig på varsin sida om lagen men är samtidigt beroende av varandra. De illegala är en förutsättning för vår lagliga ekonomi.
Om en svensk byggnadsarbetare ramlar ner och dör hamnar hon i Byggnads förteckning och statistik över olycksfall i arbetet. Dessutom utbetalas försäkringar. För en papperslös bolivian finns det ingen förteckning. En död illegal byggnadsarbetare är en billig historia, varken lön eller försäkring behöver utbetalas. Detta vet både facket och arbetsköparna om. De låtsas som det regnar. Hacerse el sueco.
Den politiska debatten mal på högst däruppe. Den informella sektorn är det få som pratar om. Arbetarnas frågor tas inte upp, eller bara i förvriden form. Både facket och arbetsköparna ignorerar att alla arbetare vill, med få undantag, skaffa sig bättre lön, större säkerhet, försäkringar och avtal.
Men facket skulle kunna göra en insats. Under en resa till Manila i januari 2007 intervjuade jag den fackföreningsombudsman som under 6 månader organiserade filippinska hembiträden i Hong Kong. Det vanligaste problemet var lön, försäkringar och avtal. Jag har korresponderat med fackföreningsaktivister i Italien, Belgien och Spanien som organiserar papperslösa. Det vanligaste problemet var även där lön, försäkringar och avtal. De illegala arbetarna har i sin osynliga värld samma problem som de synliga arbetarna. De har också samma mål: bättre rättigheter och högre lön.
På golvet är man medveten om detta. Filippinska hembiträden kan träffas på sin lediga dag och tipsa varandra om löner och krav. Fackombudsmannen Teody berättade att de brukade samlas varje söndag i en park i Hong Kong – det var där han sökte upp dem. Det finns 200.000 filippinska hembiträden i Hong Kong och de har allt att tjäna på att organisera sig. Latinamerikanska byggnadsarbetare och diskare kan prata avtal, löner och rättigheter på möten arrangerade av italienska fackförbund eller möten de själva organiserar. Självorganiseringen gör det svårare för arbetsköparna att utnyttja dem.
Svensk fackföreningsrörelse organiserar inte papperslösa. De organiserar enbart arbetare som bor i Sverige lagligt. De avlägsnar visserligen inte arbetare från byggen såsom det har framställts i debatten men de tycker att det är i sin ordning att de som inte får vistas i Sverige utvisas. De hjälper ibland irreguljära arbetare som blivit lurade på sin lön, eftersom alla som arbetar ska ha lön, och för att statuera exempel gentemot arbetsköparna. Men det finns inte en speciell sektion, en insikt om nödvändigheten, en nyfikenhet eller öppenhet att lära av de informella arbetarna eller av andra länder. Att organisera papperslösa verkar de se som en reträtt istället för en offensiv handling. De låtsas inte om de bolivianska städerskor som gärna vill ha kollektivavtal, vara medlem och engagera sig fackligt men inte får – då hon inte finns i fackets ögon. (2)
Det finns bilder som för evigt kan förändra ens perspektiv. Jag älskar utsikter. Jag söker mig till dem, känner mig fri där. I flera intervjuer vittnar de papperslösa om hur de skickas upp på taken för att skotta snö, deras skräck, om någon som ramlat ner och dött, en annan som blivit mutad till tystnad av arbetsköparen. Jag tänker på dem nu när jag ser tak. När det snöar tänker jag på att nu skickas de upp på taken. Och det är just en snödag som jag återser en av dem som har jag intervjuat flera gånger. Hon berättar för mig att det sedan i november finns en intensifierad repression mot de papperslösa. Poliser kollar deras papper överallt, de gör tillslag. Bland dem går det rykten om överfulla förvar, om att den nya regeringen planerar att legalisera och därför innan slänga ut så många som möjligt.
