Okategoriserade 02 september, 2010

Partiet som inget vet

Sedan valrörelsen kom igång på allvar, har Folkpartiet gjort minst sex utspel som involverar ”nyanlända”, ”invandrare”, ”flyktingar”. När Flamman granskar innehållet är det slående inte bara de främlingsfientliga antydningarna utan att Folkpartiet inte har en aning om vad de pratar om.

I valtider är valutspel en del av vardagen. Medan majoriteten av partierna tävlar med varandra om vem som ska vaska fram flest jobb, ta Sverige ur den ekonomiska krisen, minska ungdomsarbetslösheten och effektivisera vården så väljer Folkpartiet att lägga krut och medieutrymme på ”integrationsfrågor”, som partiet utrycker det.
”Föräldrar till barn som är födda utomlands tar ut 70 till 80 procent av föräldraförsäkringen när barnen är mellan fyra och sex år gamla, till skillnad från svenskfödda barn, vars föräldrar tar ut 90 procent av föräldraförsäkringen innan barnet är tre år.” Det säger Integrations- och jämställdhetsminister och folkpartisten Nyamko Sabuni, som i sin nyutkomna bok Det nya Sverige föreslår två olika system av föräldraförsäkring – ett för de som bor i Sverige och ett för de som nyligen kommit hit. Hon säger sig vilja se en snabb integration av nyanlända kvinnor och barn. Uttag av försäkringen när barnen är så pass gamla blir i stället en ”inlåsning”, menade Sabuni i Sveriges radios Studio ett den 17 augusti. ”Det är ett stort hinder i integrationen”, slog hon fast.

Tre dagar senare
släpptes rapporten Outnyttjad föräldrapenning där Försäkringskassan undersökt hur många föräldraförsäkringsdagar som ”brinner inne”, det vill säga inte blir utnyttjade. Föräldrar till barn födda i Sverige jämförs med dem till barn födda utomlands. Undersökningen tar således avstamp i barnets födelseplats, till exempel ”Norden utom Sverige”, ”EU25 utom Norden” eller ”Afrika söder om Sahara”, baserat på barn födda mellan åren 1995 och 2001. Enligt Försäkringskassan kan man anta att majoriteten av föräldrarna är födda i samma land som barnet.

I lyssnarens öron
kan Sabunis förslag låta rimligt – självklart ska barn gå på förskola, och naturligtvis ska kvinnor kunna arbeta i stället för att fastna i hemmet! Men stämmer det att 70 till 80 procent av alla barn födda utanför Sverige stannar hemma mycket längre med sina föräldrar än barn födda i Sverige? Rapporten har facit: svenskfödda barn födda år 2001 förlorade 35,9 hemmadagar. Med andra ord avstod deras föräldrar från att ta ut 35,9 dagar av de sammanlagt 480 dagar försäkringen omfattar, fram tills barnet fyllt åtta år eller avslutat sitt första skolår. Barn födda i Afrika söder om Sahara förlorade 276,5 dagar. Barn födda i Mellanöstern, Nordafrika och Turkiet förlorade 277,9 dagar och barn som var födda i Latinamerika förlorade 210,9 dagar. Högsta siffran var barn födda i Norden utom Sverige som förlorade hela 361,1 dagar, följda av barn födda i Oceanien som förlorade 308,6 dagar. Rapporten tycks alltså säga raka motsatsen till Sabuni: föräldrar till barn födda utomlands tar ut överlägset minst föräldraförsäkning – inte mest. Rapportförfattarna ser en tendens – det är föräldrar med mycket hög inkomst eller mycket låg som inte utnyttjar sina dagar. Men utbildningsnivå och huruvida familjen är ”stabil” eller inte påverkar också uttaget. Därför blir den höga siffran för barn födda i de nordiska länderna slående.
– Tyvärr har vi inte svar på varför barn födda i Norden utom Sverige är den största gruppen som inte tar ut sina dagar. Vi måste göra en annan undersökning om vi ska komma fram till det. Men min hypotes är att de som har bra föräldraförsäkring i sina ursprungsländer, som Norge, får försäkringen därifrån och tar inte ut här i Sverige, säger Jan Almqvist, verksamhetsområdeschef för Försäkringskassans avdelning för analys och prognos

Nyamko Sabuni menar att invandrade kvinnor tar ut 70 till 80 procent av dagarna när barnen är relativt gamla. Säger er statistik det motsatta?
– Det säger i alla fall att de inte tar ut så många dagar, men om det är det motsatta vet jag inte. Det vill jag inte kommentera, säger Jan Almqvist.
Enligt Sabunis pressekreterare har ”inte ministern möjlighet att medverka” i en intervju i Flamman. Men på Sveriges radio specificerar hon sitt förslag:
– Vi kan utforma föräldraförsäkringen [för nyanlända] så att det blir en typ av avtrappning beroende på hur gammalt barnet är.
Men Sabuni har ännu inte svaret på hur detta ska lösas rent tekniskt. Men om detta blev verklighet, vad skulle det innebära för människor i Sverige?
– Då är man på det sluttande planet – att man frångår de mest klassiska principerna om likhet inför lagen, säger Peo Hansen, docent och lektor i statsvetenskap. Han jobbar på REMESO, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet.

Enligt den folkpartistiska riksdagsledamot Gulan Avci handlar det om att Sabuni vill lyfta en viktig diskussion.  
– Men det innebär inte att Folkpartiet står bakom förslaget, säger hon till Flamman.
Men är hon inte minister och representant för partiet?
– Ministrar har rätt att skriva böcker. Men detta är inte Folkpartiets politik och inte Alliansens politik. Men det måste vara öppet för diskussion utan att man beskylls för att vara rasist. Det måste vara högt i tak i politiken.
Folkpartiet pratar mycket om kunskap – blir det då inte skevt att göra ett sådant utspel utan att ens ha på fötterna?
– Man måste kunna väcka olika förslag, eller hur? Det är uppenbart ett problem för invandrarkvinnor att ta sig ut på arbetsmarknaden. Om Nyamkos förslag är rätt eller fel får man se i framtiden.
Hon föreslår två olika lagsystem för samma människor i samma geografiska område.
– Nyamko Sabuni är en företrädare för Folkpartiet. Det finns många andra. Vi har ett demokratiskt tillvägagångssätt. Det är upp till våra medlemmar att besluta om det här ska vara Folkpartiets politik eller inte, säger Gulan Avci, som själv den 15 augusti återigen väckte frågan om språktest som krav på medborgarskap. Ett krav som numera står inskrivet i Folkpartiets partiprogram.

Avci menar att anledningen till att Folkpartiet fortsätter att driva frågan beror på att de inte har fått något gehör för den i alliansregeringen. Men hon har inga siffror på hur många som inte kan svenska i Sverige i dag.
– Jag har inga sådana siffror i huvudet, men tyvärr är det allt för många som inte kan prata svenska. Jag har många egna erfarenheter. Jag är uppvuxen i en invandrartät förort och känner många kvinnor och män som inte kan prata svenska.
På Skolverkets hemsida kan man få fram statistik på hur många som årligen påbörjar, avslutar eller fortsätter på SFI, Svenska för invandrare. En exakt siffra på hur många som inte behärskar det svenska språket finns däremot inte.

Peo Hansen säger
att Nyamko Sabuni och Folkpartiet har gjort sig kända för att inte ha tillräckligt mycket fakta:
– Nyamko Sabunis adelsmärke är att inte ha på fötterna. Det är någon slags punschveranda-politik. Man yppar sig oförberedd och det är givetvis i syfte att skicka upp testballonger på någonting som man kanske ska driva sedan. Hennes utspel är väldigt oförberedda, med ytterst lite siffror och fakta att grunda sig på.
Han tror att syftet med att driva dessa frågor är att ”fokusera på pseudoproblem”.
– Det här är en symbolpolitik som är en light-version av de högerextrema partiernas mer raka bud.
Dagen före intervjun med Flamman stod Gulan Avci i Expressens valstuga och visade upp en blå burka i syfte att väcka debatt och ”visa solidariet med kvinnor som lever under förtryck i Afghanistan”. Men i årets valrörelse var det partiets ledare, tillika utbildningsminister Jan Björklund som var först ut i slöjdebatten, när han i början av augusti sad
e sig vilja ändra skol- och högskolelagen. Enskilda rektorer ska kunna förbjuda elever och lärare att bära nikab och burka på sina skolor.
Flamman ringde upp skolverket för att se hur många elever respektive skolpersonal som bär något av dessa två plagg på landets skolor.
– Det här är ingen information som ingår i vår officiella statistik. Det finns ingen sådan statistisk på det, säger Therese Sehlstedt, undervisningsråd på verket.
På frågan om sådana uppgifter kommer att finnas i framtiden är hon osäker.
– Regeringen styr vilka data vi samlar in. Men det skulle vara väldigt komplicerat att ha med detta i den officiella statistiken. Den här uppgiften är en sådan uppgift som man skulle kunna tänka sig att man hänför till etnicitet, men enligt personuppgiftslagen så får man inte föra något register över etnicitet hos individen, säger hon.

Gulan Avci medger att det inte är många kvinnor i Sverige som bär burka eller nikab. Men hon ser ett problem i att DO fortfarande inte gett besked i fallet med den förskolelärare som fick veta att hon inte kunde bära nikab.
Men är det ett så stort problem att den bör göras till en valfråga?
– Det handlar inte om att göra det till en valfråga. Det är ett problem att DO inte ger ett besked innan valet för att hon inte vill göra det till en politisk fråga under valrörelsen. Man kan inte resonera på det här sättet.
Förutom att Nyamko Sabuni nyligen föreslog en låglönemarknad för invandrade personer som enligt henne saknar ”skoltradition” så bjöd hon också in sverigedemokratiska väljare att lägga sin röst på Folkpartiet i stället, i en intervju i Expressen-tv. Gulan Avci försvarar utspelet:
– Alla partier är måna om att SD inte ska komma över fyra-procentsgränsen, eller hur?
Men är det inte anmärkningsvärt att man välkomnar människor med sådana tankar och värderingar till Folkpartiet?
– Nyamko har gjort mycket gott för integrationspolitiken. Hon har lagt om hela etableringssystemet så att människor får en värdig start i det nya samhället.
Flera gånger under intervjun återkommer Avci till att förslag och utspel måste få äga rum utan att Folkpartiet blir stämplade för att vara främlingsfientliga och rasister.
Men om det är Folkpartiet som i störst utsträckning får den beskyllningen, vad tror du att det beror på?
– Det beror på att de andra partierna är fega och inte vågar ta tag i vissa viktiga samhällsproblem.
Men Peo Hansen tror att det är en avgörande skillnad på om liknande förslag kommer från ett etablerat parti som Folkpartiet eller om det kommer från SD.
– Sverigedemokraterna vet man var man har. Men när de etablerade partierna går ut och pratar samma språk får idéerna större legitimitet. Och det man tyckte var extremt för 10, 20 år sedan har helt plötsligt blivit mainstream. Först flyttar man gränsen för vad som är sägbart, och därmed flyttar man också gränsen för vad som är görbart.

Precis som andra statsvetare som Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet tror Peo Hansen, att Sverigedemokraterna vinner på Folkpartiets retorik och språkbruk. Men även om SD skulle komma in i riksdagen tror han inte att de blir lika stora som högerextrema partier har blivit i till exempel Danmark eller Nederländerna.
– Det finns många förklaringar till att Sverige skiljer sig från övriga europeiska länder just nu. En är, tror jag, att vi har vissa sunda politiska tabun i Sverige. Både personer inom vänstern och bland liberaler beskyller svensk politisk debatt för att vara moraliserande, men mitt svar är: tack och lov för det! Självklart är det så att politik alltid har en moralisk dimension, precis som människans handlande, säger Hansen.
Som exempel tar han antisemitism, hur tabubelagt det är i Sverige att fälla antisemitiska kommentarer eller anspela på det politiskt.
– Jag önskar bara att det kunde sträcka sig till fler. I andra länder har man gjort upp med de tabun som funnits – och se vad som har hänt. Det är de damluckor som öppnas så att det ska blivit fritt fram för extrema högerkrafter. Då har man glömt alla historiska läxor.

Veckobrev 14 januari, 2026

Historikerns uppläxning av Stordalen var storslagen

Såg du ”Skavlan och Sverige” i fredags?

Annars har du kanske sett klippet där den nederländska historikern Rutger Bregman läxar upp den norska hotellmagnaten Petter Stordalen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 13 januari, 2026

Europeisk vänster vill frysa frihandel med Israel

Malin Björk är vänsterpartist och ordförande i alliansen ELA. Foto: Fredrik Persson / TT.

Den europeiska vänsteralliansen ELA, där Vänsterpartiet ingår, vill samla in en miljon underskrifter. Målet är att frysa unionens omfattande handelsavtal med Israel – till dess att våldet mot palestinierna upphör. ”Många drömmer om ett EU som står upp för folkrätten”, säger initiativtagaren Malin Björk.

En miljon underskrifter. Det vill det europeiska vänsterpartiet ELA samla in, i syfte att få EU att avbryta sitt omfattande handelsavtal med Israel.

– Det är vårt sätt att höja volymen och stå på rätt sida av historien. Det handlar om att ställa EU till svars, säger Malin Björk, vänsterpartist och ordförande i den europeiska alliansen.

– Det är galet att EU har ett privilegierat samarbete med ett land som begår folkmord och bryter mot internationell rätt på det mest brutala sätt. 

Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.

Kampanjen lanseras som ett så kallat medborgarinitiativ, vilket ingår som en del av EU-lagen. Samlar uppropet ihop en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen lägga fram ett förslag i den föreslagna riktningen. Tidigare har liknande upprop samlat ihop miljontals underskrifter för rätten till vatten och förbud mot bekämpningsmedlet glyfosat.

– Når vi upp till miljonen så blir det ett stort politiskt tryck på kommissionen om ytterligare sanktioner mot Israel, konstaterar Malin Björk.

Hon beskriver initiativet som ELA:s ”första stora kampanj”. Alliansen grundades för ett drygt år sedan och samlar flera socialistiska partier i EU, bland annat svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och franska La France insoumise.

– Vi har tagit tydlig ställning för Ukraina mot Putins ockupationskrig, men också för Palestinas rätt till frihet.

– Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.

Vilka åtgärder vill ni se från Israels sida för att inte kräva att avtalet hävs?

– Listan kan göras lång, men det handlar naturligtvis om att skapa förutsättningar för ett fritt Palestina och för en tvåstatslösning, där man drar tillbaka ockupationen även på västbanken. Israel måste också upphäva sitt apartheidliknande system, och har ett internt demokratiseringsarbete framför sig. 

EU:s handel med Israel omsatte förra året 456 miljarder kronor i ren varuhandel. Avtalet har funnits på plats sedan år 2000, och under 2010-talet har särskilt EU:s exporter till Israel ökat kraftigt. En stor del av handeln rör maskineri, kemikalier och transportutrustning. 

Sodastream är ett israeliskt bolag, som tidigare förlagt sin produktion till ockuperade palestinska territorier. Foto: Dan Balilty/AP.

Handel med vapen och ammunition omsätter runt 2,1 miljarder kronor årligen, men viss försvarsutrustning kan även ingå i de andra kategorierna. Under 2024 mer än fördubblades unionens vapenexporter till Israel.

Under samma period har Sveriges handel med Israel ökat. 2024 omsatte importen av israeliska varor 2,3 miljarder, jämfört med 1,7 miljarder året innan. Även importen av tjänster ökade från 2,1 miljarder till 3,3 miljarder.

Malin Björk säger att ett slopat avtal skulle vara ekonomisk kännbart för Israel.

– EU är en väldigt viktig handelspartner för Israel, och står för runt en tredjedel av Israels importer.

Motsvarande siffra åt andra hållet, det vill säga importer från Israel till EU, ligger på 0,8 procent av unionens handel med den övriga världen. I Sverige utgör handeln med Israel en dryg promille av de totala importerna.

En miljon är inget mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.

– Precis som EU införde sanktioner mot Ryssland och Putin, både mot enskilda makthavare men också mot ryska företag, precis så måste man också agera när Israel bryter mot folkrätten, säger Malin Björk.

– Eventuellt drabbar det vissa sektorer, och då får man se över hur man kan kompensera det. Men man kan inte låta bli att agera.

I EU:s avtal med Israel ingår en klausul som säger att förhållandet mellan parterna ska vara ”baserat på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”. I maj 2025 meddelade Kaja Kallas, EU:s representant för utrikes frågor, att man skulle se över avtalet. Bland annat Sveriges regering uttalade sig positivt om att frysa avtalet.

– Handelsavtalet är viktigt för Israel. Detta är ett effektivt verktyg om vi skulle få tillräcklig majoritet i EU, sade Benjamin Dousa, minister för bistånd och utrikeshandel, till Aftonbladet.

Men trots att översynen landade i att Israel sannolikt bröt mot avtalet, och kommissionen föreslog att delar av avtalet skulle frysas, så pausades åtgärderna i höstas.

– Vissa av medlemsländerna motsätter sig det här. Men det är bara ytterligare en anledning till att vi inte vill låta det försvinna från dagordningen, vilket många regeringar inklusive Sveriges säkert önskar.

En miljon underskrifter motsvarar drygt två promille av den Europeiska unionens omkring 450 miljoner invånare. Bara i Sverige hoppas Malin Björk på att få ihop minst 15 000 underskrifter.

– Det ska nog inte vara ett problem att samla ihop. Och en miljon är ingenting mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.

Flamman söker Svensk-israeliska handelskammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 januari, 2026

Trump återvänder till USA:s ”bakgård”

En muralmålning föreställande Venezuelas president Nicolas Maduro har vandaliserats i Caracas. Foto: Cristian Hernandez/AP.

Donald Trumps militära attack mot Venezuela var ingen blixt från klar himmel. Det var det djärvaste draget hittills i hans kampanj för långvarig inblandning i Latinamerika.

Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.

För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 januari, 2026

Både shahen och mullorna skiter i arbetarkvinnorna

En anhängare till den avsatta shahens son Reza Pahlavi demonstrerar i Paris, den 11 januari. Foto: Julien Mattia/Le Pictorium/Imago/TT.

Irans brutala teokrati vacklar, efter år av kvinnors modiga kamp. Samtidigt växer kraven på att återinföra monarkin. Men att ersätta ett gubbvälde med ett annat är ingen frigörelse.

”Så du tycker inte att kvinnor är jämlikar, att de är lika intelligenta som män?”

Den legendariska amerikanska journalisten Barbara Walters spänner ögonen i Mohammad Reza Pahlavi, dåvarande kung av Iran, som sitter mittemot henne i en beige soffa framför mörka mahognyhyllor dignande av böcker.

Klippet är från kanalen ABC:s ”Good morning America” och sändes i april 1977. Shahen svarar: ”Det finns alltid undantag, det finns fantastiska kvinnor. Men på det stora hela…”.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot.

Walters ger sig inte: ”Tror du att din fru kan styra lika väl som du kan?” Kameran klipper så att drottning Farah Pahlavi som sitter bredvid också syns i bild. Efter en kort paus svarar shahen: ”Jag vill inte svara på det.”

I Iran pågår just nu massiva protester mot den auktoritära regimen. Låter meningen bekant? Den har yttrats med små variationer i över 50 år. Efter att Mohammad Reza Pahlavi lämnade Iran i samband med revolutionen 1979 har protestvågorna återkommit med jämna mellanrum. Skillnaden är att det då var socialister som avsatte shahen, och att demonstranterna i dag vill installera hans son, Reza Pahlavi. Eller?

Argumenten för att återinföra monarkin kretsar ofta om kvinnors rättigheter. I dagens Iran lever kvinnor under ett brutalt teokratiskt förtryck där klädsel, uppförande och livsval detaljstyrs av mullorna vid makten. Visst var även Mohammad Reza Pahlavis kvinnosyn rutten, men kvinnor fick klä sig i minikjol och gogo-boots som 70-talets mode dikterade. Åtminstone om de kom från medelklassen.

Het fråga. Demonstranten Mohadese bränner en bild av ayatollan Ali Khamenei vid en protest utanför iranska ambassaden i Oslo. Foto: Terje Pedersen/NTB/TT.

För arbetarklassens kvinnor var verkligheten en annan. Där rådde i stället svält, precis som i dag. Vad som sällan lyfts är att både revolutionen på 70-talet och dagens protester föregicks av skenande inflation där de styrande ätit sig mätta på att sälja ut landets tillgångar, medan vanligt folk ser priserna på livets nödtorft skena. Under shahen blev de fattiga allt fattigare medan kungafamiljen levde gott på sina plundrade rikedomar, ända in i exilen. Basföda i iranska arbetarhushåll som joghurt kostar i dag 20 kronor kilot, i ett land där arbetare tjänar några tusen kronor i månaden.

Både i Sverige och i Iran står arbetarkvinnorna först i skottgluggen när ekonomin faller samman. De har lägst lön, sämst arbetsvillkor, och förväntas samtidigt ta hand om barnen.

Under 2022–2023 tog kvinnor från hela Iran, över etniska och religiösa gränser, till gatorna under parollen ”kvinna, liv, frihet” efter mordet på Jina Mahsa Amini. De krävde att äntligen bli sedda och behandlade som fullvärdiga människor.

Läs mer

I dag är fokus än en gång på kvinnornas rättigheter och iranska kvinnoorganisationer från hela landet deltar i protesterna. Men verklig förändring kräver mer än symbolik. Kvinnor ska inte bara hyllas – de måste också få makt. Då duger det inte att byta ut en ultrakonservativ antifeministisk monark med en annan.

Båda mina föräldrar deltog som socialister i revolutionen 1979, med resultatet att de nu lever i exil och kommer att fängslas om de sätter fot i Iran igen så länge mullorna sitter kvar. De följer händelserna i realtid, i den mån det går då internet i Iran varit nedsläckt i omgångar, med andan i halsen.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot. Ett annat Iran måste vara möjligt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 januari, 2026

Sveriges Lärares ”valgeneral” blir opinionschef på Academedia

Academedia grundades 1996, har totalt omkring 200 000 elever, och gjorde 2023 en nettovinst på 759 miljoner kronor. Foto: Jessica Gow/TT

Med ett drygt halvår kvar till riksdagsvalet, och ett lärarfack som riktar allt mer högljudd kritik mot marknadsskolesystemet, passar skolkoncernen Academedia på att norpa Sveriges Lärares opinionschef Katariina Treville. ”I mitt nya uppdrag kommer jag att bidra utifrån ett annat perspektiv”, säger hon till Flamman.

Mitt i upptakten till 2026 års valrörelse kliver Sveriges Lärares ”valgeneral” – Katariina Treville, opinionsansvarig – ur sin roll efter över tio år inom lärarfacket, rapporterar Dagens Opinion.

– Jag har fyllt 50 år. Min plan var aldrig att gå i pension utan att göra något annat, säger hon till tidningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 januari, 2026

Kvinnornas revolution får inte kapas av män i exil

Kaféägaren Merat Behnam protesterade i höstas mot mullorna genom att köra sin gula Vespa genom Teheran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Irans kvinnor har i decennier kämpat för frihet och jämställdhet: rätten att själva välja klädsel, utbildning och yrke, rätten till sin kropp, sina barn och sin framtid. De har kämpat för lika arvsrätt, lika vittnesrätt och juridisk jämlikhet i ett system där den islamiska könsapartheidregimen betraktar kvinnor som ”halva” människor – där två kvinnors vittnesmål väger lika tungt som en mans.

Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 10 januari, 2026

Pinochet slutar aldrig spöka

Kopplingen mellan Chiles nya president och landets gamla diktator uppmärksammas. Foto: Matias Delacroix/AP.

Med José Antonio Kast i presidentpalatset återvänder Chiles olösta förflutna med full kraft. Joel Kjellgren har läst Londres 38 och konstaterar att såren från nazismens industriella våld och Pinochetdiktaturen fortfarande är vidöppna.

José Antonio Kasts jordskredsseger i decembers val innebär att Chile för första gången sedan demokratins återkomst 1990 har en president från ultrahögern. Som son till en nazist som efter kriget tog sig till Sydamerika samt bror till en minister i Pinochets regim framstår Kastfamiljens djupa rötter i 1900-talets fascism som i det närmaste parodisk.

Just kopplingen mellan Tredje riket och militärdiktaturens Chile är vad den brittiske juristen Philippe Sands vill undersöka i Londres 38: En berättelse om Augusto Pinochet, Walther Rauff och rättvisan (Albert Bonniers förlag, 2025). Boken tar avstamp i Pinochets frihetsberövande i London 1998, ett på många vis unikt fall i internationell rätt då det var första gången en före detta statschef arresterades för ett internationellt brott som begåtts i ett annat land. Som sakkunnig för Human right watch spelade Sands under rättsprocessen en marginell roll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 10 januari, 2026

Min queera muslimska historia

Här kretsar de älskande i en perfekt cirkel där alla är lika aktiva och mottagliga, som om de imiterar sufiska virvlar. Konstnären är shejken Muhammad ibn Mustafa Al-Misri, Ottomanska riket 1799–1817. Ur ”The David Collection”, inventarinummer, 8/2018. Foto: Pernille Klemp.

Islam hatar homosexuella. Det hade bagdadfödde och queera Musa Shadeedi fått lära sig under hela sitt liv. Men så började han att gräva i muslimsk kulturistoria – och fann en helt annan sanning.

Första gången bilden dök upp på min skärm kände jag bara avsky. Jag var i tonåren och befann mig mitt i min värsta islamhatarperiod. Miniatyren, en illustration ur ett manuskript från 1100-talet, visar en grupp skäggiga män som har sex med en yngling.

Jag var 11 år gammal 2003 när västerländska arméer invaderade min hemstad Bagdad, under förevändningen om demokrati och mänskliga rättigheter. Vissa homosexuella röster i USA hördes jubla över kriget: nu skulle queera befrias ur Saddams garderob. I en text i den amerikanska hbtq-tidningen The Advocate under ockupationen sades det vara ”en fråga om homosexuellas rättigheter. Islamska fundamentalister är antigay”. I stället blev den så kallade befrielsen början på en våg av organiserade mord på homosexuella i Irak.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 januari, 2026

Sveriges droghyckleri vet inga gränser

SD-polisen Katja Nyberg beskrev jakten på festknarkare som ”det roligaste hon gjort”. Nu har hon själv åkt dit med en påse misstänkt kokain. Foto: Lars Schröder/TT.

Sverigedemokraten Katja Nyberg är ett destillat av svensk narkotikapolitisk dubbelmoral. Samtidigt som politiker jagar fattiga missbrukare med blåljus och urinprov, verkar de själva ha betydligt friare tillgång till både nåd och näspulver.

Det är nästan för dråpligt för att vara sant.

Den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Katja Nyberg tros ha haft en promille i blodet när hon körde bil den 28 december. I bilen hittades också en påse vitt pulver som tros vara två gram kokain, vilket hon själv dock förnekar. Snabbtester visade misstänkt narkotikapåverkan.

I en skriftlig kommentar menar Katja Nyberg själv att hon varit med om en ”viltolycka”. (Polisen menar att hon på sin höjd ”väjt för en råtta”.) Det kan man också kalla det. Om det visar sig att hon kört bil så pass berusad lär hon behöva avgå, som Oisin Cantwell skriver. Han påminner om att folkpartisten Karin Pilsäter och socialdemokraten Aida Hadzialic lämnade sina uppdrag vid 0,2 och 0,3 promille.

Och de hade ingen laddinfrastruktur med sig i en zippåse.

Vad Katja Nyberg gör annars undrar du? Hon är polis. Därför är hon Sverigedemokraternas talesperson i polisfrågor samt ledamot i riksdagens justitieutskottet. Alltså central i den repressiva kriminalpolitiska brygd som partiet langar till befolkningen.

Ironin stannar inte ens där. Dagens ETC kunde avslöja att hon på 90-talet var med i Rejvkommissionen, som förföljde klubblivet för att driva igenom svensk nolltolerans. ”Det var faktiskt det roligaste jag gjort”, förklarade hon i en podd. ”Vi var väldigt unga så det blev mer av en livsstil. Man levde och andades det här.”

Ja, hon verkar ha andats in både ett och annat.

Så låt mig sammanfatta: en tidigare knarkspanare och representant för riksdagens mest repressiva parti, som kör rattfull med kokain i bilen. Om uppgifterna stämmer är det svårt att hitta ett perfektare ansikte utåt för hyckleri.

Inte bara hos Sverigedemokraterna, som låtsas vara hårda mot kriminalitet men själva kryllar av lagbrytare. Utan hos hela politikerklassen från vänster till höger som själva gärna unnar sig en lina ibland, men som samtidigt har gjort fattiga missbrukare till öppet byte för polisen. Eller varför inte hos ett helt land.

I dokumentärserien ”Så knarkar Sverige” (SVT, 2024) visar journalisten Johan Wicklén att bruket av illegala rusmedel är betydligt högre än vad vi svenskar vill erkänna. Inte minst har kokainet blivit vanligare, och dyker nu upp i allt fler städer i avloppsmätningarna.

Detta trots att Sverige fortfarande har nolltolerans som mål för vår narkotikapolitik. Politikerna vet att denna politik har misslyckats på alla punkter, och därför vågar de heller inte utreda den.

När den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed tillsatte en utredning gav han därför explicita order om att inte utreda konsekvenserna av kriminaliseringen av eget bruk. Svensk narkotikapolitik ska nämligen präglas av moral och önsketänkande, snarare än av vetenskap. Utredningen var dock så kritisk mot svensk narkotikapolitik som uppdraget tillät, och bar också en talande titel: Vi kan bättre!.

ESO-rapporten Bruk och straff, som även den kom ut hösten 2023, hade friare händer. Den granskade samtliga fyra uttalade målsättningar för Sveriges narkotikapolitik och drog slutsatsen att politiken misslyckats på varje punkt.

Dödsfallen minskade inte, utan Sverige har tvärtom konsekvent legat i EU-toppen när det gäller narkotikarelaterad dödlighet, vilket är en otrolig bedrift med ett av kontinentens bästa vårdsystem. Bruket minskade inte utan verkar snarare ha ökat. Även tillgängligheten har ökat, samtidigt som gängens vinster skenat då politikerna gett dem ensamrätt på en svart marknad. Och skadorna har inte reducerats, utan i många fall fördjupats genom kriminalisering, stigmatisering och rädsla för vårdkontakt.

Den regering som Katja Nyberg representerar har fördjupat denna katastrofala politik. I Tidöavtalet nämns missbruk som ett av flera exempel på bristande vandel som kunde motivera utvisning, och sommaren 2023 införde man en rad straffskärpningar inom området. Bland annat infördes rena tankebrott som ”förberedelse” till köp eller försäljning, vilket fick flera tunga remissinstanser att slå bakut.

Oppositionen har knappast varit bättre, utan yrat om ”partyknarkare” från medelklassen som drivande bakom gängens vinster. Detta trots att CAN:s rapporter visar att fattiga är överrepresenterade i statistiken; att cannabis, som inte främst är en partydrog, åtminstone tidigare utgjort halva narkotikamarknaden; och att lejonparten av drogerna tas av människor som tar dem ofta, det vill säga är i beroende snarare än sporadiska brukare. Vilket också säger sig självt om man inte orkar läsa forskning.

De som framför allt drabbas av denna repressiva konsensus i svensk politik är alltså fattiga människor i beroende, vilket förklarar våra topplaceringar i EU:s dödslista. Och allt detta samtidigt som Aftonbladet för två år sedan hittade spår av kokain i hälften av de undersökta riksdagstoaletterna.

Frågan är alltså inte om Katja Nyberg kan sitta kvar. (Det kan hon inte.) Utan om någon politiker som ansvarat för drogpolitik kan sitta kvar. Samt hur länge Sverige ska fortsätta insistera på vår dödliga och ovetenskapliga dubbelmoral som skördar liv till denna dag.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 januari, 2026

Vänsterpartiet: Inga israeliska drönare i Västervik

Försvarsanställd visar upp några av Försvarsmaktens små propellerdrönare. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Vänsterpartiet i Västervik kräver kommunbojkott av drönarmässan UAS Forum, efter misstankar om att israeliska militära bolag kan komma att bjudas in. ”Vi lusläser inte varje enskilt företag” säger konferensens vd Richard Granberg, som tycker det är ”skittråkigt” att drönare bara förknippas med krig.

Västervik med 20 000 invånare fick Sveriges första ”nationella drönarcentrum” 2021. Vänsterpartiet i staden har länge velat lägga ned ortens flygplats, som sedan 2023 huserar Västervik drone science park. På platsen vill man bland annat bygga en solcellspark.

Det vill dock ingen annan, enligt Daniel Gynnerfelt, Vänsterpartiets ordförande i Västervik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)