Okategoriserade 02 september, 2010

Partiet som inget vet

Sedan valrörelsen kom igång på allvar, har Folkpartiet gjort minst sex utspel som involverar ”nyanlända”, ”invandrare”, ”flyktingar”. När Flamman granskar innehållet är det slående inte bara de främlingsfientliga antydningarna utan att Folkpartiet inte har en aning om vad de pratar om.

I valtider är valutspel en del av vardagen. Medan majoriteten av partierna tävlar med varandra om vem som ska vaska fram flest jobb, ta Sverige ur den ekonomiska krisen, minska ungdomsarbetslösheten och effektivisera vården så väljer Folkpartiet att lägga krut och medieutrymme på ”integrationsfrågor”, som partiet utrycker det.
”Föräldrar till barn som är födda utomlands tar ut 70 till 80 procent av föräldraförsäkringen när barnen är mellan fyra och sex år gamla, till skillnad från svenskfödda barn, vars föräldrar tar ut 90 procent av föräldraförsäkringen innan barnet är tre år.” Det säger Integrations- och jämställdhetsminister och folkpartisten Nyamko Sabuni, som i sin nyutkomna bok Det nya Sverige föreslår två olika system av föräldraförsäkring – ett för de som bor i Sverige och ett för de som nyligen kommit hit. Hon säger sig vilja se en snabb integration av nyanlända kvinnor och barn. Uttag av försäkringen när barnen är så pass gamla blir i stället en ”inlåsning”, menade Sabuni i Sveriges radios Studio ett den 17 augusti. ”Det är ett stort hinder i integrationen”, slog hon fast.

Tre dagar senare
släpptes rapporten Outnyttjad föräldrapenning där Försäkringskassan undersökt hur många föräldraförsäkringsdagar som ”brinner inne”, det vill säga inte blir utnyttjade. Föräldrar till barn födda i Sverige jämförs med dem till barn födda utomlands. Undersökningen tar således avstamp i barnets födelseplats, till exempel ”Norden utom Sverige”, ”EU25 utom Norden” eller ”Afrika söder om Sahara”, baserat på barn födda mellan åren 1995 och 2001. Enligt Försäkringskassan kan man anta att majoriteten av föräldrarna är födda i samma land som barnet.

I lyssnarens öron
kan Sabunis förslag låta rimligt – självklart ska barn gå på förskola, och naturligtvis ska kvinnor kunna arbeta i stället för att fastna i hemmet! Men stämmer det att 70 till 80 procent av alla barn födda utanför Sverige stannar hemma mycket längre med sina föräldrar än barn födda i Sverige? Rapporten har facit: svenskfödda barn födda år 2001 förlorade 35,9 hemmadagar. Med andra ord avstod deras föräldrar från att ta ut 35,9 dagar av de sammanlagt 480 dagar försäkringen omfattar, fram tills barnet fyllt åtta år eller avslutat sitt första skolår. Barn födda i Afrika söder om Sahara förlorade 276,5 dagar. Barn födda i Mellanöstern, Nordafrika och Turkiet förlorade 277,9 dagar och barn som var födda i Latinamerika förlorade 210,9 dagar. Högsta siffran var barn födda i Norden utom Sverige som förlorade hela 361,1 dagar, följda av barn födda i Oceanien som förlorade 308,6 dagar. Rapporten tycks alltså säga raka motsatsen till Sabuni: föräldrar till barn födda utomlands tar ut överlägset minst föräldraförsäkning – inte mest. Rapportförfattarna ser en tendens – det är föräldrar med mycket hög inkomst eller mycket låg som inte utnyttjar sina dagar. Men utbildningsnivå och huruvida familjen är ”stabil” eller inte påverkar också uttaget. Därför blir den höga siffran för barn födda i de nordiska länderna slående.
– Tyvärr har vi inte svar på varför barn födda i Norden utom Sverige är den största gruppen som inte tar ut sina dagar. Vi måste göra en annan undersökning om vi ska komma fram till det. Men min hypotes är att de som har bra föräldraförsäkring i sina ursprungsländer, som Norge, får försäkringen därifrån och tar inte ut här i Sverige, säger Jan Almqvist, verksamhetsområdeschef för Försäkringskassans avdelning för analys och prognos

Nyamko Sabuni menar att invandrade kvinnor tar ut 70 till 80 procent av dagarna när barnen är relativt gamla. Säger er statistik det motsatta?
– Det säger i alla fall att de inte tar ut så många dagar, men om det är det motsatta vet jag inte. Det vill jag inte kommentera, säger Jan Almqvist.
Enligt Sabunis pressekreterare har ”inte ministern möjlighet att medverka” i en intervju i Flamman. Men på Sveriges radio specificerar hon sitt förslag:
– Vi kan utforma föräldraförsäkringen [för nyanlända] så att det blir en typ av avtrappning beroende på hur gammalt barnet är.
Men Sabuni har ännu inte svaret på hur detta ska lösas rent tekniskt. Men om detta blev verklighet, vad skulle det innebära för människor i Sverige?
– Då är man på det sluttande planet – att man frångår de mest klassiska principerna om likhet inför lagen, säger Peo Hansen, docent och lektor i statsvetenskap. Han jobbar på REMESO, institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet.

Enligt den folkpartistiska riksdagsledamot Gulan Avci handlar det om att Sabuni vill lyfta en viktig diskussion.  
– Men det innebär inte att Folkpartiet står bakom förslaget, säger hon till Flamman.
Men är hon inte minister och representant för partiet?
– Ministrar har rätt att skriva böcker. Men detta är inte Folkpartiets politik och inte Alliansens politik. Men det måste vara öppet för diskussion utan att man beskylls för att vara rasist. Det måste vara högt i tak i politiken.
Folkpartiet pratar mycket om kunskap – blir det då inte skevt att göra ett sådant utspel utan att ens ha på fötterna?
– Man måste kunna väcka olika förslag, eller hur? Det är uppenbart ett problem för invandrarkvinnor att ta sig ut på arbetsmarknaden. Om Nyamkos förslag är rätt eller fel får man se i framtiden.
Hon föreslår två olika lagsystem för samma människor i samma geografiska område.
– Nyamko Sabuni är en företrädare för Folkpartiet. Det finns många andra. Vi har ett demokratiskt tillvägagångssätt. Det är upp till våra medlemmar att besluta om det här ska vara Folkpartiets politik eller inte, säger Gulan Avci, som själv den 15 augusti återigen väckte frågan om språktest som krav på medborgarskap. Ett krav som numera står inskrivet i Folkpartiets partiprogram.

Avci menar att anledningen till att Folkpartiet fortsätter att driva frågan beror på att de inte har fått något gehör för den i alliansregeringen. Men hon har inga siffror på hur många som inte kan svenska i Sverige i dag.
– Jag har inga sådana siffror i huvudet, men tyvärr är det allt för många som inte kan prata svenska. Jag har många egna erfarenheter. Jag är uppvuxen i en invandrartät förort och känner många kvinnor och män som inte kan prata svenska.
På Skolverkets hemsida kan man få fram statistik på hur många som årligen påbörjar, avslutar eller fortsätter på SFI, Svenska för invandrare. En exakt siffra på hur många som inte behärskar det svenska språket finns däremot inte.

Peo Hansen säger
att Nyamko Sabuni och Folkpartiet har gjort sig kända för att inte ha tillräckligt mycket fakta:
– Nyamko Sabunis adelsmärke är att inte ha på fötterna. Det är någon slags punschveranda-politik. Man yppar sig oförberedd och det är givetvis i syfte att skicka upp testballonger på någonting som man kanske ska driva sedan. Hennes utspel är väldigt oförberedda, med ytterst lite siffror och fakta att grunda sig på.
Han tror att syftet med att driva dessa frågor är att ”fokusera på pseudoproblem”.
– Det här är en symbolpolitik som är en light-version av de högerextrema partiernas mer raka bud.
Dagen före intervjun med Flamman stod Gulan Avci i Expressens valstuga och visade upp en blå burka i syfte att väcka debatt och ”visa solidariet med kvinnor som lever under förtryck i Afghanistan”. Men i årets valrörelse var det partiets ledare, tillika utbildningsminister Jan Björklund som var först ut i slöjdebatten, när han i början av augusti sad
e sig vilja ändra skol- och högskolelagen. Enskilda rektorer ska kunna förbjuda elever och lärare att bära nikab och burka på sina skolor.
Flamman ringde upp skolverket för att se hur många elever respektive skolpersonal som bär något av dessa två plagg på landets skolor.
– Det här är ingen information som ingår i vår officiella statistik. Det finns ingen sådan statistisk på det, säger Therese Sehlstedt, undervisningsråd på verket.
På frågan om sådana uppgifter kommer att finnas i framtiden är hon osäker.
– Regeringen styr vilka data vi samlar in. Men det skulle vara väldigt komplicerat att ha med detta i den officiella statistiken. Den här uppgiften är en sådan uppgift som man skulle kunna tänka sig att man hänför till etnicitet, men enligt personuppgiftslagen så får man inte föra något register över etnicitet hos individen, säger hon.

Gulan Avci medger att det inte är många kvinnor i Sverige som bär burka eller nikab. Men hon ser ett problem i att DO fortfarande inte gett besked i fallet med den förskolelärare som fick veta att hon inte kunde bära nikab.
Men är det ett så stort problem att den bör göras till en valfråga?
– Det handlar inte om att göra det till en valfråga. Det är ett problem att DO inte ger ett besked innan valet för att hon inte vill göra det till en politisk fråga under valrörelsen. Man kan inte resonera på det här sättet.
Förutom att Nyamko Sabuni nyligen föreslog en låglönemarknad för invandrade personer som enligt henne saknar ”skoltradition” så bjöd hon också in sverigedemokratiska väljare att lägga sin röst på Folkpartiet i stället, i en intervju i Expressen-tv. Gulan Avci försvarar utspelet:
– Alla partier är måna om att SD inte ska komma över fyra-procentsgränsen, eller hur?
Men är det inte anmärkningsvärt att man välkomnar människor med sådana tankar och värderingar till Folkpartiet?
– Nyamko har gjort mycket gott för integrationspolitiken. Hon har lagt om hela etableringssystemet så att människor får en värdig start i det nya samhället.
Flera gånger under intervjun återkommer Avci till att förslag och utspel måste få äga rum utan att Folkpartiet blir stämplade för att vara främlingsfientliga och rasister.
Men om det är Folkpartiet som i störst utsträckning får den beskyllningen, vad tror du att det beror på?
– Det beror på att de andra partierna är fega och inte vågar ta tag i vissa viktiga samhällsproblem.
Men Peo Hansen tror att det är en avgörande skillnad på om liknande förslag kommer från ett etablerat parti som Folkpartiet eller om det kommer från SD.
– Sverigedemokraterna vet man var man har. Men när de etablerade partierna går ut och pratar samma språk får idéerna större legitimitet. Och det man tyckte var extremt för 10, 20 år sedan har helt plötsligt blivit mainstream. Först flyttar man gränsen för vad som är sägbart, och därmed flyttar man också gränsen för vad som är görbart.

Precis som andra statsvetare som Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet tror Peo Hansen, att Sverigedemokraterna vinner på Folkpartiets retorik och språkbruk. Men även om SD skulle komma in i riksdagen tror han inte att de blir lika stora som högerextrema partier har blivit i till exempel Danmark eller Nederländerna.
– Det finns många förklaringar till att Sverige skiljer sig från övriga europeiska länder just nu. En är, tror jag, att vi har vissa sunda politiska tabun i Sverige. Både personer inom vänstern och bland liberaler beskyller svensk politisk debatt för att vara moraliserande, men mitt svar är: tack och lov för det! Självklart är det så att politik alltid har en moralisk dimension, precis som människans handlande, säger Hansen.
Som exempel tar han antisemitism, hur tabubelagt det är i Sverige att fälla antisemitiska kommentarer eller anspela på det politiskt.
– Jag önskar bara att det kunde sträcka sig till fler. I andra länder har man gjort upp med de tabun som funnits – och se vad som har hänt. Det är de damluckor som öppnas så att det ska blivit fritt fram för extrema högerkrafter. Då har man glömt alla historiska läxor.

Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)