Fredrik Reinfeldt har regerat Sverige i fyra år. Ett av resultaten är att Sverigedemokraterna har en bättre chans än någonsin att komma in i riksdagen.
Man skall vara blind, döv och okunnig om Europas historia för att inte se sambanden. Det är alltid under perioder när regeringar släppt lös marknadens förmåga att skapa otrygghet och arbetslöshet, som de bruna kommer fram. Det är alltid under tiden när etniska och religiösa motsättningar lyfts fram som avgörande konflikter i samhället. Och det är alltid de blå som öppnar dörren för de bruna. Alltid i Europa, alltid i Sverige. Alltid på 1930-talet, alltid idag.
Det är också just regeringen Reinfeldt som, i en period av drastiskt ökande arbetslöshet, instiftat social dumpning på arbetsmarknaden. Lavaldomen i EG-domstolen har öppnat för arbetsgivare att sänka lönerna utan att facket får rätt till stridsåtgärder. Samtidigt har arbetsgivarna undergrävt fackets möjlighet att kontrollera sina avtal, genom att stämma Byggnads inför samma EG-domstol.
Borgerliga opinionsbildare har hårdhänt backat upp arbetsgivarkrav som betytt att utländska arbetare inte längre får samma lön som sina svenska kollegor. Hur utbrett det blivit i verkligheten kan man få en fingervisning om när man ser att till och med skattefinansierade projekt som Citytunneln i Malmö och Tredje spåret i Stockholm håller sig med löneapartheid.
Den sociala dumpningen betyder i sin tur att den oschyssta konkurrensen blir ett påtagligt hot mot svenska arbetare, som inte bara riskerar lägre löner, utan att bli av med sina jobb. Fram till 2006 ansåg de sig skyddade av kollektivavtal och facklig granskning, men när den släppt taget blir det istället stängda gränser som är lösningen för många. Kopplingen är glasklar: det är i två av de fackförbund som är värst utsatt för social dumping, Byggnads och Transport, som flest kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna (enligt en genomgång av TNS Sifo i Dagens Opinion 8/9).
Det är också just denna regering som, mer än någon tidigare, flirtat med Sverigedemokraterna med symbolpolitiska utspel. Det är endast centerpartiet som inte tagit in SD-idéer rakt in i sin politiska profil. Moderaterna vill se medborgarkontrakt med svenska värderingar och utvisar tiggande romer. Folkpartiet har språktest, burkaförbud och håller en evig debatt om multikulturalismen levande. Kristdemokraterna tar sig an den högerpopulistiska argumentationen mot en inhemsk, politiskt korrekt vänsterelit.
Det är också två av partierna i just denna regering som för första gången brutit med synen att det finns en väsensskillnad mellan riksdagens sju partier och det främlingsfientliga SD. Maud Olofsson och Göran Hägglund gjorde inom några dagar kalkylerade utspel som inte bara skulle sänka Vänsterpartiets stöd, utan tydligt krattade manegen för SD. Att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet är förstås att ge SD en kraftigt stärkt legitimitet. Alldeles nyss kunde man knappt ta en debatt mot partiet – nu är de inte sämre än de vänsterpartister som man då och då samarbetar och demonstrerar med.
Efter att ha öppnat för social dumping, flirtat med Sverigedemokraternas värderingar, och hjälpt partiet att se mer demokratiskt ut försöker nu Alliansen få de rödgröna att se ”ansvarslösa” ut inför SD-hotet. Det måste vara ett slags rekord i fräckhet.
Reinfeldt själv, som nu låter så självsäker när han kräver svar av oppositionen har vacklat mellan alla tänkbara positioner: den 23/10 2009 säger han till SvD att han avgår om det krävs ”aktivt SD-stöd” för att bli statsminister. För bara några veckor sedan sa han att det fick bli minoritetsregering. Nu när han förstått att det ser illa ut med SD-stöd, säger han att han vill få med sig Miljöpartiet får att få ihop en storkoalition – att de rödgröna måste ta ansvar för att Sd inte blir ett ”vågmästarparti”.
Den fräckheten är också otrolig. Det är självklart det största blockets ansvar att hantera ett valresultat – så ser vårt politiska system ut.
Resonemanget bygger på ett sakfel: ett SD i riksdagen skulle inte alls vara ett vågmästarparti – en sådan roll förutsätter att man placerar sig mellan blocken. Som statsvetaren Michael Wahman konstaterar i Gp 9/8 är idén en myt som tjänar SD:s intresse. Sd är ett ytterhetsparti till höger i de flesta frågor, vilket visat sig i att de röstar lokalt – 91 procent med Alliansen i Landskrona. Står sig opinionsundersökningarna över valet får vi inte parlamentariskt kaos utan en högerregering med ett främlingsfientligt stödparti. Precis som på Ny Demokratis tid.
Det vore galenskap för Mp att riskera sina vänsterinriktade väljare och kraftigt försämra möjligheten till framtida rödgröna regeringar.
Men det vore också dålig antirasistisk strategi, som Ulf Bjereld påpekat (Newsmill 22/8). Dels slätas svensk politiks riktiga konfliktlinjer mellan höger och vänster ut – inte minst genom att sätta den vanlig oppositionen i en svår situation – vilket gör det lättare att göra invandringen till en huvudkonfliktlinje. Dels kan Sd fortsätta presentera sig som ett parti som stängts ute med desperata metoder. Att bygga osannolika parlamentariska allianser ger SD fantastiska möjligheter.
Det är långtifrån säkert att de rödgröna slipper undan ansvaret. De kan nämligen vinna på söndag. Då stänger vi dörren för SD:s inflytande, både framvägen som parlamentariskt stödparti och bakvägen som idéproducent till styrande partier. Inget annat sätt finns.
