Opinion 03 april, 2014

Sänk högern redan i maj

– Ja, det är en jävla tur att så många EU-motståndare bojkottar valet, sa han.
”De bägge männen satt på en restaurang. Nu skrattade de rått och hårt. Jag satt i närheten och hade hört deras samtal om EU-parlamentsvalet. Deras sympatier låg helt klart till höger och de hade garanterat röstat ja till både EU och EMU. Men samtalet hade också bekymrat handlat om att euron inte vill fungera som det var tänkt och att EU inte är så populärt längre.
Jag önskar att alla de progressiva EU-motståndare som tycker man ska bojkotta EU-valet hade suttit där. Och hört högermännen skratta rått och hårt åt bojkotten. För om det som ska vara en radikal protest mot EU bara leder till skratt och politisk lättnad för högern, då är det inte mycket till protest.
Man ska komma ihåg att en bojkott syftar till att skada motståndaren. Det är något motståndaren är rädd för. Men EU-anhängarna är inte alls rädda för röstbojkott från progressiva EU-kritiker. Tvärtom, de tycker det är bra. Det får ju till konsekvens att EU-kommissionen får mindre motstånd att genomföra sin politik. Bojkott av EU-valet motverkar alltså sitt syfte.

Utan jämförelser med EU i övrigt, tänker jag också på apartheidregimen i Sydafrika på 1980-talet. De var djupt bekymrade över den växande bojkottrörelsen runt om i världen. Därför att bojkotten skadade regimen och undergrävde det rasistiska systemet. Det var en klok och effektiv bojkottstrategi som till slut också bidrog till apartheidregimens fall.
Men en bojkott som får motståndaren att skratta och sedan fortsätta sin förödande högerpolitik, det är ingen klok bojkott.
Det finns också andra skäl för att inte rösta. Ett skäl är att folk över huvud taget inte bryr sig om EU, och därför inte orkar gå och rösta. Däremot bryr sig många om riksdagsvalet och vill absolut bidra till att fälla Reinfeldt-regeringen i september. Det är ju bra. Men då ska man komma ihåg att EU-valet den 25e maj är den första möjligheten att visa att Reinfeldt är årets förlorare. Genom att rösta i EU-valet lägger man den psykologiska och moraliska grunden för att besegra högern också i riksdagsvalet i september. EU-valet ger oss alltså en unik möjlighet att besegra Reinfeldt två gånger på ett år. Vem vill inte bidra till det? Jag vet många som bara med det argumentet bestämt sig för att rösta också den 25e maj.

Det finns en tredje grupp väljare som funderar på bojkott. De hatar EU. Men de hatar fascisterna ännu mer. De brukar lyssna när man säger att högerextremister över hela Europa mobiliserar för att EU-valet ska bli deras politiska genombrott. Om man inte röstar i EU-valet bidrar man indirekt till en möjlig valframgång för högerextremismen. Det vill ju ingen riktig antifascist göra. Och då går man och röstar. Mot fascismen.
Men viktigast av allt är det positiva budskapet: EU-valet kan bli den europeiska vänsterns första stora framgång på väldigt länge. I många länder visar opinionsundersökningarna att stödet har mångdubblats för vänsterpartierna. Den förenade vänstergruppen ser ut att kunna bli tredje största grupp i EU-parlamentet efter valet. Alltfler människor ser att EU-kommissionens och högerns politik bara syftar till att rädda bankerna och gynna de rika. Vänsterpartierna vinner stöd därför att de är eniga om att människors grundläggande rättigheter är viktigare än de europeiska storbankernas vinstintressen.
Genom att rösta bidrar vi till att vänstermänniskor över hela EU kan komma att få känna glädje och kunna skratta tillsammans.
Tänk: På kvällen den 25:e maj. Över hela Europa.
Glada och inspirerande skratt.
Det vore väl fint.

Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 18 februari, 2026

Ann Heberlein: Är Pelicot verkligen en kvinnlig förebild?

”Ett” monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Foto: Lewis Joly/AP.

Gisèle Pelicot är en hjälte när hon ser till att rättegången sker inför öppen ridå. Ann Heberlein, däremot, blev glad när hon hörde att hennes förövare dött.

Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall. 

Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 februari, 2026

Den borgerliga kulturens diskreta förtryck

Foto: Angelica Karlsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en recension av sociologen Lena Sohls bok Tvätten (DN 251103) sätter Sara Martinsson fingret på ett av den borgerliga kulturens dilemman. Där finns den klassresande forskaren som med ”en underström av skuld” återvänder till barndomsmiljön i samhället kring Tvätten, där finns arbetarna som skäms över att kallas arbetarklass. Varför denna ömsesidiga kluvenhet? Som jag ser det bär finkulturen en stor del av skulden, en aspekt som inte berörs i boken, nuförtiden knappt alls.

Den borgerliga kulturens kärna består i en idealisering av konstarterna. Det tros vara i konstverken livets djupaste mening och högsta höjder står att finna. För att lära sig de ädla konsternas språkspel krävs dock bildning, familjetradition eller högre utbildning. På så vis får arbetarklassen veta att den i sitt innersta är tämligen värdelös. För att frälsa sin själ måste arbetaren göra en klassresa. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder här ingenting.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion.

Av samma skäl blygs många klassresenärer för att ha övergett sitt ursprung och blivit en smula främmande inför föräldrarna. Så sår den borgerliga kulturen split mellan arbetarklass och medelklass. Borgarklassens elit har inga sådana skrupler. Tvärtom. Där köper man sanslöst dyra tavlor som avlatsbrev och berättar för likasinnade gäster initierat om skabrösa detaljer i verkets proveniens, varvid sällskapet i egna ögon framstår som förfinade själar, en prydnad för civilisationen.

Lik förbannat stämmer medelklassvänstern in i lovsångerna till finkulturen. 1970-talets sökande efter en alternativ folklig kultur är förlöjligat eller bortglömt. Konsten tycks tillhöra en oantastlig högre sfär.

Vad bör då göras? Först måste distans upprättas. Trots alla högstämda fraser är den borgerliga kulturen så klart en mänsklig konstruktion och historisk produkt. Som sådan har den en början, och kanske är det början till slutet på dess hegemoni vi nu bevittnar.

Riktningen fick sitt genombrott vid mitten av 1800-talet, när ångmaskin, järnväg och vetenskap lade grunden för en i det närmaste gränslös framstegstro. Då när allt tycktes möjligt framstod den som en själslig krona på samhällsutvecklingen, som kulturernas Kultur. Kompositören och chefsideologen Richard Wagner gav konsten ett magiskt skimmer som förespråkarna klamrar sig fast vid än idag.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst.

Men rörelsen har sedan länge förlorat sin spänst, och ingenting att bidra med när det gäller att ge orientering åt nutidens inre liv. Den känsla av gränsöverskridande upphöjelse som konstverket kan ge kommer att förbli en källa till glädje, men i vår epok är uppenbart att det inte räcker som grund för samhällets bärande kultur. Dagens Kulturnissar gnäller mest över att tiden är ur led.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion. Finkulturen förstås bäst som en profan religion, baserad på tron att människans eviga frågor finner sina bästa svar i konsten. Anhängarna upplever sig inte som religiösa, men konstverken fyller samma funktion som gudareligionernas reliker och heliga skrifter. I kopplingen till religion finns ändå något som kanske går att bygga vidare på.

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Gudareligionerna fortsätter på sina håll att ställa till med elände, men hade religion som sådan varit alltigenom usel skulle den knappast ha uppstått och överlevt så länge i så många kulturer. Historien talar för att religionsutövning svarar mot djupt kända behov i vår inre verklighet, skapade av förmågan till ord och på ord baserad tanke, som leder till frågor kring livets mening.

I förening med vår av evolutionen givna sociala natur väcks en längtan att höra ihop inte bara med familj, släkt och nation, utan att känna sig som en del av ”allt”, att höra samman med det stora hela. Bättre än någon annan verksamhet tycks religionen kunna tillfredsställa detta behov. Genom högtidliga ritualer och vardagliga seder svarar den på längtan efter och glädjen i att tro tillsammans.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst. I flera gudsreligioner finns istället en egalitär ryggrad. Inför Gud – eller Livet – står vi alla nakna.

Vi borde inte längre behöva vare sig gudar eller storslagna konstverk för att odla vår tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen, på förnuftet och känslan, hennes kärlek och längtan. I en sekulär folklig religion skulle änkans skärv och en vänligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni.

Läs mer

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Där skulle forskaren och arbetaren mötas på själsligt jämställd fot, och arbetarklassen återvinna en viktig del av sin självkänsla. Förverkligandet kan tyckas avlägset, men måhända väntar en folkvänlig motsvarighet till profeten Wagner i någon ringaktad förort eller bland Rimbos tvätteriarbetare.

Men redan tanken på möjligheten utmanar finkulturens hegemoni: härigenom öppnas en väg att äntligen skaka av sig den borgerliga Kulturens diskreta förtryck. Kanske går det att utveckla en ny bärande kultur som ger medelklassen ett inre liv anpassat till demokratins egalitära anda? Kanske skulle en profan folklig religion som bygger på arbetarklassens själsliga natur kunna bli ett sådant alternativ.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 februari, 2026

USA vill göra Europa till sin vita underhuggare

Frontex eskorterar en båt med flyktingar utanför grekiska Lesbos den 28 februari 2020. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet. USA:s utrikesminister Marco Rubio talar sig varm om Kristoffer Columbus vid säkerhetskonferensen i München den 14 februari. Foto: Michael Varaklas/AP, Alex Brandon/AP/TT.

Europa behöver inte USA:s hjälp för att stänga gränsen. Här finns redan en nykolonial tradition – som Tidö applåderar.

– I en tid när rubriker utropar den transatlantiska erans död, bör alla veta att det varken är vårt mål eller önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara i den västra hemisfären, men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa.

Det sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i lördags. Många europeiska ledare välkomnade det som det ”bästa vi kunde hoppas på” i jämförelse med vicepresident JD Vances svavelosande tal på samma scen för ett år sedan.

Men den utsträckta handen är minst lika konfrontatorisk som Vances. För andemeningen i Rubios tal var att Europa måste rulla tillbaka klockan till en kolonial era, då starka upptäcksresande män lade världen under sig med svärd i ena handen och ett kors i den andra. Det är det Europa som Donald Trumps regering identifierar sig med. 

Den gamla kontinenten kan alltså åter bli USA:s vän, men bara på villkor att man gör upp med en politik som leder till ”civilisatorisk utplåning” – det vill säga invandring, woke inklusivitet och försöken att med Rubios ord ”blidka en klimatsekt”. Målet är ett vitt Europa som agerar regional ståthållare i ett västerländskt imperium, likt ett Vichy-Frankrike i Trumps egen Neuordnung.

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa.

Det är en klassisk reaktionär och högerextrem vision av Europa som har funnits sedan 1920-talet, och som fortfarande är populär i delar av Europa vilket civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins entusiastiska applåder vittnade om. Det ironiska är dock att delar av Rubios vision av Europa redan är officiell EU-politik. Unionen har i dag en nästan lika restriktiv migrationspolitik som USA, med Frontex som ett eget och dödligare Ice. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet, varav över 1 800 förra året enligt International Organization for Migration – många som ett resultat av illegala ”pushbacks”

När Ursula von der Leyen tog över ordförandeposten i EU-kommissionen 2019 gavs denna politik dessutom en kulturell prägel: i ett försök att spegla den växande högerextrema opinionen i Europa tillsatte hon en ny kommissionär med uppdrag att försvara den ”europeiska livsstilen”. Sedan dess har det bara fortsatt. Nu varnar 75 människorättsorganisationer för att ett nytt kommissionsförslag om att öka deportationerna av odokumenterade migranter kan leda till koncentrationsläger och ”Iceliknande räder” över hela Europa.

Detta betyder inte att Kommissionen styrs av onda rasister. Snarare följer de samma logik som svenska socialdemokrater och andra mittenpartier som desperat försöker neutralisera extremhögern genom att ta över delar av deras politik. Problemet är att denna triangulering inte har fungerat någonstans. I stället visar studier att den nästan alltid bidrar till att förflytta hela spelplanen högerut.

Om EU på allvar vill konfrontera Trump och stå upp för de upplysningsvärderingar som unionen bygger på, måste man visa vilken sida man står på. Det går inte att kombinera sådana värden med en dödlig migrationspolitik som ska blidka den europeiska extremhögern, samtidigt som den driver hela det politiska samtalet mot avgrunden. Antingen står man på människovärdets sida eller så gör man inte det.

Läs mer

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa. Om den ska bli verklighet krävs en politisk strid, och ett skifte till en mer principfast och konsekvent hållning. Ett första steg vore att säga nej till Tony Blairs försök att få med EU på Trumps nykoloniala ”fredsråd” i Gaza. Det hade också varit bra om svenska socialdemokrater slutade rösta med den europeiska extremhögern om hårdare migrationslagar.

En sak är säker: den amerikanska högern samlar krafterna för striden om vad Europa ska vara. Det är dags att vi antar utmaningen. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 februari, 2026

Fortsatt förtroende för Anna Nachman: ”Illvilja bakom påståendena”

Anna Nachman och Dan Park, med Stockholms synagoga i bakgrunden. Bilden är ett montage. Foto: Wikimedia Commons & Drago Prvulovic / TT.

Expos granskning visade på långvarigt samröre mellan Judiska församlingens begravningsansvariga i Stockholm och den flerfaldigt hetsdömde antisemiten Dan Park. Men trots oro i församlingen är förtroendet för Anna Nachman orubbat. ”Grovt överdrivet”, tycker begravningssällskapets ordförande om kritiken.

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, får fortsatt förtroende i sitt uppdrag. Detta trots den kritik som riktats mot hennes utspel från både stiftelsen Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

I ett internt mejl till församlingen under tisdagen skriver Roland Loefler, ordförande för begravningssällskapet Chevra kadisha, att ”angreppet mot Anna och den debatt som följt inte rubbar förtroendet för Anna som begravningsansvarig”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 18 februari, 2026

Yasmine är ”queen” i backen

Unga nybörjare från Göteborg drar för första gången på sig ett par skidpjäxor. Foto: Paulina Sokolow.

Halalkorv, störtlopp och frostbitna kinder. Flamman är med när ett gäng ungdomar från Göteborgs förorter testar slalom för första gången i livet.

Det som ligger och fräser på den kommunala betonggrillen ser ut som korv och hamburgare. Men vi i gruppen vet att menyn är betydligt mer mångsidig: kycklingkorv, halalkycklingkorv, vegokorv, vegoburgare och halalburgare. Något för alla. 

Det är lunchpaus på Alebackens skidanläggning för 30 ungdomar i högstadieåldern. Alla bär gula signalvästar och nu står de i klungor runt ledarna Melissa, Suad, Sven och Mohammed som delar ut maten. Amerikansk dressing, senap, ketchup och den rostade löken som sprätter åt alla håll och till slut blöts upp i snögropen vi sitter i. 

– Får vi ta liften till högsta backen nu? frågar några tjejer Henrik Vestman, skidlärare från Friluftsfrämjandet. 

Det blir ett nej. För trots att de lärt sig ”pizzaslice” (gå uppför backen med skidorna på – det som annars ofta används om att ploga) och ”plogen” (åka utför kontrollerat) på förmiddagen, så bedömer Henrik att det är en bit kvar till nästa nivå. Dessutom är det första dagen på sportlovet i Göteborg, och andra lediga har börjat inta backen. 

Tjejerna får alltså vänta in dem som inte ens hunnit med sin första korv. 


Några av barnen har ordentliga skidbyxor, halsduk och mössa, men de flesta har joggingkläder och jeans. En sak har de gemensamt: ingen har tidigare stått på ett par slalomskidor och alla är motiverade att lära sig. Trots den göteborgska snålblåsten och minusgrader syns bara röda kinder och glada tjut. Efter lunch kommer Henrik att få förstärkning av fler skidlärare från Friluftsfrämjandet och de kan dela upp gänget i ännu mer anpassade grupper. Alla ska med. 

Det är halvtid för ungdomarna från Hisingen, Nordost och Tynnered. De tillhör alla en grupp som ingått i det fyraåriga projektet Friluftsliv för framtidens förebilder som är ett samarbete mellan Friluftsfrämjandet, Scouterna och Mentor Sverige. 

Något för alla. Från grillen serveras det kyckling-, halalkyckling- och vegokorv, vego- och halalburgare. Foto: Paulina Sokolow.

Verksamhetsledaren Melissa Vedinlic, som suttit bredvid mig i den specialchartrade bussen, har i uppgift att hålla ordning på den livliga gruppen i dag, och hon håller hårt i sina papper med barnens namn och föräldrars telefonnummer. Med på resan är också kollegorna Mohammed al Karawi och Suad Jama. Alla jobbar till vardags på Mentor Sverige. 

Mohammed ser proffsig ut med sina funktionskläder medan Suad är inbäddad i svart hellång dunkappa. Melissa räknar in så att ingen halkar efter eller försvinner. Redan på mötesplatsen i Göteborgs centralstation uppstår en oklarhet. 

Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis! Det här ska inte vara en klassfråga eller pengar.

Precis innan vi ska lämna stationen ringer en mamma in och sjukanmäler sin son. Han har fått influensa, säger hon. Melissa har dock just prickat av honom och han sitter längst bak i bussen med sina kompisar. Tydligen hade han frisknat till. Mamman ger efter. 

– Tur att vi har skidledare så att vi överlever den här dagen, skrattar Melissa hjärtligt. 

– Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis!

Det ska vara tillgängligt för alla.

Jo, precis. En sportlovsresa till Åre kan kosta en barnfamilj runt 50 000 kronor. Inget för en vanlig familj, och ännu mer avlägset för ungdomar med föräldrar som vare sig har ekonomin för att hyra fjällstuga och skidor eller som själva i sina liv knäppt på sig ett par pjäxor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 17 februari, 2026

Har vänstern ”pissat” på unga män?

Foto: Gorm Kallestad/NTB/TT.

Ska vi vända på utvecklingen med unga mäns vandring högerut måste vi ta deras liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.

Läste du mitt förrförra brev om varför unga män är så höger?

Där skrev jag om hur gemenskaper som föreningsliv och kultur monterats ned, och lämnat plats för ensammare aktiviteter som att gejma, gymma och scrolla. Tjejer är bättre i skolan och på relationer, medan män mår allt sämre och tar kontroll över vad de kan: kroppen och plånboken. Ska man vända utvecklingen måste man ta unga mäns liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.

Så vad säger de då?

Det är fortfarande oklart men ämnet väckte reaktioner – 23 mejl och 222 kommentarer på Facebook och Instagram. Många var så tänkvärda att jag önskar att jag hade kunnat citera dem i sin helhet. Här kommer ett urval.

En läsare jämför med en ung chimpansflock i Lasse Bergs Gryning över Kalahari med några skränande unga hannar som planlöst viftade med pinnar och grenar. ”Är det inte så vi högre primaters hannar alltid har gjort? Pinnen som ett vapen för att utvidga sin aktionsradie. Krigets ursprungliga kärna. Vare sig det är en Kalasjnikov på ett lastbilsflak eller en ishockeyklubba.”

I 25 år var han industriarbetare på ett pappersbruk, med 2 500 innanför grindarna, vilket i praktiken innefattar alla grabbar på bruket. ”De blev disciplinerade, fann en mening med livet, röstade S eller V och gick på fackföreningsmötena.”

Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.

I dag jobbar bara 700 och många röstar SD, skriver han. Nu finns inte längre ett solidariskt stillande av våra instinkter, och då blir människor mer konservativa.

Även Kian Sigge tror att det han beskriver som mäns ”evolutionära drifter” – att stiga i social status, och eftersträva personlig framgång och styrka – harmonierar bättre med högerns ideal.

Andra påpekar att det faktiskt var tvärtom under efterkrigstiden, där män jobbade kollektivt och var fackanslutna, medan kvinnor ofta var hemmafruar och ville ha låga skatter så att mer blev kvar i hushållskassan. Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.

Från höger menar många att vänstern skrämt bort unga män genom att enbart framställa dem som ett problem, eller som Markus Nanderöd uttrycker det, ”har pissat på dem i decennier”.

”En ideologi som säger att en etnisk demografi är problemet för typ allt, och att de ska sitta ner och hålla käft, kommer inte locka till sig många från den gruppen”, skriver Marcus Bergman i samma anda.

Vissa vänstersvar verkar bekräfta tesen, som ”Styrkekramar ♥️”, att ”män daltas med från att de är gossebarn”, samt att de är ”okunniga” och ”vill ha makt”. Att ”narrativet är otroligt tjatigt” och att man hellre ska låta andra än unga män ”komma till tals någon gång”.

Vi i vänstern har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om unga män.

Det här fenomenet – att vissa till vänster är ovilliga att se med omsorg om unga mäns problem – har Mímir Krístjansson i norska Rødt försökt göra något åt. I Flammans reportage om den norska vänstern säger han att partiet bara nämnde ordet ”män” en gång, och det var i ordet ”våldtäktsmän”.

Något liknande framförs av Filip Löfström, som säger att gejming och gym inte alls är ensamma aktiviteter utan ger gemenskap och kontakt:

”Så vi i vänstern får nog ta på oss rätt stor del av att tappa de unga männen. Vi har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om dem.”

Själv tycker jag att det är intressant att när jag skrev veckobrev om utseendeideal hos unga kvinnor reagerade ingen till vänster negativt på att jag pratar om unga kvinnors problem.

Men även männen själva behöver ha ett bättre samtal, skriver Arvid Gudmundsson på Facebook. Han är stolt över sin muskulösa kropp, och trivs i det lugn som kan finnas bland män i grupp, men ser också problem som aggressivitet och en oförmåga att prata om känslor:

Läs mer

”Precis som kvinnorna har gjort behöver män en rörelse i vilken vi öppet diskuterar och kritiskt förhåller oss till normerna kring den könsroll som läggs på oss (och som vi internaliserar). Men vi ska diskutera det utifrån omtanke, medkänsla och respekt. Allt för många gånger sker det med någon slags kritik eller hånfullhet. Ibland vill man förändra på män för samhällets skull, men inte för männens skull själva.”

Det gör ont att inte kunna citera fler tänkvärda svar men jag måste sätta punkt där. Stort tack för allt engagemang!

Vad tycker du – pratar vi för lite eller för mycket om unga mäns problem?

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 februari, 2026

SD vill lägga ned Sida: ”Motarbetar regeringen”

Regeringen meddelade tidigare i december att Sidas budget minskar med en femtedel för 2026. Björn Söder är ordförande för Sverigedemokraternas biståndsorganisation. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT, Fredrik Sandberg/TT.

Efter att en av Sidas avdelningschefer uttalat sig positivt om Islamic Relief Sverige beskyller riksdagsledamoten Björn Söder (SD) myndigheten för ”aktivism”. ”Oerhört cyniskt i en situation där behovet av bistånd är större än någonsin”, säger Vänsterpartiets Lotta Fornarve Johansson.

Sverigedemokraten Björn Söder vill lägga ned Sida. Det skriver han i en skriftlig fråga till biståndsminister Benjamin Dousa.

– Det är en för stor myndighet, som är anpassad för en helt annan tid när vi frikostigt spred pengar och var verksamma över hela världen. Nu fokuserar vi framför allt på Ukraina och vårt närområde i Östeuropa, säger Björn Söder till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)