Opinion 22 december, 2015

Systemkollapsen som aldrig fanns

Tankefiguren om en ”hotande systemkollaps” blev så framgångsrik att den föranledde regeringen att drastiskt begränsa asylrättens tillämpning, sänka ambitionerna för svenskt flyktingmottagande till EU:s mininivå och införa ett perverst transportörsansvar med id-kontroller. Skribenten Erik Berg beskriver hur systemkollapsen blev en vedertagen verklighetsbeskrivning på mindre än två månader.

Systemkollaps är inget neutralt ord. Det är dramatiskt och alarmerande och samtidigt väldigt oprecist. Därmed kan det fungera som en uppsamlingsplats för allmänna farhågor och diffust missnöje. Utan tvivel fyller det en politisk funktion.
Jag sökte i Mediearkivet/Retrievers databas över svensk tryckt press för att försöka dokumentera hur det egentligen gick till när föreställningen om en förestående systemkollaps spred sig och hur – och av vem – ordet har brukats under hösten.

Tre tydliga mönster framträder:

1. De röster som lanserar och upprepar talet om systemkollaps är genomgående opinionsbildare och tyckare, personer som verkar utifrån en politisk agenda. Det är inte välfärdsarbetare, inte tjänstemän, inte människor som själva arbetar med flyktingmottagandet. Och begreppet används inte i nyhetsartiklar – det är i debattartiklar och ledartexter som tankefiguren lanseras och används.

2. Användningen av ordet är alltid oprecis. Det framgår aldrig vilket system det är som kommer kollapsa; är det sjukvården, omsorgen, socialtjänsten, skolan, transfereringssystemen, banksektorn, polisen, bostadssektorn, energisystemen? Detta beror naturligtvis på att de som använder ordet inte kan peka på något system som riskerar att rasa ihop i verkligheten. Ja, läget är hårt ansträngt långt bortom anständighetens gräns på många håll inom välfärden. Men det har det varit i många år nu på grund av högerns skattesänkningar, NPM-styrning och ständiga besparingskrav i offentliga sektorn. Att vi har en offentlig nöd mitt i ett privat överflöd är dessvärre inget nytt, det är ett konstant och bestående tillstånd i senkapitalismen som bara kan lösas med skattehöjningar och satsningar på offentliga sektorn – vänsterpolitik.

3. Det tredje mönstret som framträder med stor tydlighet i Mediearkivets databas är att ordet systemkollaps har placerats på dagordningen genom en målmedveten kampanj från Sverigedemokraterna och Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna. De vill att vi ska tala om flyktingmottagandet i termer av systemkollaps och de har ansträngt sig för att få oss att göra det. När ordet väl slagit igenom tvingas även andra sidan i debatten förhålla sig till det och den hotbild som ordet förmedlar blir viktigare än hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Fienderna till en ansvarsfull och solidarisk flyktingpolitik har därmed erövrat det berömda ”problemformuleringsprivilegiet” och kan från denna strategiska position driva regeringen framför sig.

Så här ser historieskrivningen ut för systemkollapsens inträde i debatten, sett genom tryckta medier dokumenterade i Mediearkivet:
Den 9 oktober håller den nyvalda partiledaren Ebba Busch Thor sitt linjetal vid Kristdemokraternas kongress. Hon säger enligt mediereferaten att ”Sverige står inför en trolig systemkollaps”. Denna del av talet refereras särskilt i medier. Det är också den första gången som ordet förekommer i Mediearkivets databas i denna politiska användning.

I partiledardebatten den 11 oktober gör Jimmie Åkesson systemkollapsen till sin punchline: ”Vi befinner oss i en situation som är fullständigt ohållbar. Vi står inför en välfärdskollaps, en systemkollaps.”

Den 15 oktober skriver moderaten Hanif Bali i en debattartikel i Dagens Samhälle att ”det svenska asylmottagandet närmar sig systemkollaps” och ”den systemkollaps som vi står inför riskerar att undergräva trovärdigheten för hela det politiska systemet”.

Samma dag håller Sverigedemokraterna en mycket uppmärksammad presskonferens som helt och hållet kretsar kring att lansera idén om en annalkande systemkollaps. Bland annat säger Paula Bieler: ”Den hotande systemkollaps som det talas om har redan inträffat på grund av det stora asyltrycket”. Här framställer Sverigedemokraterna det som att pratet om systemkollaps är vida spritt. I själva verket är det ännu bara de själva och deras ideologiska vänner på högerkanten som använder ordet. Presskonferensen får ett enormt genomslag och bland annat Paula Bielers påstående att ”det talas om” en ”hotande systemkollaps” refereras i ett stort antal medier.

Nu har strategin nått fotsoldaterna och ordet systemkollaps förekommer plötsligt i en stor mängd insändare och debattartiklar på lokalnivå, till exempel av moderaterna Martin Berg och Åke Karlsson i Ulricehamn den 22 oktober, SD-sympatisören Bengt Gustafsson i Jönköpingsposten den 22 oktober, sverigedemokraten Magnus Häggblad i Piteå-Tidningen den 6 november, sverigedemokraten Lena Torp i Smålands-Tidningen den 12 november, kristdemokraten Martin Kroon i Dagen den 25 november med fler, kristdemokraten Samuel Hedström i Borlänge tidning den 1 december, med flera.

Även högerns motståndare börjar nu hjälpa till att ge spridning till idén om systemkollaps genom att nämna ordet i syfte att bemöta det. Göran Greider skriver i sin kolumn i Metro den 20 oktober: ”Ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Kent Ekeroth håller ett tal på ett torgmöte i Trelleborg som får stor uppmärksamhet på grund av dess extrema innehåll. Ekeroth trummar in begreppet ”systemkollaps” och talar om en nationell ”undergång”.

Nu dyker det upp referat från Tillsammansmarscher som vänder sig mot retoriken om systemkollaps, bland annat i Jönköpings-Posten och Skånska Dagbladet. Vällovligt syfte, men bidrar samtidigt ytterligare till att sprida ordet.

Den 30 oktober intervjuas Margot Wallström i Dagens Nyheter och säger då: ”Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år. I längden kommer våra system att braka ihop och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd.” Observera att Wallström visserligen uttrycker sig drastiskt men att hon INTE talar om någon nära förestående systemkollaps och inte heller någonstans använder just det ordet. Det hindrar inte att hon refereras i Fria Tider under rubriken ”Wallström: Sverige går mot systemkollaps” och även i liberala tidningar som Falu-Kuriren och Borås Tidning under vinjetten ”Systemkollaps”. Någon dag senare, den 3 november, sprider Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson påståendet att Wallström i intervjun med Dagens Nyheter ”varnade för en ”systemkollaps”. ” Detta, menar Karin Pettersson, är oansvarigt – och det har hon rätt i, men lika oansvarigt i detta sammanhang är att citera slarvigt. Nu bidrar Pettersson i praktiken till att legitimera begreppet genom att lägga det i utrikesministerns mun där det aldrig har varit. Under de kommande veckorna växer det till en sanning i flera opinionstexter att Margot Wallström ”varnat för en systemkollaps”.

Den 7 november publicerar flera tidningar (bland annat Norra Skåne, Katrineholms-Kuriren, Ljusdalsposten, Västerbottens-kuriren) artiklar från chefredaktör/ansvarig utgivare som förklarar varför man inte velat publicera en annons av Sverigedemokraterna som handlar om en nära förestående systemkollaps. Därmed kan Sverigedemokraterna i stället casha in ett antal spaltmeter gratisreklam, martyrpoäng och ytterligare spridning för begreppet.
 
Den 9 november kallar Moderaterna till presskonferens för att avisera förslag på avsteg från asylkonventionen, stängda gränser och hårda tag för att hålla flyktingar ute. Anna Kinberg-Batra säger: ”Vi vill vara konkreta i dag. Om man inte agerar, väntar någon form av systemkollaps.” Formuleringen får därefter mycket stor spridning i medier. I många fall med sverigedemokraten Mattias Karlssons kommentar till Moderaternas utspel som en slags bifogad recension: ”Det är bra att man går i den riktningen, även om det inte på långa vägar är nog för att kunna hantera den systemkollaps vi står inför”. Att Anna Kinberg-Batras formulering inte är ett förfluget misstag från Moderaternas sida understryks av att Elisabeth Svantesson i Studio 1 samma dag (och i flera andra intervjuer) använder samma ord.

Den 11 november beslutar regeringen att införa tillfälliga gränskontroller. ”Det här kommer inte att rädda Sverige från den systemkollaps som många har varnat för”, kommenterar Mattias Karlsson.

Bland högersinnade skribenter har idén om systemkollaps nu blivit högsta mode. Ivar Arpi skriver ett flertal ledare på temat. Den 20 november skriver Arpi, att det ”runtom i landet berättas om systemkollaps” utan att anföra några bevis på att en sådan kollaps äger rum i verkligheten. I Gotlands Allehanda skriver Mats Linder om att ”dra i nödbromsen för att undvika en systemkollaps, som förutsetts för länge sen”.

Nu börjar borgerliga politiker, framför allt sverigedemokrater, hitta på sina egna små systemkollapser på lokal nivå. I Eskilstuna vill Sverigedemokraterna skriva brev till regeringen om att ”Eskilstuna riskerar en systemkollaps”. I Gävle säger Sverigedemokraternas kommunalråd: ”Vi ser nu hur massinvandringspolitiken leder till en systemkollaps, med kris i alla verksamheter.” Ja, ordet är som sagt funktionellt eftersom det kan betyda lite vad som helst, typ att något är lite jobbigt. Samtidigt säger företrädare för andra partier att pratet om lokala systemkollapser är rent trams. Murad Artin, kommunalråd för Vänsterpartiet i Örebro beskriver exempelvis verkligheten med ett helt annat perspektiv:
”I Örebro ser vi verkligen ingen systemkollaps. Örebro kommun har tagit emot 425 ensamkommande barn och kommunens organisationer, tillsammans med de ideella organisationerna, gör ett fantastiskt arbete så att våra nya barn och unga får tak över huvudet och en snabbare integration i vårt samhälle. Kommunen har också aviserat att vi kan ta ett ännu större ansvar för landets flyktingmottagande framöver. Liknande signaler får vi från andra håll i landet. Det finns utrymme att ta emot fler och små kommuner som redan tagit ett väldigt stort ansvar börjar få bra rutiner för ett allt bättre mottagningsarbete.”

Den 24 november aviserar regeringen, pressad av den problemformulering som på två månader erövrat debatten, kraftiga begränsningar av asylrätten och en rad förslag som slår mycket hårt mot människor på flykt. Greger Ekman kommenterar i en ledare som publiceras i flera borgerliga landsortstidningar: ”Det skulle inte förvåna om Löfven har ställt MP inför valet att lämna regeringen eller ta de svåra beslut som krävs för att undvika den systemkollaps utrikesminister Margot Wallström (S) har varnat för”. För femtioelfte gången används Wallström som budbärare, med ord lagda i utrikesministerns mun.

Den 16 december bifaller riksdagen regeringens proposition om id-kontroller som införs med det uttalade syftet att göra det omöjligt för flyktingar utan identitetshandling att nå fram till att kunna söka asyl. I debatten är narrativet om en hotande systemkollaps centralt för att motivera beslutet. Sverigedemokraternas Kent Ekeroth står i talarstolen uppfylld av segervittring och talar om att ”systemet, ekonomin och i förlängningen samhället var på väg att kollapsa” […] ”men kanske är det som nu sker början på att vi rättar till den situation som har lett till enorma sociala, ekonomiska och kulturella problem i vårt land”.

Moderaten Anders Hansson är en annan av talarna, han menar att ”vi måste återta denna kontroll i Sverige i syfte att undvika en systemkollaps för vår välfärd”. Hansson hänvisar till lägesrapporterna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som ”vidimerar denna bild”.
Några dagar tidigare har MSB sett sig nödgade att bemöta det vid det här laget fritt galopperande ryktet om en systemkollaps: ”Det är ett ansträngt läge på en rad områden.  Men att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant.”
På MSB:s blogg skriver myndigheten:
”Lägesbilderna från MSB har vid några tillfällen tolkats av vissa som om hela samhället hotar att sluta fungera på grund av flyktingsituationen. Det är analytikerns dilemma. Uppgiften för [MSB:s analytiker] är att peka på problemen eftersom de inte kan åtgärdas om de inte beskrivs. Och det är ju självklart egentligen. Det finns alltså inget vettigt skäl för analytikerna att visa på det som fungerar som det ska. Detta gör att deras rapporter är öppna för att tolkas på ett sätt som inte är avsikten.”

Vid det här laget har dock lögnen fått så långt försprång att verkligheten inte längre spelar någon roll. Bortglömt är nu att debattens själva utgångspunkt är en tankefigur som lanserats och upprepats av Sverigedemokraterna och Moderaterna, med målet att få debatten om flyktingmottagandet att kretsa kring en diffus och alarmerande hotbild.

Från början till slut handlar det om politisk retorik, propaganda och ordens makt att forma dagordningen. Upprepa något tillräckligt många gånger i högt tonläge och det blir efterhand en etablerad sanning. I synnerhet om det inte finns någon på andra sidan som ser till att leverera en tydlig motbild, och det har inte den sittande regeringen gjort. I stället har regeringens idémässiga kapitulation givit berättelsen om systemkollaps fri lejd. Någonstans skrattar ett gäng propagandamakare på väg till krogen. De känner att de har verkligheten i sin hand. Orden är deras vapen.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)