Jag har inte skrivit att en röst på Feministiskt Initiativ är en ”röst i dasset”. Problemet med debatten som blossat upp de senaste veckorna är att den, i alla fall från Fi:s företrädares håll, förs som om partiet låg strax under riksdagsspärren och vänsterdebattörer kämpade för att hålla det därifrån. När Fi i själva verket ligger på två procent i de opinionsmätningar där det gått som allra bäst och de allra flesta vänsterdebattör är ganska neutralt, eller till och med vänligt inställda till partiet. Det kan jämföras med Miljöpartiet som när partiet kom in i riksdagen 1988 hade legat på upp till tio procent i opinionsmätningar redan i början av året.
Det finns en ganska stor risk att Fi inte kommer in i riksdagen. Då måste varje väljare bestämma sig hur tungt en röst på Fi väger mot risken att den borgerliga regeringen kvarstår. Man kan tycka olika där, men man bör i alla fall vara medveten om det.
Vill man kalla ett par ledarkrönikor i olika vänstertidningar som tar upp den problematiken för ”månader av antifeministiskt kampanjande från vänstern” må det vara hänt. Särskilt hederligt är det inte.
Det stämmer att V och Fi har en liknande syn i frågan om vinster i välfärden. Samtidigt finns en rad sakpolitiska områden där partierna skiljer sig åt. Till exempel synen på a-kassa och socialförsäkringar där Fi vill ha en enhetlig försäkring för alla ”bidrag”, som det kallas i partiets principprogram. Utträdeskravet ur EU, synen på klass eller om höger och vänster är relevanta begrepp eller inte är andra saker som skiljer partierna från varandra.
Oavsett vilket parti man tycker är bäst är väl ändå det rimliga att vänsterpartister uppmanar väljare att rösta på Vänsterpartiet och inte Fi eller S.