Lars Ohly har varit ordförande i snart sex år. Det har varit allt annat än framgångsrikt. 2004, mindre än ett år efter att Ohly valts till partiledare sände Uppdrag Granskning två delar om vänsterpartiet. Inte mycket var nytt och visst är vi det parti som har granskat vår egen historia mest. Men det spelar ingen roll. Ohly lyckades inte hantera programmet och han har aldrig lyckats återhämta sig.
Jonas Sjöstedt har nu deklarerat så klart och tydligt som det går under rådande omständigheter att han står till förfogande och han borde bli vald. Men det kommer bli ett uppslitande val. Just nu pågår en smutsig kampanj mot Lars Ohly för att pressa honom att sluta. Samtidigt pågår en annan smutsig kampanj mot Jonas Sjöstedt om att han är psykopat för att se till att han aldrig blir vald. Smutsiga kampanjer verkar inte bara vara en olycklig del av politiken, det verkar vara politik. Det var den insikten som fick mig att inse att jag inte ville vara en del av högsta ledningar för politiska organisationer.
En viktig sak vi kan göra för att mota den här typen av kampanjer är att sluta låtsas om som om de inte finns, samtidigt som det är självklart att folk nu formerar sig kring personer som man brukar göra inför kongresser om olika frågor.
Att försöka få det att bli en politisk strid är svårare eftersom partiet de senaste åren blivit allt mindre, allt mer homogent och likriktat och samtidigt politiskt urvattnat. Ett år stod Gudrun Schyman på en partikongress och sa att ”det finns ingen väg tillbaka till kommunism och planekonomi” och vips ett par år senare väljs en partiledare som kallade sig för kommunist och en majoritet i partistyrelsen som gjorde detsamma. Och det var denna partiledning som sedan gjorde den kraftigaste högersväng partiet gjort för att få sitta i regering med socialdemokraterna som vi överdrivet i historien kallat för fascister men med rätta ibland kallat för svikare. Och skämt om att när det regnar i Moskva tar kommunisterna i Sverige upp paraplyerna kunde ha bytts ut mot att när det regnar över LO-borgen tar vänsterpartisterna i hela Sverige upp paraplyet.
Skillnaden mellan Ohly och Sjöstedt är inte längre vänster och höger om det nu någonsin har varit det. Skillnaden är att den ena nu har provats som partiledare och inte varit särskilt framgångsrik och att den andra ännu är oprövad.
Finns det andra? Finns det säkert. Men pratet om att det är ”dags för” en kvinna såsom vi aldrig haft en känns lite ihålig den här gången. Mer intressant är då hur folk i högsta ledningen behandlar dem som föreslår delat ledarskap. Under min tid i ungdomsförbundet fick man tycka nästan vad som helst men att tycka om att förändra organisationsstrukturer var tabu – de som gjorde det behandlades med förakt. Nu likställs de som föreslår detta i partiet med flummiga miljöpartister. Jag tycker att alla förslag noga måste övervägas. Det kan bli svårt när Framtidskommission leds av ungdomsförbundets ordförande och är så konservativt att det kan få vilken partimedlem som helst att verka lite vild. Det bästa för Vänsterpartiet är att vi väljer en ny partiledare. Av de som finns är Sjöstedt den bästa och därefter måste vi påbörja en process där vi prioriterar bättre politik. Förhoppningsvis innebär det mindre samarbete med SAP, mindre vurm för LO-ledning, mer EU-kritik, jämlikhet och klimatfrågor.
