Under många år bevarade jag en bild från en temadag i högstadiet som handlade om fred. Bilden fick hänga på min anslagstavla som en påminnelse om systemfelet i samhället. Bilden illustrerade hur kostnaden av en stridsvagn var ekvivalent med byggnaden av 1000-tals skolor och barns skolgång. En bild som etsade sig fast och jag minns den nu när talet om kostnader ständigt kommer upp.
Jag tänker att vi behöver liknande bilder i dag. Men i stället för stridsvagnen illustrera vad vi skulle kunna göra med vinsterna i vården, skolorna, asylboenden, äldreboenden, Rot- och Rutavdrag sett till mottagandet av flyktingar, fler fritidsgårdar, sjuksköterskor och bostäder.
Men utan att låtsas som att det inte skulle finnas en gräns för gränslösheten: hundratusen, tvåhundratusen, en miljon, två miljoner… sett till behoven av krigs- och miljöflyktingar så påverkas inte de siffrorna behovet som finns nämnvärt ens om vi tog emot två miljoner.

Många gånger låter det i debatten från vänster som att morgondagens samhälle – där också den verkliga makten demokratiserats, nämligen ekonomin – redan är här. Det finns ett glapp mellan dem som med utgångspunkt i denna utopi vägrar att relatera till flyktingkvoter utan föredrar att luta sig tillbaka mot en absolut och gränslös asylrätt – en asylrättens ö i stängda Fort Europa. Och de som är rädda för fortsatta försämringar i vår gemensamma välfärd (barnens skola, vårdcentralen, bostadsbristen). De senare är en stor majoritet som både regeringen, SD och övriga borgerliga partier tävlar om att blidka med snarlika budskap om hoten mot välfärden. Krigsflyktingen fungerar som en syndabock i så gott som alla läger utom Vänsterpartiet men vars asylpolitik i sin tur påminner om de gränslösa utopisternas och därför främmande och svår att ta sig till för de allra flesta.

Men går det då att vara tydlig till frågan om kvoter utan att vika ned sig om asylrätten? Jag tror att det både är ärligare och nödvändigt sett till Sveriges möjligheter och det växande behovet av asyl. Det är i dag uppenbart att Sverige mer rakryggat behöver hävda asylrätten i en europeisk omvärld genom att just adressera frågan om kvoter. I synnerhet som när övriga riksdagspartier varit tydliga med att kostnaderna för mottagandet av krigsflyktingarna inte ska finansieras med något av de förmögnas eller den övre medelklassens privilegier, snarare det omvända försäkrar den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson i tidningar som Dagens industri när hon aviserar besparingar på LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) samt sjukförsäkringar.
Det är i denna flora som de bruna breder ut sig över Europa som symptom på infekterade samhällskroppar.