Min morsa började packa långt innan jag föddes.

Min morsa samlade våra födelsebevis och begravningspapper i samma byrålåda, precis som så många andra mödrar.

Min morsa låg vaken många nätter av alarmerande ljud, och hon visste aldrig om det var spöken eller polisbilar som skrämde henne.

 

Mina syskonbarn klättrade högst i klätterställningarna, så långt uppe i Folkets park, där det inte fanns inga gränser

 

Sömnlösa blattar som inte längre drömmer

utan ligger vakna med basebollträn

runt brösten, med brösten, runt barnen

Sömnlösa blattar som arbetar och

skriver tentor, som vaknar och blir förälskade

som städar kök med desperat frenesi

medan de långsamt blir till

rengöringsmedel och längtan

 

som vaggar barnens mjuka mjölktänder   som gör

oss hårda som

 

våld

 

Våld är osynligt när man inte drabbas av det.

Systematiken i utvisningarna rör inte de som inte utvisas.

Det ser inte ut som vapen eller knivar utan förtäcker sig som flygplan,

som effektiviseringar av det som är en utrotningsprocess

 

En arbetsplatsolycka är en olycka. Det är människor som bygger hus med

död, som lagar mat av avföring och leda.

För varje svart död man som når oss finns också glömda svarta hav av lik.

För varje mordförsök som uppmärksammas finns en kyrkogård i Medelhavet.

 

Showan och De namnlösa.

De var som oss. De var unga, kåta, nyfikna. De var trötta, gamla, ömkliga.

De försvarade mig, medan jag drack tequila

De attackerades medan du skötte om dina växter

 

Och aktivisterna sa: Där går gränsen. Men

vi undrade länge: vad är en gräns? Våldet tycktes oss oändligt, som rymdarna.

 

En dag, var vi ännu små

vi kunde inte skilja solen

från våldet

Vi förstod inte att vår hud

var mjuk

förrän blåmärken bildades

på våra unga bröstvårtor

 

Älskling, det är inte effektivt att gråta över spilld framtidstro

Vi gjorde ett Facebookevent i stället

Vi köpte blommor, vi läste nyhetsartiklar

Vi sörjde allt vi aldrig gjort och våra kroppars enkla vekhet

 

Det är löjligt lätt

att döda en människa,

bortom språket är vi en lever,

ett blodomlopp

 

I detta blodomlopp vistas min förundran över hur din lägenhet ännu blommar

I detta blodomlopp bor vackra döda som sörjer för min njutning.

 

En rörelse, en avartad allians,

ett hem som inte stannar

 

Valet var aldrig vårt

varje dag fanns ett rasistiskt torgmöte

Varje morgon vaknade vi hesa av

splittring och sprit

 

Blev – gjorde

en familj (olycklig, maktfullkomlig, missanpassad) medan vi skickade sms i telefonkedjor

om att SD var på Värnhem

rökte en cigg, fuskade med livet

ringde honom alltid

igen

för sista gången

 

Alla berättelser om enhet är

också sagor om söndring

Någon mun måste manipuleras

för att vi skall bli en röst

harklar någon sig är vi inte

längre en enda människa

 

Mina tårar gör det vått där vi skall sortera papper.

Någon måste torka upp härinne, säger du.

 

Vi splittrades, vi gjorde slut

Vi bar minnet av hans hud och

av att vi en gång varit tio tusen

 

Vi visste att vi i större delen av våra liv inte skulle vara det.

 

Ungdomen var nyfödd. Ungdomen var förbittrad.

Åldrade, ensamma, ängsliga

upptäckte vi att våra kroppar

växte inåtvänt, att våra utopier

bakvändes och styckades

 

 

upplevde

hur dina mjuka händer

blev till stenar och granit när vi älskade, såg sönderfall såg

morsan packa väskan, som hon också gjort förut

 

Den är för liten,

den kan inte fylla alla barnens luciatåg och poetiker

 

Jag knullade dig en kväll i oktober.

Du skulle dra härifrån, du skulle köpa ett växthus.

Det började brinna när du gick.

Det var inte hos mig det brann,

det var långt borta. Det var sju minuter från min lägenhet.

 

Jag läste att en man dog av branden.

Jag vaknade ensam av röklukten

 

En stad av aska och våld.

Ingen glöd längre, bara bränder

 

Det var leksaker och fattigdom som brann

Det var pengar och luftslott som förintades

 

Mot denna röda aska

har vi enbart

våra kroppars styrka,

våra pappors axlars och

bröders ömhet

 

Denna gräns är bara våra kroppars svaghet

våra mödrars minnen och

systrars mod

 

En gräns av mitt crews återuppståndelse

Vi är en energidryck mot världens förruttning

 

Ett år kom våldet

mycket nära, samtidigt,

som gränserna rörde sig längre bort

 

Vi ville det språklösa, vi ville det maktlösa

jag skrev virtuella kärleksbrev till gudarna

och hoppades att någon skulle öppna världens

himlarna och hav

 

Vi ville inte sätta gräns för våldet,

vi drömde om att korsa det

 

Det sägs att vattnet är magiskt, att den största delen är outforskad.

Det kan finnas sjöjungfrur och havsodjur. Det kan inte finnas livbåtar.

I detta hav bor 3 419 mördade, som blir till monster och änglar, som blir till

 

gränslöshet

 

Drick detta vatten, drick dessa döda.

 

 

Vi

är inte soldater, vi

är en armé av spöken

 

Vi

är en inte en organisation, vi

är en kopiator, bara. Så enkelt.

Som ett skiljetecken, en glasflaska också.

Den är ett vapen

om den kastas

 

Vi är ett gränsfall som säger här går gränsen. Vi är den sista utposten, en försvarsstrategi, en lekande unge som hoppar över en våldsam kant.

 

Än brinner det

i Malmö

men också vi

kan

skapa

eld