Min morsa började packa långt innan jag föddes.
Min morsa samlade våra födelsebevis och begravningspapper i samma byrålåda, precis som så många andra mödrar.
Min morsa låg vaken många nätter av alarmerande ljud, och hon visste aldrig om det var spöken eller polisbilar som skrämde henne.
Mina syskonbarn klättrade högst i klätterställningarna, så långt uppe i Folkets park, där det inte fanns inga gränser
Sömnlösa blattar som inte längre drömmer
utan ligger vakna med basebollträn
runt brösten, med brösten, runt barnen
Sömnlösa blattar som arbetar och
skriver tentor, som vaknar och blir förälskade
som städar kök med desperat frenesi
medan de långsamt blir till
rengöringsmedel och längtan
som vaggar barnens mjuka mjölktänder som gör
oss hårda som
våld
Våld är osynligt när man inte drabbas av det.
Systematiken i utvisningarna rör inte de som inte utvisas.
Det ser inte ut som vapen eller knivar utan förtäcker sig som flygplan,
som effektiviseringar av det som är en utrotningsprocess
En arbetsplatsolycka är en olycka. Det är människor som bygger hus med
död, som lagar mat av avföring och leda.
För varje svart död man som når oss finns också glömda svarta hav av lik.
För varje mordförsök som uppmärksammas finns en kyrkogård i Medelhavet.
Showan och De namnlösa.
De var som oss. De var unga, kåta, nyfikna. De var trötta, gamla, ömkliga.
De försvarade mig, medan jag drack tequila
De attackerades medan du skötte om dina växter
Och aktivisterna sa: Där går gränsen. Men
vi undrade länge: vad är en gräns? Våldet tycktes oss oändligt, som rymdarna.
En dag, var vi ännu små
vi kunde inte skilja solen
från våldet
Vi förstod inte att vår hud
var mjuk
förrän blåmärken bildades
på våra unga bröstvårtor
Älskling, det är inte effektivt att gråta över spilld framtidstro
Vi gjorde ett Facebookevent i stället
Vi köpte blommor, vi läste nyhetsartiklar
Vi sörjde allt vi aldrig gjort och våra kroppars enkla vekhet
Det är löjligt lätt
att döda en människa,
bortom språket är vi en lever,
ett blodomlopp
I detta blodomlopp vistas min förundran över hur din lägenhet ännu blommar
I detta blodomlopp bor vackra döda som sörjer för min njutning.
En rörelse, en avartad allians,
ett hem som inte stannar
Valet var aldrig vårt
varje dag fanns ett rasistiskt torgmöte
Varje morgon vaknade vi hesa av
splittring och sprit
Blev – gjorde
en familj (olycklig, maktfullkomlig, missanpassad) medan vi skickade sms i telefonkedjor
om att SD var på Värnhem
rökte en cigg, fuskade med livet
ringde honom alltid
igen
för sista gången
Alla berättelser om enhet är
också sagor om söndring
Någon mun måste manipuleras
för att vi skall bli en röst
harklar någon sig är vi inte
längre en enda människa
Mina tårar gör det vått där vi skall sortera papper.
Någon måste torka upp härinne, säger du.
Vi splittrades, vi gjorde slut
Vi bar minnet av hans hud och
av att vi en gång varit tio tusen
Vi visste att vi i större delen av våra liv inte skulle vara det.
Ungdomen var nyfödd. Ungdomen var förbittrad.
Åldrade, ensamma, ängsliga
upptäckte vi att våra kroppar
växte inåtvänt, att våra utopier
bakvändes och styckades
upplevde
hur dina mjuka händer
blev till stenar och granit när vi älskade, såg sönderfall såg
morsan packa väskan, som hon också gjort förut
Den är för liten,
den kan inte fylla alla barnens luciatåg och poetiker
Jag knullade dig en kväll i oktober.
Du skulle dra härifrån, du skulle köpa ett växthus.
Det började brinna när du gick.
Det var inte hos mig det brann,
det var långt borta. Det var sju minuter från min lägenhet.
Jag läste att en man dog av branden.
Jag vaknade ensam av röklukten
En stad av aska och våld.
Ingen glöd längre, bara bränder
Det var leksaker och fattigdom som brann
Det var pengar och luftslott som förintades
Mot denna röda aska
har vi enbart
våra kroppars styrka,
våra pappors axlars och
bröders ömhet
Denna gräns är bara våra kroppars svaghet
våra mödrars minnen och
systrars mod
En gräns av mitt crews återuppståndelse
Vi är en energidryck mot världens förruttning
Ett år kom våldet
mycket nära, samtidigt,
som gränserna rörde sig längre bort
Vi ville det språklösa, vi ville det maktlösa
jag skrev virtuella kärleksbrev till gudarna
och hoppades att någon skulle öppna världens
himlarna och hav
Vi ville inte sätta gräns för våldet,
vi drömde om att korsa det
Det sägs att vattnet är magiskt, att den största delen är outforskad.
Det kan finnas sjöjungfrur och havsodjur. Det kan inte finnas livbåtar.
I detta hav bor 3 419 mördade, som blir till monster och änglar, som blir till
gränslöshet
Drick detta vatten, drick dessa döda.
Vi
är inte soldater, vi
är en armé av spöken
Vi
är en inte en organisation, vi
är en kopiator, bara. Så enkelt.
Som ett skiljetecken, en glasflaska också.
Den är ett vapen
om den kastas
Vi är ett gränsfall som säger här går gränsen. Vi är den sista utposten, en försvarsstrategi, en lekande unge som hoppar över en våldsam kant.
Än brinner det
i Malmö
men också vi
kan
skapa
eld
