Vänsterpartiet förlorade inte valet i söndags. Det är viktigt att slå fast det. Ett valresultat på 5,7 procent är förvisso en besvikelse, men det är inte ett katastrofresultat. Det är en marginell förbättring från resultatet 2010, men det ger ändå två nya mandat i riksdagen som det ser ut just nu. Socialdemokraterna får ett nytt mandat och Miljöpartiet tappar ett mandat. I kommunvalen har Vänsterpartiet på många orter gjort ett bra val. Tittar man på storstäderna Göteborg, Malmö och Stockholm så går Vänsterpartiet framåt med ett par procent. I Stockholm får Vänsterpartiet 8,9 procent (+1,5), i Göteborg 9,4 procent (+2,3) och i Malmö får Vänsterpartiet 8,4 procent (+3,2).

Även om stödet för Vänsterpartiet inte lyfter nationellt så har det gjort det i storstäderna och på många andra ställen. I Degerfors får Vänsterpartiet 42,2 procent. Mycket tyder på att en del väljare har valt att rösta på V i kommun- och landstingsval, men på ett annat parti i riksdagsvalet. I många fall handlar det kanske om röster som gått till Fi. Det är viktigt att komma ihåg. När de rödgröna nu utvärderar valet och konstaterar att deras stöd är ungefär det samma som valet 2010 måste man också lägga till de 3,1 procent som röstade på Fi. De allra flesta av dessa är allianskritiska röster som röstat för en ny regering, för kvinnors rättigheter och för vår gemensamma välfärd. Stödet för den borgerliga alliansen har rasat med nästan tio procent och de rödgrönrosa har sammantaget gått framåt ungefär tre procent.

Kritiken mot vinsterna i välfärden är stark bland väljarna och det är mycket Vänsterpartiets förtjänst. Kanske blev det något ensidigt i valrörelsens slutskede. Kanske är svenska folket inte redo att rösta rött på riktigt. Många gamla socialdemokrater sa under valrörelsen att de tänkte rösta på Vänsterpartiet. Kanske avstod de när det väl kom till kritan? Vänsterpartiets strategiska val de senaste åren har också bidragit till att de lämnar öppet för just ett intellektuellt storstadsparti som Fi. Men allt detta handlar ju bara om fördelningen inom det egna blocket. Det stora misslyckandet för alla partier till vänster om mitten handlar om de människor som inte röstar alls och de som valt att rösta på Sverigedemokraterna. Uppenbarligen når inte argumenten fram. Sverigedemokraterna röstar med alliansen i åtta fall av tio. De är ett högerparti och Sverigedemokraternas ställningstaganden – utöver de främlingsfientliga åsikterna – har debatterats och diskuterats alldeles för lite.

För Vänsterpartiet väntar nu flera stora utmaningar. Den första handlar om hur de ska ställa sig till regeringsfrågan. Givetvis är det Löfven som måste spela ut bollen först. Hur han och Socialdemokraterna tänker nu är svårt att veta. Vänsterpartiet har varit mycket tydliga med sina krav för en regeringssamverkan och sannolikt är förhandlingsutrymmet inte starkare idag än innan valet. Det är också väldigt mycket prat om att väljarna skulle vara trötta på blockpolitiken. Både från S-företrädare och Miljöpartister. Men att de skulle få med sig ett av de borgerliga partierna förefaller vara mycket osannolikt. Såvida inte Björklund eller Lööf avgår och det träder fram andra personer som har en annan politisk profil. Reinfeldts katastrofval och avgång öppnar ju upp för förändringar inom Moderaterna. En mörkare blå inriktning kanske skulle kunna väcka liv i socialliberalerna i Folkpartiet. Men det återstår att se. För Vänsterpartiets del skulle ett regeringssamarbete antagligen ge dålig avkastning i dagsläget. Utifrån valresultatet gör de sannolikt mer nytta utanför Rosenbad.