Vänsterpartiet är Sveriges första och mest konsekventa feministiska parti. Därför är kvinnors representation i partiet mycket viktigt. Att kvinnor syns utåt är först och främst en grundläggande demokratifråga, men det spelar också stor roll för hur vi uppfattas och för att kvinnor skall kunna identifiera sig med partiet. De ombud som under kongressen vill ta ansvar för vår feministiska särart i politiken bör rösta för delat ordförandeskap. Att välja en ensam man som ledare för att i ett senare skede försöka ”väga upp” detta genom att välja en kvinna som partisekreterare, är varken feministiskt eller en väg till framgång.

Den överlägset viktigaste posten som ska utses på kongressen är förstås partiledare. Efter att ha haft en manlig partiordförande sedan 2004 blev en del besvikna när det stor klart att Jonas Sjöstedt hade det starkaste stödet bland medlemmarna. Vi tror att Sjöstedt kommer att bli vald med stor majoritet. Om man skall vara realistisk är därför det enda sättet i dagsläget som kan ge Vänsterpartiet en stark feministisk profil personmässigt, att välja delat ledarskap.
Det finns en kandidat som visat sig vara stark med stort stöd och det är Ulla Andersson. Hon har under höstens partiledarkampanj också visat att hon bidrar med saker som Sjöstedt saknar. Hon är starkare i några av Vänsterpartiets kärnfrågor – välfärd och sjukvård. Och hon har fört fram ett vardagsnära kvinnoperspektiv som Sjöstedt helt enkelt inte kan föra fram. Det är svårt att tro att någon skulle betrakta valet av Andersson som en nödlösning. Hon har från första början uttalat sitt stöd för ett delat ledarskap, och det är viktigt att vi väljer in ledare till roller som de själva vill befinna sig i.
En nödlösning som en del argumenterar för är att försöka ”väga upp” valet av Sjöstedt genom att välja en kvinna som partisekreterare. Det har dock inte spelat något större roll att vi har haft en kvinnlig partisekreterare hittills för att det ska bli en avgörande faktor för hur vi uppfattas utåt. Detsamma gäller i andra partier. Det är svårt att påstå att gubbigheten i Socialdemokratin vägs upp av Carin Jämtin – det är Håkan Juholt som är ansiktet utåt, tillsammans med andra män på alla viktiga utåtriktade positioner. Det är så därför att partisekreteraren i första hand är en intern post.
Efter att ha förstått att Flammans chefredaktör Aron Etzler är beredd att ställa upp som partisekreterare har vi uttalat vårt stöd för detta. Vi och många med oss tror att Etzler kan hjälpa oss att bli ett mer tydligt och sammanhållet parti. Till vår besvikelse har vi från få men röststarka personer fått höra att de hellre ser ”vilken kvinna som helst” som partisekreterare istället för att välja en man. Det är en antifeministisk argumentation och den går inte alls ihop med argumenten kring partiledarskapet. Skall vi välja bort en av Sveriges tyngsta ekonomisk-politiska debattörer och sedan välja vem som helst som partisekreterare? Det håller inte.

Vill vi signalera jämställdhet i den yttersta ledningen handlar det om att välja delat ledarskap. Med en man och en kvinna som ordföranden har vi tagit första steget för jämställd representation. Men även om det blir en ensam man som ordförande får vi inte tro att det är partisekreterarrollen kan vara ”plan b” för att signalera feminism. Vi ska bygga ett ledningsteam med vice ordförande, ekonomiskpolitisk talesperson och verkställande utskott. Minst hälften av dessa ska vara kvinnor. Partisekreterare än en av alla dessa poster och vi hoppas att den kommer besittas av Aron Etzler.