– Vissa sitter på en stol och virkar, andra läser en bok tills det är dags att gå hem.
Karina är en av cirka 25 000 svenskar som befinner sig i den så kallade fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin. Hon har hunnit vara på Jobbfabriken i Malmö en längre tid nu, men hon tycker inte att hon och de andra där får den hjälp de behöver.
– Vi är i stort sett utlämnade till oss själva.
Karina blev från början hänvisad till Jobbfabriken av sin arbetsförmedlare. Vid den tidpunkten visste hon inte att hon hade möjlighet att välja anordnare. Hon frågade särskilt sin handläggare på Arbetsförmedlingen om företaget skulle hjälpa henne med att söka jobb, vilket han lovade.
– Senare sade de på Jobbfabriken att Arbetsförmedlingen hade missförstått syftet med verksamheten. Vi fick inte hjälp med att söka arbete.

Dålig utrustning

Deltagarna bedriver istället egna projekt inom områden som till exempel mångfald eller turism. Enligt vad som står på Jobbfabrikens hemsida ska projekten i första hand syfta till att skapa nya jobb eller företag. Karinas eget projekt har gått i stå sedan en tid tillbaka, så hon arbetar inte med det under dagarna. Hon är tveksam till om det skulle kunna skapa ett jobb åt henne, ens om hon kom vidare med det.
Karinas berättelse får stöd av andra som Flamman har talat med.
– Syftet med verksamheten är inte att skaffa fram jobb, utan att deltagarna ska vara kvar och bringa in 5 000 kronor i månaden till företaget, säger en annan person som tidigare har varit på Jobbfabriken.
De tycker inte heller att det satsas på deltagarna. Datorerna är dåliga och har till exempel inte Office-paketet installerat och det dröjde länge innan företaget gick med på att köpa in kaffe åt deltagarna.
Hur mycket tid beräknar du att handledarna lägger på att hjälpa dig?
– Om jag ber om hjälp får jag det oftast, men totalt kanske det sker någon gång i veckan, säger Karina.
Hon tror också att många i verksamheten skulle behöva en helt annan typ av hjälp. En del mår psykiskt dåligt, andra har missbruksproblem.
– Många verkar må sämre efter en tid här. Det gör ont att se.
Fas tre-projekten pågår i upp till två år. Under tiden får inte den arbetssökande påbörja någon utbildning eller söka praktik. Kritiker beskriver det som en slags inlåsning i systemet.

”Förtidspensionering”

Karina tycker inte bara att det är Jobbfabriken som är problemet, utan fas tre i sig.
– Det var någon som sade på tv att det här var som en slags förtidspensionering. Det gjorde mig skitförbannad, det finns många här med många års arbetslivserfarenhet som vill jobba.
Jobbfabriken är ett av många företag som riktar in sig på att erbjuda sysselsättning för personer i jobb- och utvecklingsgarantin. Totalt uppbär privata företag bidrag på drygt 800 miljoner kronor för att ta emot långtidsarbetslösa.
Den senaste tiden har fas tre och risken för att människor utnyttjas i systemet uppmärksammats. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M), har lovat att kontrollen för företag som har fas tre-projekt ska ses över.
Under tiden satsar Karina på att söka jobb.
– Jag hoppas att jag får ett arbete snart, men det kommer inte att vara Jobbfabrikens förtjänst utan helt och hållet min egen.

Fotnot: Karina är ett fingerat namn. De personer Flamman har talat med har velat vara anonyma.

”Det finns alltid en tydlig projektplan”

 Jobbfabriken är en del av Blatteförmedlingen. Ivan Daza, den ena av ägarna, säger att han inte känner igen den bild som personer vid Jobbfabriken ger.
– Alla deltagare har en projektplan och det framgår tydligt vad man ska göra och hur det kan leda en närmare arbetsmarknaden.
Enligt Daza kostar lokalerna i ett kontorshotell ungefär 2 000-3 000 kronor i månaden per person, detta plus anställda handledare gör att man inte gör så stor vinst. Deltagarna i Jobbfabriken får skriva ett kontrakt med Blatteförmedlingen där deltagaren förbinder sig att starta ett aktiebolag och ge Blatteförmedlingen rätt till 30 procent av aktierna om förmedlingen har gjort ”väsentliga investeringar” i projektet, efter att projekttiden har gått ut. Detta trots att projektet inte är menat att bli ett företag.
– Det är något som vi förhandlar om med individen. Om vi ser ett projekt som vi tror väldigt mycket på och kanske satsar 500 000 på vill vi kunna utnyttja den möjligheten, men det har inte hänt någon gång ännu, säger Ivan Daza.
Däremot bekräftar han att deltagare inte får någon hjälp att söka arbete.
– Det ingår inte jobbcoachning i fas tre, det hör till fas ett. Däremot ska deltagare få tid och möjlighet att söka arbete, och vi har sagt att vi kan hjälpa till med simulerade anställningsintervjuer.
Det finns även delar i fas tre som Ivan Daza är kritisk mot.
– Att arbetslösa i fas tre inte får driva projekt som kan leda till företagande är fullkomligt idiotiskt.

Anne-Li Lehnberg