När växer en folkrörelse, en vänsterrörelse? Arbetarrörelsen föddes av nöd och nödvändighet, ett förtryck som piskades in i kroppen. Att ta ställning var inte svårt, däremot att visa det eftersom solidariteten kostade på. Men den gav resultat, efter en tuff men inte särskilt komplicerad läroprocess. Övermakten var synlig, vrede och förluster kunde delas, rörelsen växte – och lyckades. När socialdemokratin fått makten övergick de till att förvalta, inte förändra. Istället för organisatörer av människors engagemang blev de en ny patron som skulle fixa åt väljarna.

Nästa period av rörelse inträffade faktiskt inte förrän under de år som sammanfattningsvis brukar kallas -68, den korta period som vänstern satte dagordningen – eller ”innehade problemformuleringsprivilegiet” som det hette då. Efter denna bedrägligt spännande tid tror många på att höger/vänstervindar som växlar i ideologidebatt och samhällsklimat. Men de meteorologiska liknelserna slog fel. ”-68” var bara ett kort avbrott i kapitalets hegemoni. Men varför? När växer en folkrörelse, en vänsterrörelse? ”-68” går inte entydigt att beskriva som folkrörelse, men helt klart som vänster, och dess språngbräda brukar ses (och ibland avfärdas) som den första välfärdsgenerationens uppror. Men en konkret förändring var införandet av Lagen om medbestämmande (MBL) på arbetsplatserna år 1975, och tanken på ett välfärdsuppror är inte ointressant; när de som får det bra vill att det ska bli bra för alla.
Under dessa ifrågasättande år trodde vi övermodigt att kapitalets darrighet avslöjats. När vänstern formulerade problemen utbröt hos borgarklassen en hysterisk motattack – som vi såg det. Om den ändå hade varit hysterisk! Dessvärre var den oerhört välberäknad och långsiktig. Redan 1971 la Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) fram sitt PM för opinionsbildning med krav på ideologisk debatt för kapitalism, företagsamhet och frihet. Det var en långsiktig satsning med tankesmedjan Timbro (1978) som ett av verktygen.

Bortsett från misstag som Fjärde-oktober-kampanjen (när bussade småföretagare försökte demonstrera genom att bete sig som på mässa) gjorde opinonsbildningen succé genom att ”verka utan att synas”, som gamle Wallenberg brukade säga. 80-talets Satsa-på-dig-själv var larvigt, men alla kunde denna slogan och måste förhålla sig till den. Här ser vi fröet till dagens privatisering och individualisering av varje samhällsrelation. Folk- eller vänsterrörelsen existerade fortfarande, och EU-omröstningen 1994 var en fantastisk kraftmätning mellan folklig vilja och kapitalets makt. Den avgjordes på marginalen av en vacklande socialdemokrati som sannolikt har fått betala för det, och den visade för första gången tydligt segregationen inom landet; mellan norr och söder, kvinnor och män, land och stad. Ny Demokrati gled in i riksdagen 1991 på ett fatalt bananskal av folkligt missnöje, men när rasisterna blev mordiska under det senare 90-talet vände sig folket ifrån dem. Andra goda exempel är feminismens genomslag och bildandet av Attac. Halva Sverige sa ”en annan värld är möjlig”, och det hade den kunnat vara om opinionsbildarna brytt sig om vad som sas. Två år senare vann folket EMU-omröstningen, något som media överlägset beskrev som en upprorsunge. Det viktiga var hur börsen reagerade.

Efter valsegern 2006 visade borgarna sitt övermod genom offensiv omfördelning, jakt på sjuka, skambeläggande av fattigdomen och konspirationsteorier om alla fuskare. I den situationen trodde vi att de korrumperade resterna av arbetarrörelsen tillsammans med vår egen borträknade socialism och en i grunden borgerlig miljörörelse skulle kunna återta regeringsmakten. Det var nog lite dumt. Vi inom vänstern trodde på ett klassmedvetande som borgarna redan slagit sönder. Vad S och MP trodde på vet jag inte, men om det var å ena sidan slentrian och å andra sidan lite progressivitet räckte det i alla fall inte till. Motståndaren är välorganiserad. Världsbilden är deras.

När och hur föds och växer en folk- och vänsterrörelse? De som idag har framgång och välstånd kommer inte ur någon bas där det är rätt att dela med sig. Måste vi alltså ner i skiten igen så att nya rörelser föds ur förtryck piskat in i kroppen? Eller ska vi splittra oss i privata försäkrings- och kränkningsrörelser som i USA? Förr eller senare kommer folk att börja organisera sig, men vilken bas, vilka intressen, kommer de att utgå ifrån? Och hur kommer Vänsterpartiet in i bilden?
Kanske är vår historiska uppgift inte ståtligare än att fortsätta med det vi är bäst på: att organisera de mellan fyra och sex procent av den röstande befolkningen som, klassmässigt eller av andra skäl, tror på socialism. Vi ska arbeta mot rasism och för rättvis fördelning, välfärd och jämlikhet. I övrigt ska vi se, stöda och delta i det som händer när människor börjar röra sig igen, även om de inte rör sig tillsammans med oss.