BOK
Radio Moskva.
Nordmenn i sovjet-propagandaens tjeneste
Morten Jentoft.
Gyldendal, 2012.
År 1929 började Radio Moskva sända program i olika språk riktade mot utlandet. Först ute var tyska och engelska. Radiosändningar var en viktig del i Sovjetunionens utlandspropaganda, och det var ingen slump att det var just Sovjet som utnyttjade det nya mediet radio: Kommunismen var, tro det eller ej, framtidens ideologi och länge frossade man i en övertro på ”den tekniska och vetenskapliga revolutionens” möjligheter. Denna tro gav Sovjetunionen med åren ofantliga miljöproblem, men också stora propagandavinster, till exempel i kapplöpningen om rymden på 1950- och 60-talen.
Radiosändningarna från Moskva utvidgades stadigt på 1930-talet. Man började sända på allt fler språk. Den 11 februari 1932 hördes de första svenska rösterna i etern. De första svenska radiorösterna var Tanja Sternina och Sixten von Gregerfeld. Detta uppmärksammades för övrigt av Rysslands röst, som Radio Moskva numera heter, med ett kort program tidigare i år. Mig veterligen uppmärksammades 80 års-jubiléet inte i Sverige.
Tanja Sternina nämns för övrigt i Kaa Enebergs bok Förnekelsens barn. Boken handlar om svenska öden i Sovjet och de svenska kommunisternas ointresse av densamma. I boken blir Sternina intressant som ett av offren för stalinistiskt förtryck. Om själva Radio Moskva och de svenskspråkiga programmens mottagning i Sverige har det tyvärr inte skrivits mycket.
Radio Moskvas norska redaktion, som börjar arbeta år 1938, uppmärksammas däremot i en nyligen utkommen bok. Morten Jentoft, utrikesjournalist på norska NRK, har länge grävt i de ryska arkiven och tidigare skrivit flera böcker om norska öden i Sovjet. Till skillnad från svenska Eneberg är Jentofts intresse att uppmärksamma bitar av bortglömd, eller kanske rentav dold, norsk historia. Han lär inte be Norges kommunistiska parti om en ursäkt för saker som hände i Moskva på 1930-talet.
Också Radio Moskva handlar till största del om enskilda människors levnadsöden, men Jerntoft påpekar inledningsvis att det är märkligt att man inte minns Radio Moskvas betydelse under kriget. Den vedertagna norska historieskrivningen fokuserar mer på brittiska BBC:s sändningar på norska. I själva verket var det Radio Moskva som hade större betydelse. Eftersom redaktionen i Moskva hade direkt kontakt till de kommunistiska motståndsgrupperna kunde man berätta om sabotageaktioner och annat som hade skett i Norge. Det hade varit intressant att reda ut vilken betydelse Radio Moskvas svenska program hade, till exempel i det röda Norrbotten, där kriget alltid var nära.
Till de intressanta anekdoterna i boken hör att underrättelsetjänsten länge avlönade studenter för att lyssna på Radio Moskva. Allt skulle antecknas och analyseras, och man var väldigt intresserad av att få veta vilka de norska radiorösterna egentligen var. Intresset motiverades med det faktum att Radio Moskva långt efter kriget hade många lyssnare i Norge.
Men sedan dalar den sovjetiska radiostationens stjärna snabbt. Delvis på grund av televisionens intåg i de norska vardagsrummen, delvis på grund av kommunismens allmänt dalande popularitet. Lyssnarna tröttnade allt mer på propagandasändningarna som dock upprätthölls ända till Sovjetunionens fall 1991.
Redan på 1960-talet tappade dock till och med norska Säpo sitt intresse. Oslos språkstudenter behövde leta efter annat extraknäck. Det hade varit kul att få veta när svenska Säpo slutade lyssna på Radio Moskva. Något säger mig att det var långt senare.