Okategoriserade 17 augusti, 2011

Så väcktes hat mot muslimer

En månad efter terror-attackerna är det norska samhället fortfarande omskakat. De politiska debatterna pågår, men präglas av händelserna den 22 juli. Sigurd Allern, professor i journalistik vid Stockholms universitet, säger att medierna spelade stor roll i det förändrade debattklimatet.– Frågor om invandring, asyl eller muslimer spelade inte så stor roll före 1995 i den norska politiken. Det var då tv började koppla dessa till kriminalitet.

”Han fick rätt”, utbrast somliga. 2009 släpptes Andreas Malms omdiskuterade bok Hatet mot muslimer. Han medger att han inte hade kunnat förutspå en attack av det slag som Norge upplevde, men menar att det finns poänger som väcktes tidigt.
– Man har tvingats att inse att den moderna islamofobin är ett allvarligt problem i dagens samhälle, säger han till Flamman.
Malm menar att den islamofobiska litteraturen tillhör en gråzon, till höger ideologiskt. Anders Behring Breiviks inspirationskällor Robert Spencer och Fjordman tillhör den, men också mer etablerade och rumsrena intellektuella som Francis Fukuyama och Samuel Huntington står den islamofobiska litteraturen nära.
– De uttrycker sig på samma sätt. Det finns inga riktigt vattentäta skott emellan, säger Malm.
Islamofobin är inte en del av den borgerliga mittfåran, men uttryckssätten kan vara svåra att skilja dem åt. Malm letar upp ett exemplar av tidskriften Axess från april 2009 och bläddrar fram bilder där beslöjade kvinnor kontrasteras mot mer västerländskt inspirerade.
– Den ljusa polen symboliseras av svenska kvinnor och de andra är, som i Sverigedemokraternas valreklam, en grupp kvinnor i niqab som jagar ikapp en gammal kvinna bakifrån.
Muslimerna är som en motpol till allt fritt, tolkar Malm.
Vid sidan av arbetet mot den strukturella rasismen finns det enligt honom en positiv potential i den politiska utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern.
– Den arabiska våren är ett konkret exempel. Det har vänt upp-och-ner på många fördomar om muslimer. Det är den största och mest uppmärksammande revolutionen som är baserad på icke-våld. Det visar att muslimer inte alls är sådana som inte fattar vad yttrandefrihet är, det visar att muslimska kvinnor inte är passiva och tittar på.
– Man får se om den arabiska vågen tar knäcken på islamofobin, antagligen gör den det inte. Men det är ett vapen i vår argumentation i kampen mot islamofobin. Den hjälper oss att bekämpa stereotyper. Sedan återstår dock ändå den strukturella islamofobin på arbets- och bostadsmarknaden
Den kanske mest omdiskuterade frågan som har präglat debatten efter tragedin i Norge är vilket debattklimat som har varit och hur den kommer att utveckla sig i framtiden. Att en uppskruvad ton har legat till grund för normaliseringen av främlingsfientlighet är de flesta övertygade om.
– Det är ett välkänt faktum att hatbrott tenderar att eskalera, även när det enbart är verbalt som hatet ökar. En del känner känslan av att de måste ta saken i egna händer, att de har fått ett mandat. De talar ibland i termer av ”uppdrag” och gör upp med problem som de anser är ”allmänt bekanta”, säger Malm.

Medierna skyldiga

Sigurd Allern har lång erfarenhet av den norska debattmiljön. Han är före detta chefredaktör för Klassekampen och professor i journalistik verksam vid Stockholms universitet. Han har på senare tid varit inriktad på forskning om politisk reklam i valrörelser.
– Frågor om invandring, asyl eller muslimer spelade inte så stor roll före 1995 i den norska politiken. Det var då tv började koppla dessa till kriminalitet. Det var alltså inte Fremskrittspartiet som gjorde det, säger han.
Fremskrittspartiet är inte den enda syndabocken, enligt resonemanget. Stor vikt måste också läggas på medierna. Allern påpekar att Fremskrittspartiet ”är präglat av vilka vindar som blåser”, även när det gäller frågan om multikulturella samhällen. Han påpekar att det politiska inflytandet märks i vilka frågor som hamnar på agendan. Arbeiderpartiet har till exempel tagit intryck av Fremskrittspartiets krav om hårdare straff, menar han.
Kan utvecklingen bli densamma som i Sverige, där debatten snabbt skjuts i främlingsfientlig riktning?
– I Sverige råder det en bredare konsensus. Det är mer likt Norge som det var fram till 1995, även om Sverigedemokraterna har börjat komma fram, säger Allern.
Diskussionerna om debattklimatet har också väckt frågor om den publicistiska etiken. Kommentarsfälten har varit utsatta för hård granskning. Flera stora tidningar i både Sverige och Norge har periodvis eller permanent stängt sina kommentarsfält på grund av regelbundna överträdelser, inte sällan mot lagar. Det är framför allt anonymiteten som vållar huvudbry.
– Det är svårt att argumentera för att debatten blir bättre av anonymitet. Det är uppenbart att genomsnittsinlägget är mindre genomtänkt då, menar Allern. Kommentarerna är ofta korthuggna och den intellektuella standarden låg. Det är, bokstavligt talat, slag under bältet. Det ger ett dåligt debattklimat. En annan aspekt av internets påverkan är hur anonymiteten hjälper till att bygga myter.
– Anonymiteten gör att sådana som Fjordman kan bygga upp en auktoritet som expert eller någon sorts allvetare, trots att det ofta är okänt vilka dessa är.
Snabbt efter terrordåden blev det generella resultatet en hårdare moderering av kommentarsfält och ett visst mån av självrannsakan i det politiska samtalet i både Norge och Sverige. Samtidigt tjänar medier och journalister på konflikter, varför invandringsfrågan ofta dyker upp i debatter, menar Allern. Och detta är något som kan försvåra en markant förbättring när den första chocken efter terrorattackerna är över.

Kultur 19 februari, 2025

Sug i blicken räcker inte, Chalamet

Två folksångare möts i brytningstid. Timothé Chalamet och Monica Barbaro i ”Like a complete unknown”. Foto: Macall Polay/Searchlight.

Filmen om den unge Dylan är tunn. Men i mötet mellan den trulige vissångaren och den mogna Joan Baez uppstår skönhet.

Chalamet med gitarr kommer till storstan och besöker sjuk folkmusiklegend på sjukhus, Chalamet framför en låt som rör tuffa killars hjärtan till tårar, Chalamet uppträder på sunkhak i ett kornigt 60-tals-New York. Chalamet blir upptäckt av girig judisk musikförläggare, blir kär i en tjej, dumpar tjej och blir ihop med en ny, mer känd tjej, blir härdad i hjärtat av branschens cynism, skaffar solglasögon och åker motorcykel, röker och dricker, hamnar vid ett existentiellt vägskäl där han riskerar att förlora allt. Chalamet segrar, spelar för ett publikhav och resten är – trumvirvel – historia. 

Så kan man sammanfatta en av årets mest förpratade Hollywoodfilmer, Like a complete unknown. Chalamets rollfigur är så klart musikern, artisten, lyrikern och Nobelpristagaren Bob Dylan, åren före och under genombrottet. Mycket av marknadsföringen har gått ut på hur sockersöta underbarnet Timothée Chalamet (Interstellar, Call me by your name, Dune I-II, Wonka) lärt sig spela och sjunga exakt som den 83-åriga legenden. 

Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting.

Spelfilmer om efterkrigstidens största rockmusiker är en karaktärsgenre för vår genomnostalgiska tid. Vi kan bara inte se oss mätta på när föräldra- och morfargenerationens skapade och hängav sig åt en ungdomskultur elektrifierad av uppror och vild kåthet, återuppleva hur det kan ha känts att för första gången höra det distade ljudet från en elgitarr klyva luften, med sångtexter om knulla, knark och krigsmotstånd. 

Filmen om den judiska pojke som lämnade Robert Zimmerman bakom sig och blev den amerikanska folkmusikens unga, vackra ansikte behöver inte vara ett ointressant ämne. Så det hela är nu upplagt som att det enda vi behövt vänta på är att Timothée Chalamet skulle födas så att han kunde ta rollen och det surmulet-förföriska ansiktet bakom munspelet. 

Med tanke på det rika materialet som finns att tillgå, med stjärnan själv i livet och en fet självbiografi i två band, är filmen som James Mangold åstadkommit mystiskt tom på berättelse. Och då är han ändå mannen bakom en av de bästa musikfilmerna någonsin, Walk the line, om den vid tillfället stendöda Johnny Cash. 

Med all den kunskap som finns om det svarta USA:s rika bidrag till den moderna musiken och Dylans, eller Zimmermans, egen bakgrund i en kultur med stark koppling till text och filosofi, får man veta – ingenting. Kanske är jag bortskämd, men jag trodde att vi var färdiga med klyschan om den ensamma kill-nykomlingen som bara är sprängfull av lyrik och livsvisdomar, dinglande som mogna frukter.  

Läs mer

Like a complete unknown är ändå njutbar och smart nog att utnyttja de tidlösa hitsens fulla potential, och dessutom vid rätt tillfällen. De vackraste och mest sensuella scenerna är de tillfällen då Bob Dylans vägar korsas med folksångerskan Joan Baez (Monica Barbaro). Här finns en kemi som inte ens verkar spelad. Episoderna där deras respektive konstnärskap flätas samman säger allt om folkmusikens kopplingar till rocken, till det lantliga USA som håller på att förvandlas till en krigsnation, om kvinnofrigörelse och om kärlek i största allmänhet. Kanske hade det varit en bättre idé att utveckla den fruktsamma kärlekshistorien mellan två stora konstnärer, än som valet nu blev, att låta fokus ligga på kampen mellan folkmusiken och den gryende rockrevolutionen. En kamp där Dylan visserligen hamnade i frontlinjen, men som knappast kan engagera en enda människa i dag.  

På albumomslaget Freewheelin från 1963 syns Bob Dylan gående på gatan med armen om en tjej. I filmen heter hon Sylvie och baseras på hans dåvarande flickvän Suze Rotolo. I en scen är paret på väg att bryta upp och stämningen är ung sårad kärlek. I frustration utbrister Sylvie: ”Vem är du egentligen, du berättar ingenting!” 

Jag känner mig exakt som den tjejen. På 2,5 timmar har jag inte fått veta någonting om Bob Dylan, men allt om hur många varianter av ”sug i blicken” som går att klämma in i en långfilm.

Kommentar 19 februari, 2025

Under 2000-talet har det blivit vanligt att tidigare politiker anlitas av pr-byråer, för att dela med sig av sina värdefulla kunskaper inifrån politiken. Foto: Janerik Henriksson/TT, Claudio Brescani/TT, Christine Olsson /TT, Fredrik Sandberg/TT, Caisa Rasmussen/TT, Fredrik Sandberg/TT.

Vänstern kritiserar lobbyister som mig med rätta. Men den måste också förstå vad som driver människor från arbetarrörelsen till pr-branschen – och hitta en strategi för att behålla dem.

Det finns vändpunkter man aldrig glömmer.

Ett konferensrum med varmt ljus som får allt att se snyggare ut. Kaffe i dyra koppar. Dova väggar vars puderrosa nyans säger ”neutral design”, men också ömhet, professionalitet och – förstås – pengar. 

I ett sådant rum jobbade jag när jag blev ombedd att hjälpa ett företag att vinna tillbaka ett lönsamt avtal med Region Stockholm. Ett avtal jag själv varit med att säga upp, i min roll som fritidspolitiker i fullmäktige. Jag tackade nej.

(mer …)
Nyheter/Utrikes 18 februari, 2025

Tysk polis stänger ned Palestinamöte i Berlin

FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese var en de inbjudna talarna. Foto: Filip Sandström Beijer.

Ett möte med FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese i Berlin tvingades flytta till en mindre lokal, efter press från borgmästaren Kai Wegner (CDU). Detta är andra gången man försökt stoppa ett evenemang med Albanese i Tyskland.

Det är trångt på Torstraße 6 i Berlin. Kvällsluften är kylig, men det hindrar inte folksamlingen utanför från att luta sig mot fönsterbrädor och dörrposter, desperata att få en skymt av vad som händer i den trånga möteslokalen.

Mobilkameror lyfts och livesändningar rullar. Ljudet utanför ligger en halv minut efter det på andra sidan fönsterglaset, vilket skapar en märklig ekoeffekt av applåder och jubel.

– Kan du höja ljudet på din telefon? Eller är det någon som har en högtalare? frågar en av de aktivister som samlats utanför. Tyvärr är det ingen som tagit med i kylan.

(mer …)
Inrikes 18 februari, 2025

Arbetslöshet närmar sig rekordnivåer: ”Det här året kan bli kämpigt”

Arbetsförmedlingens skylt i Skellefteå, där 1 000 personer sades upp från Northvolt i september förra året. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Arbetslösheten fortsätter att stiga i hela landet, och i byggbranschen skenar den hejdlöst. I trendbrytaren Norrbotten heter lösningen statliga investeringar – samt att arbetsgivare börjar rekrytera mindre snävt.

10,8 procent. Så hög är var arbetslösheten i januari, enligt den arbetskraftsundersökning som SCB publicerade i måndags. Det är den näst högsta månadssiffran under hela 2000-talet, och tangerar toppnoteringarna under coronapandemin. Sedan samma månad förra året har arbetslösheten ökat med nästan två procentenheter.

Trenden syntes redan i 2024 års sista kvartalsrapport från Arbetsförmedlingen: ”Arbetsmarknaden har varit svag under 2024 och arbetslösheten har stigit under hela året”, konstaterade myndigheten.

– Först steg den väldigt mycket under pandemin. I återhämtningsfasen gick den ned igen, men under den senaste perioden har det börjat stiga igen till följd av lågkonjunktur. Höga räntor och inflation har gjort att konsumtionen minskat, och många arbetsgivare har tvingats säga upp personal, säger Emil Persson (bilden), analytiker på Arbetsförmedlingen.

Rapporten konstaterar att de enda länen som går mot nuvarande trend är Norrbotten och Dalarna. Emil Persson berättar att man sett arbetslösheten sprida ut sig, både geografiskt och till fler branscher.

– I början var arbetslösheten knuten till storstadsområdena med omnejd, vilket hänger samman med att vi har högst bostadspriser och lån där. När räntorna gick upp bara någon procent märktes det direkt där. Mer utsatta branscher, som handeln, står också för en större del av arbetsmarknaden i storstäder än i glesbygden.

Han ser två huvudskäl till att just Norrbotten och norra Sverige inte drabbats fullt lika hårt. Dels har det att göra med stora investeringar i grön industri – dels måste arbetsgivarna tänka annorlunda.

Det är en ganska utbredd arbetslöshet, som har träffat stora delar av arbetsmarknaden, även bland yrkeskategorier som tidigare inte varit så drabbade.

– Där har vi en sjunkande befolkning i arbetsaktiv ålder, och därför rekryterar man personer med fler typer av kompetenser. Hittar du inte en kandidat som kryssar i alla rutor så kanske du behöver rekrytera någon med kortare arbetslivserfarenhet, eller prioritera annorlunda på arbetsplatsen. Man tvingas tänka utanför boxen, menar Emil Persson.

Han säger att man från Arbetsförmedlingens håll har börjat peka allt mer på detta som en viktig lösning på de ”omfattande problemen med kompetensförsörjning”, där många arbetsgivare rapporterar in att de har svårt att nyanställa.

– Arbetsmarknaden är ett samspel, där arbetsgivaren också har ett ansvar. Hittar man inte exakt den kandidat man drömmer om kan man behöva titta på andra, eller fördela arbetet på ett annat sätt.

Under 2024 ökade antalet som tog emot ersättning från någon av Sveriges arbetslöshetskassor med 23 procent. Cirka fyra miljoner svenskar är medlemmar i någon a-kassa, vilket innebär att runt 30 procent av den arbetskraftiga befolkningen inte är det.

– Vissa vet att de inte i närtid kommer att vara i närheten av att uppfylla några villkor för att få ersättning. Där finns det ändå en viss tröskel i dag, berättar Tomas Eriksson (bilden), kanslichef på riksorganisationen Sveriges a-kassor.

– Man måste ha en förankring på arbetsmarknaden, och ha jobbat åtminstone ett halvår. Där tror jag att en gruppering finns, samt de som upplever att de är väldigt säkra på arbetsmarknaden och inte behöver försäkring.

Han vill dock råda den andra gruppen att fundera ett varv till. Ökningen som skett nu har slagit brett, även bland tidigare ”säkrare” grupper. Antalet mottagare av Unionens och Akademikernas a-kassa har båda ökat med runt 30 procent.

– Det är en ganska utbredd arbetslöshet, som har träffat stora delar av arbetsmarknaden, även bland yrkeskategorier som tidigare inte varit så drabbade. Man kan inte säga att det bara är kopplat till en viss sektor.

Både Arbetsförmedlingen och Sveriges A-kassor har dock tydligt sett vilken sektor som drabbades först och värst.

Läs mer

– I början när räntorna gick upp snabbt såg vi framför allt stor påverkan på byggbranschen. Bostadsbyggandet stannade i det närmaste av, vilket ledde till en ökad arbetslöshet bland byggarbetare, förklarar Emil Persson.

Tomas Eriksson utvecklar:

– Det har inneburit att det inte sätts i gång byggen heller. Det finns en rejäl tröghet där, och kommer förmodligen dröja att få i rörelse även när räntan sänks. Byggnads a-kassa samt andra kassor kopplade till byggsektorn har sett ökningar på upp till 80 till 90 procent. De upplever att det håller i sig, och att även det här året kan bli kämpigt.

Flamman har sökt Byggnads a-kassa, som hänvisar till pressmeddelandet om läget.

Ledare 18 februari, 2025

Europa får inte vika sig för tyrannerna

Muggar med Rysslands och USA:s presidenter säljs i en souvenir-affär i Sankt Petersburg, den 13 februari 2025. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT.

Från öst och väst blåser auktoritära vindar, inte minst över Ukraina. Det är hög tid för Europa att ta sig samman.

”På sängen ligger min nya pistol, svart och farlig, bland mina baddräkter och ljusa sommarklänningar”, skriver den ukrainska författaren Viktoria Amelina i Se kvinnorna se kriget.

När kriget bröt ut sadlade hon om till utredare av krigsförbrytelser, och reste över landet för att skriva ned människors vittnesmål. Den 27 juni 2023 åt hon på en pizzeria i Kramatorsk, under striderna i regionen Donetsk, när en rysk missil slog ned. Hon dog fyra dagar senare och lämnade efter sig en elvaårig son, samt lösa manuskript till en reportagebok.

När förlaget Ersatz ger ut dem i svensk översättning är kriget på väg in i sitt fjärde år. Ytterligare tiotusentals har dött, även om siffrorna är svårbedömda. Donald Trump talade om så många som en miljon ryssar och 700 000 ukrainare, och det är inte ens säkert att han har fel. Närmare sju miljoner ukrainare har tvingats från sina hem, och en rad rapporter (EPRS, 2025) visar att Ryssland har rövat bort barn för att klippa av banden till en ukrainsk nation.

Precis som Netanyahu gör sig Putin inte bara skyldig till etnisk rensning, utan förnekar också att de ockuperade är ett folk utifrån tveksamma ”bevis” i ländernas urhistoria. Och visst är berättelsen antik, den om tyranner som tar vad de vill ha. Som den grekiska historikern Thukydides skrev om det peloponnesiska kriget: ”Den starke gör vad han vill, den svage genomlider vad han måste.”

Vi är på väg in i en liknande tid. En era som vänstern varnade för redan under Irakkriget, när vi påpekade att en ”regelbaserad världsordning” bara fungerar om alla följer reglerna, eller att miljardärerna inte fick bli för många och rika. Skit samma om de köper fina båtar, problemet är att de kan köpa hela presidentskap. Det är i förhållande till det som mittenpolitiker borde säga: ”Vi har varit naiva.”

För hur viktigt det än är att påpeka att det som utspelar sig i USA är en oligarkisk statskupp, så är Europas problem precis lika djupa. Även vi har en högerextrem rörelse som vill stänga nationsgränsen, krossa välfärdsstaten och släppa bolagsvinsterna fria. Samt på den internationella arenan försvaga Europa, inte minst dess regleringar av teknikbolagen, och sälja ut Ukraina till Putin.

För tre år sedan, veckan innan kriget drog i gång, skrev jag att det enda robusta alternativet till Nato är en europeisk militärallians av det slag som Frankrike föreslog på 1990-talet. Inom den ”antiimperialistiska” vänster som inte ens såg att kriget var på väg var detta kontroversiellt, om än mindre så när ryska trupper korsade gränsen bara ett par dagar senare.

Om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.

I dag, när Nato imploderat och stormakternas aggressivitet blivit ännu mer uppenbar, är det en självklarhet. ”Fredslinjen” däremot, att nordeuropeiska länder unilateralt avvecklar sina försvarsmakter, vore en inbjudan till Putins stridsvagnar att rulla ännu djupare in i Europa.

Det är dags att inse att 1900-talet är över. Frankrike är äntligen på väg att dra tillbaka sina sista trupper från Afrika, men lämnar knappast några lyckoriken efter sig. Att i dag påstå att svenska försvarsutgifter på två procent av bnp är ”militarism”, när Ryssland lägger 6,3 procent – eller 32 procent av statsbudgeten – är i bästa fall naivt, och i värsta fall att lägga sig platt för despoterna i både öst och väst.

Visst håller även extremhögern på att formera sig på kontinenten, men det är knappast en anledning att lämna arenan fri. Och även om värnandet av den svenska särprägeln genom att hålla oss utanför EU var ett dåligt argument från start, har vi nu minst lika många miljardärer och nyssnazister i riksdagen som alla andra.

Vänsterpartiet gör alltså rätt i att haka på upprustningen av både Sverige och Ukraina, men behöver också omfamna federala lösningar på fler punkter än bara försvar. Det är dags för Europa att samla sig, och för socialister att hugga in. Tiden är knapp, och det intellektuella arbetet borde ha gjorts för länge sedan.

Förutom pandemin har unionen varit en kacklande hönsgård under varje kris de senaste 20 åren – finanskrisen, migrationen, klimathotet och kriget i Ukraina. Ryssland har inte bara njutit av splittringen utan aktivt underblåst den. Med sig har de nu den putinistiska USA-trion Musk, Vance, Trump, som vill tvinga Europa på knä för att kyssa ringen.

Det är ett svaghetstecken för Europa att det enda som verkar ha ägt rum under säkerhetskonferensen i München är J.D. Vances uppläxning av Europas bristande demokrati. Det borde avfärdas som ett skämt med tanke på att han i detta nu plundrar och monterar ned den amerikanska statsapparaten, medan Trump citerar ett auktoritärt motto som tillskrivs Napoleon: ”Han som räddar sitt land bryter inte mot lagen.”

Vissa borgerliga opinionsmakare, som Kristiansdagsbladets Sofia Nerbrand och Göteborgs-Postens Adam Cwejman, är så förhäxade av trollarméernas förtjusning på X och har så obefintlig demokratisk ryggrad att de vill att Europa lägger sig platt för de amerikanska furstarna.

Så fan heller. Men om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.

Parallellt med Viktoria Amelinas bok läser jag För ett fritt och enat Europa (Ventotenemanifestet), skrivet av tre italienska antifascister 1941 på fängelseön Santo Stefano, varifrån de såg Europa slita sig självt i stycken. Socialismen behövdes för att motverka ”ansamlingen av rikedomar hos de få”, men som bröt med stalinismens dogmer. Vänstern behövde också lösgöra sig från ”gamla, politiska ställningstaganden”, som tanken om nationalstaten som politikens enda möjliga kärl. Detta socialistiska manifest är ett av den Europeiska unionens urdokument.

Genom att samla vittnesmål om ukrainska kvinnor, som grävde kroppar ur rasmassor, tvingas fly, eller begravde sina söner, försökte Viktoria Amelina motverka det som manifestet varnade för redan 1941: att Europa än en gång skulle dras itu av tyranners maktbegär.

Läs mer

Det är dags för motkrafterna att samla sig, inte minst för Viktoria Amelinas skull.

”Offren, hjältarna och mördarna ska alla en dag få tillbaka sina namn”, skriver hon om en namnlös ukrainsk elvaåring som överlevde sex timmar under rasmassorna för att avlida på sjukhuset.

”Det finns inga garantier, men det är så många ukrainare och vänner till Ukraina som kämpar för den dagen. Så visst kommer den, eller hur?”

Siffrorna på försvarsutgifter har korrigerats.

Utrikes 17 februari, 2025

Norges röda vänster vägrar vara en dörrmatta

Marie Sneve Rasmussen är partiledare för Rødt sedan 2023. Foto: Hanna Johre/NTB/TT.

Norges statsminister Jonas Gahr Støre öppnar för samarbete med vänsterpartiet Rødt men vill att Arbeiderpartiet styr ensamt. ”En form av samarbete ska vi alltid kunna få till”, säger han.

– Arbeiderpartiet är öppet, sökande och lyssnande, säger Norges statsminister Jonas Gahr Støre.

I en ny intervju med tidningen Klassekampen säger Støre, som också är ordförande för Arbeiderpartiet, att han öppnar för samarbete med vänsterpartiet Rødt efter höstens val.

Partiets ledare Marie Sneve Martinussen säger att hon välkomnar öppningen, men att partiet inte kommer att vara någon dörrmatta.

– Vi vill använda rösterna i valet till att leverera konkreta resultat för arbetare, och därför är vi redo att samarbeta, säger hon till Flamman.

Vi kan inte avvisa att sitta i regering i framtiden, men för att göra det kräver vi systemförändringar.

– Det handlar dels om vardagspolitik som gratis tandvård, men också systemförändringar som flyttar makt från odemokratiska eliter.

Beskedet kommer strax efter att Senterpartiet hoppat av landets regering. Støre säger att han helst vill bilda en egen majoritetsregering, men också är öppen för att fortsätta regera ensam och samarbeta med andra rödgröna partier.

Ett samarbete med Rødt skulle vara historiskt för Arbeiderpartiet, som tidigare sett partiet som allt för radikalt i fråga om allt från fördelningspolitik till Nato.

– Vi ser det inte som naturligt att sitta i regering tillsammans, men jag ska inte föregripa vilken relation vi får till de olika partierna vid en rödgrön majoritet efter valet, säger Støre till Klassekampen, och tillägger:

– En form av samarbete ska vi alltid kunna få till.

Inte heller Marie Sneve Martinussen är i dagsläget intresserad av ministerposter för henne eller partikollegorna, med hänvisning till den ”maktstrategi” som partiet tagit fram.

Vi ser det inte som naturligt att sitta i samma regering, men samarbete är möjligt.

– Där ser vi att vi inte kan avvisa att sitta i regering i framtiden, men för att kunna göra det kräver vi systemförändringar. 

Hon säger att partiet i dagsläget ser det som mer passande med ett samarbetsavtal, med inspiration från det avtal det danska systerpartiet Enhedslisten haft med Mette Frederiksens regering. Innehållet i ett sådant avtal menar hon kommer att sammanställas efter partiets landsmöte som är planerat till månadsskiftet.

Rødt är ett av Nordens yngsta vänsterpartier, och bildades 2007 som en sammanslagning av maoistiska AKP med Röd valallians, som innefattade flera kommunistiska partier. 

Under Bjørnar Moxnes ledarskap tog sig partiet in i Stortinget 2017 och mångdubblade sina platser fyra år senare. Partiet konkurrerar om vänsterrösterna med Socialistisk vänster, som tidigare haft ministerposter i en rödgrön koalition med Arbeiderpartiet.

Läs mer

Inför årets val har partiet pendlat upp och ned i mätningarna. Hon jämför den nuvarande perioden efter regeringssamarbetet kollaps som en sorts politisk silly season. Planen framåt är däremot tydlig.

– Vi planerar att bli så stora och starka att vi kan ha en avgörande röst för norsk politik, säger Marie Sneve Martinussen.

– Det ska inte vara möjligt att kringgå oss.

Kommentar/Utrikes 17 februari, 2025

Den 1 februari började serbiska studenter marschera till fots från Belgrad mot staden Kragujevac, i protest mot regeringens hantering av den olycka som dödade 15 personer i Novi Sad i november. Den 12 februari nådde demonstranterna fram till byn Orasac, där de välkomnades av invånarna. Foto: Marko Djurica/Reuters/TT.

Serbiens massiva studentprotester är tydligt ”opolitiska”, eftersom målet är att förändra politiken från grunden. Unga serber förstår att varken rättvisa eller demokrati är möjliga förrän brädet har rensats.

Något viktigt händer i Kina, som borde oroa landets politiska ledarskap. Allt fler unga kineser uppvisar passiv resignation, vilket fångas i modeuttrycket bai lan (”låt det ruttna”). Fött ur ekonomisk desillusion och frustration över kvävande normer, avvisar bai lan ekorrhjulet och uppmuntrar till att göra minsta möjliga på jobbet. Välmående går före karriären.

Samma tendens återspeglas i ett annat modeord: tang ping (”ligga platt”), en slangterm som betecknar resignation inför samhällets obevekliga konkurrens. Båda termerna signalerar ett avståndstagande från kraven på överprestation och socialt engagemang, som ett meningslöst spel med allt mindre utdelning.

I juli förra året rapporterade CNN att många kinesiska arbetare bytte ut prestigefulla kontorsjobb mot flexiblare arbetarjobb. En 27-åring från Wuhan förklarade:

– Jag gillar att städa. När levnadsstandarden förbättras i hela landet ökar också efterfrågan på hushållstjänster. Förändringen gör att jag inte längre känner mig yr i huvudet. Jag känner mindre mental press, och är full av energi varje dag.

Sådana attityder presenteras som opolitiska, eftersom de avvisar både våldsamt motstånd mot makten och all dialog med makthavarna. Men är detta verkligen de enda alternativen för de alienerade?

De massprotester som pågår i Serbien antyder andra möjligheter. Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Protesterna började i november i landets näst största stad Novi Sad, efter att ett tak kollapsat och dödat 15 personer samt skadat två svårt vid en nyligen renoverad järnvägsstation. Demonstrationerna har sedan dess spridit sig till 200 serbiska städer och småorter, samlat hundratusentals människor och blivit den största studentledda rörelsen i Europa sedan 1968.

Det är uppenbart att takraset bara var gnistan som tände en redan laddad missnöjesbomb. Demonstranterna oroar sig för flera frågor, som utbredd korruption, de ekologiska riskerna med regeringens planerade satsning på litiumutvinning, till den allmänna arrogans som Serbiens president Aleksandar Vučić visar mot folket. Vad regeringen framställer som en plan för att få tillgång till globala marknader, ser unga serber som en förevändning för att dölja korruption, sälja ut nationella resurser till utländska investerare under tvivelaktiga former, och gradvis eliminera oppositionella medier.

Men vad gör demonstrationerna unika? Ungdomarnas mantra är: ”Vi har inga politiska krav och håller oss på avstånd från oppositionspartier. Vi kräver bara att de serbiska institutionerna ska arbeta i medborgarnas intresse.” För detta ändamål insisterar de, nischat men bestämt, på transparens kring renoveringen av Novi Sads järnvägsstation, tillgång till alla dokument om olyckan, avskrivning av anklagelser mot dem som greps under den första anti-regeringsprotesten i november, samt rättsliga åtgärder mot dem som attackerade studentdemonstranter i Belgrad.

Demonstranterna vill alltså bryta med den politiska kultur som hjälpt det styrande partiet att hålla staten som gisslan genom att kontrollera alla institutioner. För sin del har Vučićs regering reagerat både med våld och med en taktik som i boxning kallas clinch – när en boxare håller fast sin motståndare för att förhindra fria slag.

Ju mer panikslagen Vučić blir, desto mer desperat blir han att försöka sluta ett avtal med demonstranterna. Men demonstranterna vägrar dialog. De har specificerat sina krav och insisterar på dem utan kompromisser.

Demonstranterna erkänner inte bara att något är ruttet i Serbien, utan insisterar också på att inte låta förruttnelsen fortsätta.

Traditionellt bygger massprotester åtminstone implicit på hot om våld, kombinerat med en öppenhet för förhandlingar. Här ser vi dock motsatsen: Serbiens demonstranter hotar inte med våld, men de har också avvisat dialog. Denna enkelhet skapar förvirring, liksom den skenbara avsaknaden av tydliga ledare. I denna snäva mening har protesterna vissa likheter med bai lan.

Förr eller senare måste organiserad politik komma in i bilden. Men för tillfället skapar demonstranternas ”opolitiska” hållning förutsättningar för en ny politik, snarare än en upprepning av det bekanta spelet. För att upprätta lagen måste brädet rensas.

Detta är skäl nog för resten av världen att ovillkorligt stödja protesterna. De bevisar att en rättfram uppmaning till lag och ordning kan vara mer omstörtande än anarkistiskt våld. Serberna vill ha rättsstatliga principer utan de oskrivna regler som möjliggör korruption och auktoritärt styre.

Demonstranterna är långt ifrån den gamla anarkistiska vänstern som dominerade demonstrationerna 1968 i Paris och andra delar av västvärlden. Efter att ha blockerat en bro över Donau i Novi Sad i 24 timmar, beslutade de unga demonstranterna att förlänga sin manifestation med ytterligare tre timmar – för att städa upp området. Kan man föreställa sig de stenkastande parisarna 1968 göra detsamma?

Medan vissa kanske ser de serbiska demonstranternas politiskt motiverade opolitiska hållning som hycklande, är det snarare ett tecken på deras radikalism. De vägrar att bedriva politik enligt de existerande och mestadels oskrivna reglerna. I stället vill de ha en förändring i hur landets institutioner fungerar.

Den största hycklaren i denna berättelse är dock Europeiska unionen, som avstår från att sätta press på Vučić av rädsla för att han ska driva Serbien närmare Ryssland. Medan EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har uttryckt stöd för det georgiska folket som ”kämpar för demokratin”, har hon varit märkligt tyst om upproret i Serbien – ett land som officiellt har varit kandidat för EU-medlemskap sedan 2012. EU låter Vučić få igenom sin vilja, eftersom han lovat stabilitet och export av litium, en nyckelkomponent för elfordon.

Läs mer

EU:s tystnad, trots anklagelser om valfusk, har gång på gång lämnat det serbiska civilsamhället i kylan. Är det då förvånande att så få EU-flaggor syns bland demonstranterna? Idén om en ”färgrevolution” likt den i Ukraina för 20 år sedan har förlorat sin dragningskraft. EU har nått ännu en politisk bottennivå.

Först publicerad den 13 februari i Project Syndicate. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 15 februari, 2025

Ska brist eller överflöd vägleda miljörörelsen?

LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under pressträff i Kiruna, efter rekordfyndet av sällsynta jordartsmetaller. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till rorelsen@flamman.se.

Under de senaste åren har konflikten varit intensiv mellan en traditionell miljörörelse fokuserad på ekologiska begränsningar och en ekomodern rörelse som i varierande politisk färg betonat sociala aspekter av miljöpolitiken. Förslag om ”halvjordssocialism” med betoning på ett liv i materiell enkelhet har stått mot krav på en aktiv klassbaserad miljöpolitik med fokus på materiell förbättring. (Boken Halvjordssocialism av Drew Pendergrass och Troy Vettese släpptes precis på Verbal förlag.) I ett försök att mobilisera den senare tanken, om än med oklar politisk hemvist, har det i amerikansk debatt börjat förekomma mobilisering för en ”överflödsrörelse” (abundance movement).

Tankar om jorden som en källa till materiellt överflöd är intimt sammankopplat med den moderna upplysningstanken. Som historikerna Fredrik Albritton Jonsson och Carl Wennerlind skriver om i sin bok Scarcity växer tankarna om överflöd fram ur en idé om att nytta uppkommer i bearbetningen av material snarare än genom överflöd av materialen i sig. Det var genom driftiga individer och staters kraft som överflöd kunde skapas. Besläktade argument dyker också upp i början av 1970-talet när SAF och industriförbundet försökte möta tidens tillväxtkritiska strömningar.

I ett utbildningsmaterial riktat till skolan från 1973 lånade man av tidens radikala språk och proklamerade att ”människorna”, med Karl Marx ord, ”skapar själva sin historia”. Det lämpligt förkortade Marx-citatet skulle visa att det inte existerade begränsningar så länge ungdomen hade framtidstro.

Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Under senare år har dessa tankar fått ny fart. En röst som tidigt lyfte överflödsagendan var skribenten Derek Thompson. Han menade redan 2022 att USA levde under brist och att nya koalitioner och en politisk mobilisering krävdes. I oktober 2024 hölls den första överflödskonferensen i Washington där en av huvudtalarna, tillika medförfattare till det ekomoderna manifestet, Ted Nordhaus proklamerade att den traditionella miljörörelsen var antitetisk till deras projekt. I stället för regleringar och förbud grundade i ekologisk kunskap borde rörelsen fokusera på att snabbt och storskaligt bygga ut ny miljövänlig energiteknik. Bland tilltänkta allierade finns i princip alla från libertarianer till vänstern. Alla utom just miljörörelsen.

Överflödsagendan har växt fram i ljuset av de senaste årens miljöpolitik och reaktionerna mot den. Miljöpolitiken karaktäriseras av dess kritiker som ett intresse för en välutbildad medelklass med bristande förståelse för de ekonomiska och praktiska bekymmer som människor kämpar med. Överflödet kan i ljuset av detta också ses som en önskan att erbjuda missnöjda amerikaner något annat än ressentiment.

Läs mer

Men vad är det rörelsen vill? Först och främst bygger den på en idé om att det krävs massiva investeringar för att bygga en värld med minskade utsläpp. Framför allt handlar det om att öka mängden förnybar energi inklusive kärnkraft. För att detta ska vara möjligt gör man gemensam sak med den så kallade Yimbyrörelsen, som vill se mer bebyggelse. Det ska helt enkelt bli enklare och gå snabbare att bygga mer. Som väntat finner dessa tankar gillande hos libertarianer och konservativa – inte minst eftersom de rymmer möjligheten att begränsa demokratiskt inflytande i exempelvis byggprocesser. Samma tankar överförs också till energiområdet där man menar att existerande miljöregelverk för etablering och utbyggnad av energi begränsar omställningen.

Frågan är vart dessa försök till alliansbyggande kommer leda? Viljan att kombinera en expansiv industripolitik med avreglering och minskat demokratiskt inflytande ställer självklart frågan, överflöd för vem? Överflödsagendan fokuserar tydligt på att producera mer med den implicita tanken att mer av detta överflöd kommer att finna vägen fram till det stora flertalet. Företrädarna för agendan har generellt sett väldigt lite att säga om fördelning. Behovet av en aktiv industripolitik lyfts allt oftare av vänsterns organisationer även i Sverige, som i olika grad knyter an till överflödsagendan. Samtidigt har andra idéer från överflödsagendan mobiliserats av högern, exempelvis i förslagen att öppna upp för intensifierad gruvbrytning och kringgå överklagande-processer. Det är därför viktigt att poängtera att bara ”mer av allt” förändrar inte samhället, och att fokusera på överflöd kommer med ekologiska och sociala kostnader.

Inrikes 14 februari, 2025

Bingo Rimér: ”Jag är också en slav”

Foto: Jacob Lundberg.

När Bingo Rimér kom ut som vänster trodde många knappt sina ögon. Flamman besöker studion på Södermalm för att förstå varför Sveriges mest kända flickfotograf vände kapitalismen ryggen.

På vägen till Bingo Rimérs fotostudio försöker jag frammana en bild av lokalen. Något vitmålat, högt upp med bra ljus – är det inte så man får bra foton? – och förstås bilder på lättklädda damer.

Jag behöver inte tveka om vilken dörr som är rätt. Ett enormt fotografi av flickfotografens ansikte pryder väggen ovanför. På ett fönster sitter ett klistermärke med en krallig siluett och texten ”Bingos gym”.

– Stig på, säger Bingo.

Jag kliver ned i en svartmålad källarlokal på östra Södermalm. Här har den tidigare Slitzfotografen haft sin studio sedan slutet av 90-talet. En avskild del av innerstan, inte långt från Flammans redaktion, där det fortfarande saknas tunnelbana.

– Området har förändrats. Det brukade vara konstnärer och artister här, speciella människor. Jag bodde i ett kollektiv på Duvnäsgatan med två andra killar. I dag köper folk ett helt livsstilskit, ett starter pack.

Medan åren gått har lokalen förvandlats till något som inte riktigt går att beskriva med ett ord. Möjligtvis anarki

Det finns en stor soffgrupp, ett kök med kylskåp och köksö, men också ett gym med allt från skivstång till ringar. I hörnet står en vespa, och mittemot ett flipperspel med Playboytema.

(mer …)
Kultur 14 februari, 2025

Särskilda, fascistiska, dagar

Möte mellan en hemmafru (Sophia Loren) och en homosexuell radioreporter (Marcello Mastroianni) i skuggan av Hitler och Mussolini. Filmen finns på SVT Play till den 23 februari. Foto: Canafox.

Sophia Loren gick aldrig med i paraden. Ann Ighe återupptäcker Ettore Scolas snart halvsekelgamla film som vibrerar av tidsångest och grupptryckets kvävande kraft.

Man omvärderar mycket i sitt liv. Men jag tillhör dem som håller fast vid en hel del. Som att jag i större delen av mitt vuxna liv har påstått att Ettore Scolas En alldeles särskild dag, från 1977, tillhör världens bästa filmer. Jag såg om den häromdagen, och fann inget skäl att ändra mig.

Filmen börjar med ett långt, dokumentärt journalfilmsklipp från den 8 maj 1938. Sju hela minuter som följer Adolf Hitlers tågfärd från Tyskland till Italien och Rom. Vi möter det jublande mottagandet från både de fascistiska massornas sida och från självaste Mussolini och kung Viktor Emanuel III. Stöveltrampet under paraderna är taktfast och inte det minsta metaforiskt. Scola börjar så, han samplar historien direkt. Och låter den sedan, via ett ständigt ljudspår från italiensk radio, stanna med oss. Resten av filmen utspelar sig nämligen i ett hyreshus, i en blek mellankrigstida färgskala med skarpa svarta detaljer. I bakgrunden hörs rapporteringen från det fascistiska stormötet på Roms gator, samtidigt som bilden och dialogen berättar ett annat drama.

Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan.

Vad var det som fångade mig den där första gången jag såg filmen? Sophia Loren såklart. Hennes Antonietta är den första i familjen som stiger upp, och i en enda svepande morgonrutin får upp sina barn och sin man ur sängarna och i kläderna. Det är ingen dans, om jag nu får det att låta så, det är arbete. Hela familjen ska ut och se på paraderna, när Hitler besöker Mussolini i Rom. Hela kvarteret ska dit, alla familjer ställer upp sig, gör sig i ordning, marscherar glatt och stolt iväg i sina fascistiska uniformer eller sina söndagskläder. Alla går för att möta denna alldeles särskilda dag på gatorna. Alla utom en portvakterska, vår lätt luggslitna hemmafru i Sophia Lorens ovanligt nedtonade gestalt, och en homosexuell radiopratare, spelad av Marcello Mastroianni, som vet att den fascistiska regim som har deporterat hans älskade också har honom i sikte.

Den lilla trion får sedan spela ut hela dramat av fascismens kontrollapparat, krav på medborgarnas ”vandel” och angiveriets mekanismer. Samt någon sorts sanning om att människor kan mötas och betyda något för varandra. Spänningen mellan kammarspelet och världspolitiken är storartat, men förutsätter samtidigt att vi alla vet hur det gick sedan. Jag antar att Scola redan då tyckte att det var intressant att låta en 15-årig Alessandra Mussolini – barnbarn till Benito Mussolini, syskonbarn till Sophia Loren – vara med i rollistan. Men han visste inte vad vi vet nu, att hon sedan blev politiker för MSI – arvtagaren till Mussolinis parti – i Italien och Europaparlamentet.

Det är inte bara att filmen är rasande snyggt gjord, eller att Loren och Mastroiannis valhänta möte är så välspelat och dramatiskt fulländat. Allt det var gripande redan när filmen var ny. Det är också att jag i min egen vardag i dag anar ett förfärligt fascistiskt soundtrack i bakgrunden. Namnen som surrar förbi är Elon Musk och Donald Trump – lite för ofta i den ordningen. Världens rikaste man har nästan blivit en större politisk aktör än den president han hjälpt till makten.

Det är 2025 nu. Vill man tänka stort säger man att det tjugoförsta århundradets första kvartal har förflutit. Fjolåret var det varmaste vi hittills har kunnat mäta. Ett skört eldupphör råder i Gaza, men är lika osäkert som allt levande. På den ryska invasionen av Ukraina syns inget slut och människoliv mals ned med militärt våld. Det är inga goda dagar för mänskligheten.

Läs mer

Själv känner jag djup frustration över en svensk statsminister som säger att det inte är krig men inte heller fred i Sverige, för att bana väg för en militarisering av både samhälle och ekonomi. Och samtidigt. Kriget finns runt om oss, och i många människors liv. Donald Trump har hållit ett andra installationstal. Musk ska effektivisera den amerikanska statsapparaten och värmer upp med en timslång intervju med tyska högerextrema Alternativ för Tysklands ledare på sin egenägda plattform X.

Jag hör världens drama i bakgrunden. Jag vill verkligen gå ut på gatorna, men jag tänker inte gå i paraden.