Flamman har talat med Sait Yildiz, assyrier och vice ordförande i kommunfullmäktige i Södertälje (V).
Den 15 mars började protestvågen i Syrien som en lokal protest i staden Daraa i i södra delen av landet. Efterhand har protesterna spritt sig till hela landet och efter protesterna i samband med fredagsbönen 29 april har nu minst 600 personer dödats, säger den syriske författaren Faraj Bayradkar som bor i Stockholm och förmedlar nyheter från sitt hemland där han satt fängslad i 14 år. Regimen i Syrien kom till makten vid en militärkupp 1963, den nuvarande presidenten Bashar al-Assad tog över efter sin far när denne dog 2000. Ledarfamiljen tillhör Alawit-sekten, en av landets många minoriteter. Innan kuppen styrdes landet av sunnimuslimer som utgör tre fjärdedelar av befolkningen. Syrien har länge framstått som en av Israels viktigaste fiender i regionen och har därför ibland bedömts positivt av delar av vänstern i Europa. – Regimen var skickliga på att utnyttja motsättningarna under kalla kriget och ofta stöttades de av Sovjet, men ibland samarbetade de med USA, säger Sait Yildiz som är assyrier och vice ordförande i kommunfullmäktige i Södertälje för Vänsterpartiet. Nu är Israel oroligt för att regimen skall förlora, för de vet inte vad de får istället. Assads Baath-parti kallar sig socialistiskt i likhet med Sadam Husseins parti med samma namn. Har denna militärernas socialism varit en riktig socialism? – I början var de kanske socialister i den bemärkelsen att staten konfiskerade mark, genomförde jordreformer och gav mark till jordlösa. Staten tog också hand om oljan och andra naturtillgångar. Fast frågan är om det staten som äger dem eller bara familjen.
Gemensam opposition
Oppositionen grundade 2004 en gemensam front som kallas Damaskusdeklarationen, där ingår bland andra ett kommunistparti, nästan alla kurdiska grupper, assyriska demokratiska organisationen, liberaler, intellektuella och islamister. Gruppen är baserad i Syrien och vill ha en fredlig övergång till demokrati genom att regimen reformeras. – Det finns också en opposition utanför landet som är mer radikal och som anklagas för att ha kontakter med USA, men de har ingen riktig förankring i landet. Men upproret leds inte av någon grupp. Syrien är egentligen rikt med olja och andra tillgångar men folk lever i misär. Tillgångarna kommer inte folket till del, det är naturligt att de till sist reagerar. I norra delen av landet bor flera av minoriteterna som kurder och assyrier. Makthavarna i landet har ofta försökt att spela ut dessa mot varandra. – Men i Qamishly demonstrerade de nyligen tillsammans, på plakaten stod det Kurder, Assyrier och Araber, hand i hand för friheten. Kurderna är den största minoriteten, men de och andra etniska minoriteter existerar inte enligt konstitutionen. Många kurder, men också assyrier, är papperslösa i sitt eget land.
Paramilitär grupp
Azad Heyder är ansvarig för Syrien inom organisationen Kurdocide Watch. Han rapporterar på mobiltelefon från Turkiet, precis norr om gränsen till Syrien. I Damaskus talas det om en paramilitär grupp som kallas Shabbihha går runt och skrämmer folk, tar med sig människor som inte kommer tillbaka, massarresteringar. Situationen i Damaskus är mycket obehaglig, allt är övervakat. – Man berättar att i det syriska Kurdistan, på andra sidan gränsen, har det dykt upp specialstyrkor som leds av presidentens syster och hennes man. De går runt och kontrollerar att det inte finns folksamlingar, finns det sådana upplöses de. Stämningen är hotfull, folk är rädda och ingen vet vad som skall hända. Fast ännu har det inte gått till öppet våld. – Kurderna är rädda, de minns upproret 2004 då kurderna krossades. De vill inte bli offer igen, de minns fortfarande med besvikelse hur omvärlden svek dem då. I Stockholm demonstrerade kurder, assyrier och araber tillsammans på valborgsmässoafton. Faraj Bayradkar menar att utvecklingen inta kan stoppas. – Folk krävde frihet och demokrati, men redan från början möttes de av våld och vapen. Många har dödats så demonstrationerna har blivit alltmer kraftfulla. Det finns nu inget annat val än att gå vidare, regimen tvingade dem.
Hämnas i Daraa
Regimen sände militär till Daraa där upproret började, för att hämnas och statuera ett exempel. – Trots att det bara är en liten stad sände regimen två divisioner av armén dit, tusentals soldater. De tillät inte ens folk att ta sina sårade och döda från gatorna. De trodde att andra städer skulle tystas, de fick fel för demonstrationerna finns nu över hela landet, mer än 80 städer deltar i demonstrationerna. I Farajs egen hemstad dödades många fredagen den 29 april – I byn strax utanför där jag kommer ifrån dödades 4 och skadades 10, i en annan by dödades 8 i en tredje 13. Du kan tänka dig hur många som dödats i hela landet. Faraj menar att utvecklingen inte går att stoppa. – Alla diktaturer är likadana, de förstår inte att folk inte vill ha dem. De syriska diktatorerna har förtryckt folk i 40 år, men nu vill folket inte ha dem längre. Denna tsunami av revolutioner som kom från Tunisien och Egypten och nu fortsatt till Syrien går inte att hejda.
Folkgrupp
Assyrier eller syrianer är samma folkgrupp och kommer inte bara från Syrien utan finns också i staterna Turkiet, Iran, Irak och Libanon. Ungefär 100 000 av dem är flyktingar i Sverige. De två olika namnen beror på hur man uppfattar sin historiska identitet. Alawiterna är en shiitisk sekt, som dock inte erkänns som muslimsk av alla muslimer.
Foto: Fredrik Sandberg/TT, Eva Lindblad, LO, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund/TT, Alex Brandon/AP.
Under onsdagsmorgonen utropades Donald Trump till segrare i det amerikanska presidentvalet. Flamman ringer upp ett antal profiler inom och utanför den svenska vänstern, för att höra deras reaktioner på högerns vinst i USA.
Rysaren uteblev.
Redan under onsdag förmiddag stod det klart att Donald Trump går mot valseger i USA, med åtminstone 277 av totalt 538 elektorer.
Republikanerna har dessutom försvarat representanthuset och vänt senaten till sin fördel, vilket ger partiet minst två år att få igenom sin politik utan hinder.
– De här kommer att vara en gyllene ålder för Amerika, sade han i ett tal vid Palm Beach i Florida, där han också lovade att hjälpa landet att ”läka”.
På frågan om hon har några kommentarer kring valet svarar Isobel Hadley-Kamptz, ledarskribent på Dagens Nyheter, endast med ett par textrader ur Leonard Cohens låt ”You Want It Darker” från 2016: ”If thine is the glory, then mine must be the shame / You want it darker / We kill the flame”.
En som är mindre besviken över valresultatet är Jan Emanuel (bilden), socialdemokrat, mångmiljonär och tidigare partiledare för Folklistan.
– Jag är tacksam till alla som bettat på demokraterna, det gjorde att jag fick ut mer pengar i dag. Jag la in en slant, men fick tillbaka en mycket större, så det var helt okej, säger han, och fortsätter:
– När jag tittar på amerikansk politik ser jag till utfall snarare än individ. Jag gillar fred, jag gillar ekonomisk tillväxt och jag gillar arbetstillfällen för vanliga arbetare. Där gjorde Trumps administration ett bättre arbete än många andra. Det gissar jag att många har insett, i och med att majoriteten av befolkningen i USA är vanliga arbetare.
Hade du röstat på Trump om du bodde i USA?
– Ja, det hade jag. Därför bettar jag på honom. Procenten jämnade tyvärr ut sig mot slutet, men lite stålar ska jag hämta i alla fall. Har ni stödprenumerationer på Flamman?
En som ser med andra ögon på Trumps framgångar är Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Hon beskriver resultatet som ”sorgligt”.
– Kvinnors rättigheter rullas tillbaka. Han vill dra sig ur Parisavtalet, backa från de investeringar i klimatomställning som gjorts och sänka skatten för mångmiljardärer som Elon Musk, som hjälpt honom till makten.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Foto: Henrik Montgomery / TT.
– Det gör att man ifrågasätter den demokratiska legitimiteten. Att rika personer har denna makt känner vi igen från länder som är demokratiskt tvivelaktiga. Europeiska och svenska politiker måste fundera på hur det kunde bli så här och vilka lärdomar vi kan dra.
Nooshi Dadgostar, som tidigare i höstas gick ut med stöd för Kamala Harris i abortfrågan, säger att hon är kritisk mot Demokraternas kandidat.
Många har tappat tron på att samhället och staten kan omfördela och bygga upp en trygghet för människor.
– Kamala Harris misslyckades eftersom hon framstod som en etablissemangspolitiker som bara erbjöd status quo. Nu blev i stället Donald Trump förändraren i valet, säger hon, och fortsätter:
– Vänstern i Europa och Sverige behöver gå till val på förändring, ge människor ett trovärdigt alternativ och leverera på det. Människor är pessimistiska och missnöjda med sänkta reallöner, krackelerande välfärd och prishöjningar. Många har tappat tron på att samhället och staten kan omfördela och bygga upp en trygghet för människor.
Vänsterpartiet har varit kritiska mot den svenska Natoprocessen. Nu får vi snart Donald Trump som de facto ledare för alliansen. Vad tänker du om det?
– Republikanerna i USA har signalerat att de är mindre intresserade av att delta i FN:s system och att respektera de konventioner vi skrivit tillsammans. Det riskerar att leda till en farligare värld. Vi ser hur Putin, Orbán och Netanyahu firar segern. Det är länder som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och små nationer.
– Det blir viktigare än någonsin att Sverige och Europa står upp för den internationella rätten och den regelbaserade världsordningen. Det får inte vara den starkes rätt som gäller, små länder måste få bestämma över sin egen framtid. Sverige och Europa kommer behöva ta hand om sin egen säkerhet och kommer inte längre kunna förlita sig på USA.
Även Fayyad Assali, talesperson för den propalestinska föreningen Rättvisa för alla, är kritisk mot Demokraternas insats. I ett sms skriver han att han inte heller han är förvånad över resultatet:
”[D]etta är en naturlig följd av demokraternas elitistiska distans till sina gräsrötters verklighet, deras stöttande av ett folkmord i Palestina, samt det allmänna socialistiska anammandet av högerpolitik i USA precis som i Sverige”, skriver han till Flamman, och fortsätter:
”Vi bevittnar även i dag hur det globalt har slagits fast att Palestinarörelsens röster inte är billiga och måste förtjänas”.
Daniel Suhonen, chef på socialdemokratiska idéinstitutet Katalys, instämmer i kritiken mot Kamala Harris. Han menar att Demokraternas valförlust bär lärdomar även för Magdalena Andersson:
Trump som president är en mardröm för breda skikt av det amerikanska folket, världen, klimatet och Ukraina.
– Det går inte att vinna val på republikanska kvinnor, som Magdamoderat, eller ens på demokratifrågor. Du måste äga frågan om ekonomin, och den enda vägen till seger från vänster går via arbetarklassen.
Han säger också att han är ”bedrövad” över resultatet.
– Trump som president är på många sätt en mardröm för breda skikt av det amerikanska folket, världen, klimatet och Ukraina.
Även samhällsdebattören Alexander Bard anser att Kamala Harris representerar en elit i vanliga amerikaners ögon. När Flamman ringer upp sitter han fast i en bilkö i Barcelona:
– Det folk inte fattar i Sverige är att den amerikanska mellanvästern hatar Washington. Trump lyckades spela antietablissemangskortet en gång till. Demokraterna kan bättre, de kan inte byta till Kamala som aldrig vunnit några val. Hon var för woke, en del av hela Obama-Clinton-facket. Hon har inga principer.
Alexander Bard på valvakan för den nu nedlagda Folklistan. Foto: Fredrik Persson / TT.
Han säger att 90 procent av väljarna redan hade bestämt sig, och att resten fattade sina beslut baserat på vem som kan ”bringa världsfred”.
– Vi extremhöger-marxister älskar Trump av leninistiska skäl. Inte minst för att det stora hotet mot oss alla är Ryssland, Kina och mullorna i Iran – och om du väljer mellan en nickedocka och en clown så väljer du den senare. För clownen vet du i varje fall inte vad han ska göra.
August Eliasson, chefredaktör på marxist-leninistiska Proletären, menar att Trumps seger främst handlar om den ekonomiska krisen i USA.
– Vanligt folk och arbetare tycker att de fått det sämre under Biden, och det är inte överraskande att de röstar på Trump. Många hade det ekonomiskt bättre under Trump, och medieetablissemanget har misslyckats att visa att det är plånboksfrågorna som avgör.
Vi kan konstatera att Sverige nu militärt och till stor del politiskt lyder under Trump.
– Samtidigt vet vi att Trump knappast kommer föra någon progressiv politik, utan gynna miljardärerna likt andra amerikanska presidenter.
Han konstaterar att Sverige i dag är en del av en allians där den amerikanska presidenten kommer ha en stor makt.
– Det är synd för alla självgoda liberaler, som gett bort vår utrikespolitik till Trump. Vi har varit extremt USA-tillvända under de senaste åren, och kan konstatera att Sverige nu militärt och till stor del politiskt lyder under Trump.
Ser du några positiva aspekter av Trump som president, jämfört med Kamala Harris?
– Ett litet ljus i mörkret är att det kan sätta käppar i hjulet för Natoetablissemangets sammanhållning. Det är USA-imperialismens och Natos krigshets som är den stora faran i världen just nu.
– Han har också sagt att han inte ska starta nya krig. Där får man dock lägga till den stora brasklappen att man kan inte lita på en sådan som Trump. Vi vet att han är en stor anhängare av Israel, och han kan bli en krigspresident värre än någon innan honom.
Ett av de områden där republikanerna har profilerat sig under valrörelsen har varit frågor om könsidentitet och sexuell läggning.
Signe Krantz (bilden), ledarskribent och ordförande för Transammans, lyfter att Republikanerna satsade mer än 400 miljoner dollar på antitransreklam under valet.
– Jag är rädd att det är en av lärdomarna som nationalister globalt kommer ta: att hets mot transpersoner kan hjälpa dem att vinna val. Jag tänker på alla transpersoner i USA som använts som ett slagträ och utnyttjats i en extremnationalistisk strategi. Och vad Trump kommer att göra mot dem.
En annan av valrörelsens stora frågor har varit kampen för bättre arbetsvillkor i USA. I september ställde sig presidenten Joe Biden sida vid sida vid strejkande arbetare vid en bilfabrik i Michigan. Donald Trump har å andra sidan gjort gemensam sak med Elon Musk, känd för sin fientlighet mot fackföreningsrörelsens närvaro i hans egna bolag. Nu spekuleras det om att Musk kan få en post i Trumps regering.
Elsa Alm är ungsekreterare i LO, som befinner sig i en långdragen strejk mot elbilsbolaget Tesla. Hon är orolig över effekterna som valresultatet kan få på Sverige.
Elsa Alm, ungsekreterare i LO. Foto: Jessica Gow / TT.
– Elon Musk har aldrig uttryckt sig positivt om facket, utan det är mycket negativa tongångar. Det känns inte särskilt roligt, i och med den konflikt Sveriges arbetare har med Tesla.
– Jag tycker det är tråkigt av flera skäl. När vi gör vår årliga internationella utblick på fackliga rättigheter och demokrati så såg vi att USA utvecklades som ett av få positiva exempel. Medlemsantalen ökade för första gången någonsin, och det fanns en ny fackföreningsrörelse där unga och otrygga arbetare organiserade sig.
Vad tänker du om att Donald Trump nu ser ut att återigen bli president i USA?
– Jag tycker att det känns ganska obehagligt. Förra gången fick det stora effekter i USA, åsikter som tidigare inte var okej att uttrycka började snabbt ses som rumsrena. Jag tror att det kan ge legitimitet åt mer radikala röster.
Ser du någon positiv aspekt av Trump som president?
– Det är väl i så fall att han inte kan bli vald ännu en gång 2028.
Det säger världsledarna om Trumps valseger
Keir Starmer, brittisk premiärminister och Labourledare:
”Jag ser fram emot att arbeta med dig under kommande år. Som de närmaste allierade står vi axel mot axel till försvar för våra delade värderingar – frihet, demokrati och entreprenörskap.”
Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister:
”Grattis till historiens största comeback! Din historiska återvändo till Vita Huset erbjuder Amerika en nystart och en kraftfull återgång till den storslagna alliansen mellan Israel och USA. Det här är en stor seger!”
Volodymyr Zelenskyj, Ukrainas president:
”Jag uppskattar president Trumps hängivenhet till ‘fred genom styrka’ som metod i globala frågor. Det är principen som praktiskt kan föra oss närmare en rättvis fred i Ukraina. Jag hoppas att vi kommer att verkställa den tillsammans.”
Dmitry Peskov, Vladimir Putins talesperson:
”Vad som händer härnäst är upp till USA:s nästa styre. Låt oss inte glömma att vi talar om ett ovänligt land, direkt och indirekt involverat i ett krig mot vårt. Det är nästan omöjligt att göra relationerna mellan USA och Ryssland sämre, nuläget är ett historiskt lågvattenmärke.”
Fatemeh Mohajerani, talesperson för Irans regering:
”USA:s val är inte riktigt vår ensak. Vår politik är stabil och förändras inte baserat på individer. Vi har gjort nödvändiga förutsägelser, och människors vardagsliv kommer inte att förändras.”
Ulf Kristersson, på X via kontot @SwedishPM:
”Jag gratulerar @realdonaldtrump till att ha blivit vald som USA:s nästa president. Jag ser fram emot att arbeta tillsammans och fortsätta ha utomordentliga relationer mellan USA och Sverige, som vänner och allierade.”
Donald Trump presenterar en gyllene skokollektion i februari 2024. Skorna säljs i dagsläget för 499 dollar – motsvarande 5 300 kronor. Foto: Manuel Balce Ceneta / AP.
Är du orolig eller hoppfull?
I dag är det val i USA och upptakten är lika hysterisk som man kan förvänta sig.
Den mesta uppmärksamheten går åt till Trumps ständiga tarvligheter. På ett kampanjmöte i Pennsylvania sade han att ”för att komma åt mig skulle man behöva skjuta igenom fejknyheterna, och det bryr jag mig inte om så mycket”, med hänvisning till journalisterna på plats. Han har även hotat Mark Zuckerberg med livstids fängelse och ”radikala vänstertokar” med militären, och vill fängsla medborgare som kritiserar högsta domstolen.
Som jag skrev i veckans ledare är Trump en auktoritär populist som hatar två av mänsklighetens bästa skapelser – demokratin och fackförbunden. Det är därför han är alla socialisters största motståndare, snarare än för att han är kroniskt oförskämd. Att han får städernas liberaler att rodna är inte ens nödvändigtvis en nackdel, då det understryker hans budskap om att trycka till etablissemanget.
Liknande argument hörs ofta från svensk alternativhöger, som när Chang Frick på X påstår att den viktigaste frågan är klassföraktet hos ”kändisar, journalister, proffstyckare och politiska broilers” mot ”arme lågutbildade arbetaren”. Men frågan är om det går att förakta arbetare mer än vad Trump och Musk gör, när de i ett poddsamtal hånskrattar åt att den senare avskedat en arbetsstyrka (”Det är okej, ni kan alla försvinna!”) som försöker organisera sig.
I stället för att förfasa sig över Trump borde Demokraterna utnyttja att man, trots alla sina brister, fortfarande är arbetarrörelsens parti. Det är en enorm tillgång – i synnerhet mot Trump och hans snorrika koalition. Inte sedan 1950-talet, när republikanska presidenten Dwight Eisenhower utsåg en fackledare till arbetsminister i ett kabinett kallat ”nio miljonärer och en rörmokare”, har facken haft ett så starkt stöd bland amerikaner. Demokraterna anses dessutom vara överlägset bäst på att företräda dem.
Men trots att hon hjälpte till att driva igenom Joe Bidens arbetarvänliga politik och valde snällsossen Tim Waltz som parhäst, kommer populismen inte lika naturligt för Kamala Harris. Hennes program är ett habilt hopkok av allt från subventionerade mediciner till smålån till afroamerikanska småföretagare, men som Milan Loewer skriver i Jacobin handlar det mer om smarta liberaler som löser ströproblem, än att stå med arbetarna mot eliten.
Det senare budskapet hade nog gått bra i de vågmästarstater som Joe Biden plockade hem. Däremot går hon starkt hos kvinnor på grund av abortfrågans återkomst (som högertyckaren Tucker Carlson nyligen kallade ”ritualmord” – innan han beskyllde demoner för de senaste orkanerna i USA), men svagare hos vänstern på grund av partiets stöd till Israels folkrättsbrott. Nu håller jag tummarna för att de håller för näsan och röstar på Harris, för det ser ut att bli tokjämnt.
Om du läst ända hit men ändå vill höra samma poänger i radio och TV är jag med i två paneler – Ekots valvaka från runt 23.20 på tisdag och TV4:s på onsdag mellan 16 och 19. (Nej, jag pratar inte konstant utan står troligen gömd bakom en gardin mellan inhoppen.)
Medlemmar i Ung Vänster håller upp en banderoll under en Palestinademonstration i Göteborg, i november 2023.
En sjukskriven partisekreterare och riksdagsledamöter som inte vågar tala på Palestinademonstrationer. Nu berättar vänsterpartister för Flamman om ett debattklimat som sliter partiet itu.
Under det senaste året har Israels krig i Gaza varit i centrum för vänsterdebatten. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar beskrev EU-valet som ett ”Palestinaval”, och frågan har lyfts fram som förklaring till framgångarna i Malmö, där partiet gick från 11 till 19,4 procent.
Men frågan har också skapat oenighet. Mot Dadgostar har det riktats hård kritik och avgångskrav, de första redan i oktober 2023. När hon beklagade de israeliska dödsoffren på årsdagen för 7 oktober möttes hon av en kritikstorm som fick henne att stänga av kommentarerna på inlägget.
En högt uppsatt vänsterpartist berättar för Flamman att bråken har gjort att det numera bara är ett fåtal rikspolitiker från partiet som vågar delta i Palestinademonstrationer.
– Det här vågar vi inte ens gå ut med, men vi orkar inte gå med i tågen. Det är tråkigt, det är en självklarhet att vi borde vara med och hålla tal. Men om jag drar Vänsterpartiets politik rakt upp och ned, nämner en tvåstatslösning eller Hamas angrepp, så blir jag släpad av scenen, säger den anonyma vänsterpartisten till Flamman, och tillägger:
– Många är också rädda för att inte bli nominerade till ledande positioner i partiet om de företräder partilinjen, trots att den röstats fram av medlemmarna.
Under kongressen i maj föreslogs att partiet skulle öppna upp för andra alternativ än en tvåstatslösning i Palestina. Motionerna röstades dock ned med 122 mot 89 röster. Partiet bekräftade därmed sitt stöd för en israelisk och en palestinsk stat med 1967 års gränser.
Karin Rågsjö, hälsopolitisk talesperson och styrelseledamot 2012–2022, suckar över tajmingen.
– Vi har en totalrasistisk regering, ett folkmord med 40 000 döda, och ett USA där Trump kan vinna makten. Man kan tycka att vi borde samla oss. Men då bråkar vi internt i stället, trots att vårt parti har bäst Palestinapolitik. Jag är inte ledsen, utan jävligt arg.
Karin Rågsjö säger att konflikterna gör att partiet får svårt att nå ut med sin politik. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Nu kan Flamman visa att personen som har varit ansvarig för att hålla ihop partiet under stormen, partisekreterare Aron Etzler, har sjukskrivit sig snart efter att ha fått hård internkritik för en intervju i Judisk krönika i början av september. Där försökte han tydliggöra partiets hållning efter en sommar av avslöjanden i media om antisemitism och hyllningar till terrorgrupper bland partiets företrädare. Strax innan hade Orwa Kadoura, tidigare vice ordförande i Malmö, lämnat partiet efter avslöjanden om antisemitiska inlägg i sociala medier. Han fick stöd av Malmöavdelningen: ”I försök att tillgodose medias krav har man tappat viktiga ideologiska perspektiv som har skadat vårt parti”, skrev de i ett pressmeddelande, och anklagade ledningen för ”bristande kunskap”.
I intervjun kallar Etzler (bilden) Israels agerande för ”folkmord”, men säger också att ”[i]sraeler har självklart rätt till sitt land” och att begreppet ”sionist” inte är lämpligt som skällsord då det ibland ”används synonymt med att vara jude eller som en täckmantel för att föra fram antisemitiska åsikter”.
I interna forum framfördes hård kritik mot partisekreteraren. ”Jag spyr”, skriver en lokal partiordförande i ett internt debattforum och får kommentarer som ”Riktigt korkat”. I ett ursäktande öppet inlägg på Facebook den 25 september ville Aron Etzler ”rätta till” misstag under intervjun, och knappt två veckor senare sjukskrev han sig.
Karin Rågsjö säger att situationen har blivit ohållbar.
– Vem som helst skulle få en genomklappning när man får kritik från hundratals främlingar om att man är ”galen”, ”sionist”, ”Israelvän”, you name it, säger hon och fortsätter:
Om jag drar Vänsterpartiets politik rakt upp och ned, nämner en tvåstatslösning eller Hamas angrepp, så blir jag släpad av scenen.
– Det har hänt någonting under kriget, en extrem radikalisering. Att han uttrycker sig så här borde inte leda till ett internt krig inom vänstern. Det blir ju förföljelse till slut, man har ingen respekt för varandra som människor längre, och det tror jag många känner. Många av oss i riksdagen som tycker något annat ligger lågt, för vi orkar inte. Hur länge ska vi gegga med det här, och när ska vi komma ut med våra sakfrågor?
I oktober mötte Nooshi Dadgostar avgångskrav från organisationen Rättvisa för alla, efter att partiledaren poserat med en Kamala Harris-keps på internationella aborträttsdagen under ett besök i New York. Vänsterpartiet i Sundbyberg kommenterade i en ”reprimand” att partiledaren därmed valt ”att ge stöd till folkmord och ett svek mot invånarna i Gaza och Libanon, den palestinska diasporan i Sverige och våra medlemmar och väljare” (Dagens ETC, 14/10.)
– Vi har ett kongressbeslut som säger att vi stöder Palestina. Det tycker jag att vi ska leva upp till, och kanske också vara mer aktiva i rörelsen utifrån det beslutet, säger Karin Bylund, ordförande för partiet i Sundbyberg.
Hon tillägger att hon har förtroende för partiledningen samt den beslutade partilinjen, men håller inte med om att det är svårt att framföra den i Palestinarörelsen.
– Nej, jag tycker inte det. Det är många olika krafter som verkar där, men det är ingen anledning att dra sig undan och inte driva en bra politik som stöder Palestina, säger hon, och tillägger:
– Men jag vet att det kan finnas sådana orosmoment, och det tycker jag är jättesynd. Vi måste våga stå för det vi har beslutat.
Aron Etzler bekräftar för Flamman att han har varit sjukskriven sedan den 8 oktober, men säger att det ligger en rad anledningar bakom. Han har haft ”fullt ös” i 12 år, och efter både kongress och valrörelse kändes det som rätt tillfälle att sluta.
– Men så gjorde jag misstaget att ha en riktigt vilsam semester och efter det blev det tydligt att jag inte längre kunde trycka ned kroppens signaler om exakt hur sliten jag var.
Han säger också att det var fler konflikter när han började än i dag.
– Nu är det en liten skara personer som egentligen aldrig respekterat hur majoriteten i partiet ser ut och som reagerar på förändringar genom att förstöra på de arenor där de finns. Det är tråkigt, men jag tror att deras inflytande är mindre än någonsin.
Maria Forsberg (bilden), tillträdande partisekreterare, säger att hon inte ser något problem med att det förekommer olika åsikter kring partiets förhållningssätt i Palestinafrågan.
– Vi har 30 000 medlemmar. Det är klart att folk tycker olika, men jag är trygg med att det finns ett starkt stöd för partiets linje i frågan, säger hon till Flamman, och fortsätter:
– Sedan finns det personer utanför vår organisation som påstår alla möjliga saker, men vi har vår politik och står fast vid den. Det ska man så klart också kunna göra som företrädare för Vänsterpartiet.
Hon menar att kritiken mot partiledningen är missriktad.
– Det handlar inte om att vika ned sig, utan att stå för vår politik. Det är självklart att vi fördömer attacken den 7 oktober och antisemitism, samtidigt som vi är tydliga om det folkmord som pågår i Palestina.
Under hösten har Flamman rapporterat om de nya rörelser som startats av de uteslutna vänsterpartisterna Björn Alling och Kristofer Lundberg. Båda förespråkar till skillnad från Vänsterpartiet en enstatslösning.
Karin Rågsjö känner vindpustar från förr när hon tänker på de nybildade partierna.
– Det påminner om när jag var ung på 70-talet och med i FNL-rörelsen. Den var okej, men det fanns också en mängd fraktioner med testuggande män som ledare.
Hon säger att på vissa håll i Palestinarörelsen är det kontroversiellt att beskriva Hamas som en terrorgrupp, och att man i stället vill beskriva dådet den 7 oktober som ”motstånd”.
– Då blir det svårt att gå med i demonstrationer för många i riksdagsgruppen. Det här är partiets politik och den skulle vi alla ha fört fram tydligare i demonstrationerna.
Flamman har sökt Tove Karnerud, ordförande i Vänsterpartiet Malmö, som tackat nej till att kommentera avdelningens kritik mot ledningen.
Silicon Valleys riskkapitalister har fingrarna i precis alla politiska grytor i USA, nationell, på delstatsnivå och i städerna. Illustration: stasnds/Adobe stock.
En grupp teknikmiljardärer har bestämt sig för att hjälpa Donald Trump i valet. I utbyte hoppas de på allt från skattelättnader till segregerade framtidsstäder.
I våras började de första reklamfilmerna för något som kallas East Solano Plan pumpas ut mot oss som bor i San Francisco-bukten. Filmerna är som amerikansk politisk reklam är mest: råbarkade militärveteraner, bönder på hästrygg och medelklassmödrar som alla är överens om att ett visst förslag måste gå igenom – i det här fallet att bygga en ny stad. Kenny H är trött på att bilpendla, Zoe M vill att hennes son ska kunna flytta hem igen. Pete Craig sålde sin bondgård och är helnöjd med beslutet.
Silicon Valleys riskkapitalister har redan en oerhörd makt i San Francisco men är inte nöjda än. De älskar utopier, och de senaste fem åren har den ljusskygga gruppen Flannery Associates börjat köpa mark i Solano County, en del av buktområdet som omfattar städer som Vallejo, Fairfield och Vacaville.
De startade också en hemsida med paradisiska AI-genererade bilder som liknar ett högteknologiskt Florens, och under namnet California Forever försökte Flannery Associates muta lokalbefolkningen med otroliga löften, bland annat 7,5 miljarder kronor i investeringar och finansiering. Men trots det utlovade guldregnet förhöll sig invånarna i Solano skeptiska mot planen, som skulle skapa en ny stad för 400 000 invånare i ett jordbruksområde som regelbundet plågas av årslånga torka.
Förra året kunde New York Times avslöja att gruppen bakom ”uppstartsstaden” innehöll några av Silicon Valleys stora maktspelare, däribland Michael Moritz. Även namn som Marc Andreessen som sitter i Facebooks styrelse, Reid Hoffman som var med att starta Linkedin, och Steve Jobs änka Laurene Powell Jobs.
Vision. Under en presskonferens den 17 januari 2024 presenterade California Forever sin promenadvänliga ”uppstartsstad”. Foto: Jessica Christian/San Francisco Chronicle/Polaris/TT.
Under namnet Solano Together gick miljöorganisationer och lokalbefolkningen samman för att stoppa utbyggnaden, och Flannery Associates tidigare förslag som låg upp för omröstning drogs tillbaka, men väntas återlanseras i nästa val, 2026.
Slaget om vilka Norra Kalifornien är till för – folket eller företagen – har bara börjat.
Så vem är Michael Moritz, och vad vill han åstadkomma?
Han är född i Wales, men är amerikan sedan länge. Hans bakgrund är inom journalistik men han har sedan mitten av 80-talet suttit i ledningen för Sequoia Capital, ett riskkapitalbolag som investerar i företag som Apple, Google, Paypal och Oracle – samt svenska Klarna, där han är styrelseordförande och har beskrivits som mentor för medgrundaren och vd:n Sebastian Siemiatkowski.
Han har även startat en egen nyhetskanal, i form av tidningen San Francisco Standard, och inför borgmästarvalet i San Francisco fick han breda ut sig i New York Times för att uppmana tidningens läsare till att inte kryssa Aaron Peskin, den enda kandidaten som med god vilja skulle kunna ses som progressiv.
Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.
En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.
Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.
Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.
I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.
Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.
Hazariska kvinnor demonstrerar i Kabul efter att en självmordsbombare attackerat en hazarisk skola i oktober 2022. Foto: AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
År 2015 sökte 23 000 afghanska barn asyl i Sverige utan sina föräldrar. De flesta av dem fick avslag eftersom de inte ansågs ha tillräckliga asylskäl.
Vad fick deras föräldrar att skicka iväg dem på en dyr och farlig resa till Europa? Varje flykting har sina egna erfarenheter, men många har en gemensam historia.
De kallas afghaner, men Afghanistan var aldrig deras hem. Deras föräldrar flydde till Iran undan krigen och talibanväldet när de var små eller ännu inte födda. De var shiamuslimska hazarer, en grupp som förtryckts och marginaliserats i det sunnimuslimska Afghanistan och bär med sig minnet av folkmordet i slutet av 1800-talet. Då dödades, fördrevs eller förslavades två tredjedelar av folkgruppen.
Under talibanerna var de rättslösa och många tvingades iväg från sin jord. De som gjorde motstånd dödades. Familjer, ofta med unga änkor, tvingades lämna sina hem och flydde till Iran. Där slog de sig ned i stadsdelar där det redan bodde hazarer, för att känna sig någorlunda trygga.
I det shiamuslimska Iran accepterades hazarernas religion. Men de levde där utan tillstånd och diskriminerades. Parker hade skyltar om att afghaner inte var välkomna, och de fick stå i en speciell kö för att köpa det bröd som blivit över när iranierna handlat. Utan uppehållstillstånd fick de inte åka taxi, köpa telefonkort eller skicka paket. Och hazarernas östasiatiska utseende gjorde att de inte kunde gömma sig och låtsas vara iranier.
Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan.
Barnen ärvde sina mammors rädsla för talibanerna och det stora folkmordet. De växte upp med känslan av att vara föraktade och lärde sig att det var farligt att lämna den egna stadsdelen. Redan innan de var tio år arbetade pojkarna hos skräddare, som mattknytare, på tegelbruk och byggen. Några timmar om dagen fick de gå i speciella flyktingskolor.
Så började kriget i Syrien. När Iran skickade trupper för att strida på Assads sida började polisen fånga unga hazarer och ge dem ett ultimatum: Åk till Syrien som soldat eller så skickar vi dig till Afghanistan. Många som sändes till Syrien kom aldrig hem igen. Afghanistan var ett lika skrämmande alternativ. Hur skulle en ensam 15-åring klara sig där, utan familj, utan arbete och utan att ens kunna den afghanska varianten av persiska?
Så de flydde. För chansen att alls kunna leva. Men i Sverige blev de återigen hotade med deportation till Afghanistan. Ingen brydde sig om varför de flytt från Iran eller om hotet att tvingas bli barnsoldater. Deras pappor hade varit afghanska medborgare, och därför var det till Afghanistan de skulle utvisas. Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan.
Att åka till Afghanistan är otänkbart för dem och att återförenas med familjen i Iran är inte möjligt. Så de har gjort allt för att slippa ”återvända”. En del lyckades få ny prövning och asyl i Sverige, andra fick respit genom gymnasielagen. Tusentals flydde vidare till andra länder i Europa där det var lättare att få förståelse och uppehållstillstånd. Och många blev kvar, utan att se någon annan möjlighet än att leva som papperslös.
Nu har de varit i Sverige i nio år, gått i svensk skola och blivit vuxna i det svenska samhället. Hur många som i dag lever som papperslösa vet vi inte, men vi vet att de lever i ständig rädsla och saknar allt – hem, inkomster, trygghet. Människor som gått ut gymnasiet och har fasta jobb får nu utvisningsbeslut på grund av formaliteter. De som söker asyl på nytt får oftast avslag. Flyktingar som tillåtits stanna i Sverige för att de var barn har nu blivit vuxna och ska utvisas. Det är allt svårare att få asyl i övriga Europa och svensktalande afghaner skickas tillbaka hit för att tvingas in i det svenska skuggsamhället.
Alla de afghanska barn som kom 2015 var inte hazarer, och alla hade inte vuxit upp i Iran. Men alla flydde för att de inte kunde leva i Afghanistan. Det enda rimliga är att äntligen erkänna att dessa människor hade starka skäl att fly, och ge dem uppehållstillstånd i Sverige.
Donald Trump och Elon Musk vill köpa upp den amerikanska demokratin. Foto: Julia Demaree Nikhinson/AP/TT.
Det är fasligt att se oligarkerna köpa upp den amerikanska demokratin. Men grundproblemet är det ekonomiska rövarsystem som fört dem till makten.
Det är en ödesvecka.
Världens mäktigaste land kan komma att styras av den auktoritära uppviglaren Donald Trump, i allians med planetens rikaste man Elon Musk, som i sin tur äger världens viktigaste plattform för politisk debatt.
Aldrig har makten över politiken, domstolarna, ekonomin och det offentliga samtalet varit så samlad. Jag ryser inför vad de kan åstadkomma.
Klassiska amerikanska tidningar har redan börjat darra. Los Angeles Times och Washington Post har brutit med sin tradition av att stödja demokratiska presidenter, under trycket från sina ägare, mångmiljardärerna Patrick Soon-Shiong och Jeff Bezos.
Så när liberalerna varnar för att demokratin är hotad har de rätt, och vi socialister bör sluta upp till dess försvar. Det är inte för inte som arbetarrörelsen bidrog till att driva igenom demokratin världen över. Historiens mest lyckade samhällen har byggt på fria val och starka fackförbund – två fenomen som alla ovannämnda oligarker avskyr.
I dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt.
Men att fördöma dem är inte nog. Ännu viktigare är att förklara hur dessa män har kunnat bli så mäktiga. Men för liberalerna börjar allt med tarvligheten hos dessa individer själva.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver (27/10) att ”i fallet Donald Trump är det svårt att inte se hur en enskild individs karaktär i så hög grad är drivande.” I Aftonbladet skriver Kjell Häglund (29/10) att Malin Ekman sanewashar Donald Trump, alltså får honom att framstå som sansad genom att utelämna ”galenskapen, rasismen, sexismen, lögnerna, hatet”. Han nämner hennes namn så många gånger att det framstår som att han utövar voodoo.
De har inte nödvändigtvis fel, men vad har möjliggjort denna radikala rörelses framväxt? Jo, en kapitalism som blivit så oreglerad att enskilda människor inte bara kan styra gigantiska företag enligt sina egna nycker, utan dessutom växla in sina rikedomar till politiskt inflytande.
När ojämlikhet diskuteras framställs det framför allt som en fråga om rättvisa. ”För den som vill bekämpa fattigdom är rikedom någonting bra, även extrema förmögenheter”, skriver Mattias Svensson (18/1) i ett av sina årliga hån mot Oxfams ojämlikhetsindex. Han har en poäng: materiell orättvisa är möjligen ett viktigt retoriskt argument, men det är inte det centrala problemet.
Visst skadar det inte mig om familjen Wallenberg köper ännu en Patek Philippe-klocka, inte minst som de knappast blir lyckligare av det. Som ekonomen Carl Cederström skrev i Flamman i våras var 1800-talets socialister knappt intresserade av jämlikhet. Och som historikern Samuel Moyn påpekar är det exploateringen av arbetare som för Marx är ”det värsta vi människor kan göra mot varandra”, medan miljardärernas rikedomar bara är en symbol för denna ofrihet.
Men i dag vet vi att frågan om jämlikhet är relevant av ett annat skäl, nämligen makt. Om en liten kast av miljardärer kan köpa advokater, regleringar, domare, möjligen även presidentval, så minskar friheten för alla oss andra. Visst kan vi förfasa oss över att Elon Musk lottar ut vinster om 10 miljoner kronor till väljare som röstar på Trump i vågmästarstater – men är inte problemet att han alls har den makten? Eller att svenska banker badar i så mycket pengar att de kan köpa upp några av landets kändaste journalister i ett svep?
Den som inte har någonting att säga om kapitalismen, har lika lite att säga om demokratin.
Myrna Lorentzson: Dags att erkänna att män kan lida
Fördel kvinna. Pojkar bäddas tidigt in i våld och maskulinitet. Foto: Johan Nilsson/TT.
Synen på män som ständiga vinnare ogiltigförklarar vi inte bara deras lidande – det hindrar också samhället från att röra sig framåt.
Nyligen befann jag mig på ABF-huset i Stockholm för att lyssna på Selma Brodrej och Gudrun Schyman samtala om huruvida det är ”rätt åt männen” att kvinnorna flyttat fram sina positioner i samhället på senare år. Hårddraget kan man säga att Brodrej – som i år kom ut med boken Testosteron – tog männens sida och Schyman den andra. Vad den nu är. Som alla intressanta samtal lämnade det mig med fler frågor än svar.
Det som nästan alltid händer när någon påtalar hur kvinnor och flickor i dag kan ha en fördel gentemot män (som skolresultat och karriärmässig ambition), är att någon kontrar med alla de fördelar män fortfarande har. Fortfarande ser vi alltså patriarkatet som synonymt med män, något det därför är omöjligt för dem att lida av. Envist fortsätter vi definiera denna allomfattande samhällsstruktur som ”män har det bra”, vilket gör att deras påstådda lidande ogiltigförklarar patriarkatet som helhet och kvinnors lidande med det.
Men är patriarkatet verkligen ett lidande- och maktmässigt nollsummespel? Står vi verkligen på var sin ände om ett rep – där varje erövring är en förlust för andra sidan?
Trots att patriarkatet är erkänt som struktur så verkar det omöjligt för oss att inte skylla den på enskilda män. Det är inte konstigt, eftersom patriarkatet gör sig mest gällande i det som påverkar oss mest – relationer. De flesta kvinnor har någon gång behövt uthärda en relation med en man, och i den relationen kommit i kontakt med patriarkatet. Men är inte den enskilda mannen snarare slussen för denna struktur, än en isolerad och envis upprätthållare av den? När jag för femtioelfte gången är den enda som tar emotionellt ansvar i min relation, är det för att min pojkvän inte vill, eller för att han inte lärt sig det på samma sätt som jag?
Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.
Trots att jämställdheten ökar verkar mäns våld mot kvinnor inte röra sig ur fläcken. Det beror förstås på en rad faktorer, men en jag tror spelar in är feminismens envisa bild av sig själv som en kvinnofråga. Men att försöka minska våldet mot kvinnor utan att förstå hur även män drabbas av våld är befängt.
Det har säkert med mina egna privilegier att göra, men för mig var våld inte en fråga jag behövde ta ställning till förrän sent i vuxenlivet. När jag pratar med killar i min närhet framträder en annan bild, en där våld alltid varit närvarande. Att ha våldskapital verkar för många blivit inte ett sätt att ta kontroll över andra, utan över sig själv.
Vi är okej med barns våld eftersom det är ofarligt, men tron på att det inte skulle få senare konsekvenser är naiv. Som att socialiseringen in i könsroller inte sker från början. Sedan kommer en dag, när pojken blir en ung man, och då är det absolut inte okej längre. Mäns våldsamhet går från att vara naturligt till att bara några år senare tyda på patologi i den enskilda individen.
Förståelsen för vad det innebär att ha makt är också endimensionell. Makt är inte någonting en man kan välja att ge bort och då göra det, eftersom makt delvis är en social konstruktion. Makt upprätthålls såklart genom valda handlingar, men är också något andra ger en. Att ha makt är inte heller en odelat positiv erfarenhet. Givetvis behöver människor ha inflytande över sina egna liv. Samtidigt är makt är en söndrande kraft, som jag upplever gör det svårare för män att ha nära relationer. Att ha makt över en annan individ är ju synonymt med att kunna skada denna individ – som när du tackat nej till en andra dejt, eller inser att du tjänar mer än dina kollegor trots att ni har samma arbetsuppgifter. Det leder till en olustig känsla av att något sipprar in i relationen och gör det svårare för er att mötas som människor.
Enligt mig finns det något antifeministiskt över fokuset på makt i den feministiska frågan. Det utgår från att maskulina attribut är mer eftersträvansvärda. Men det är också befriande att slippa vara den som styr, slippa ha denna makt som hela tiden behöver skyddas för att inte förloras och kanske framför allt: slippa vara den som utövar våld och dödar – något kvinnor förunnats globalt och historiskt, men som sällan pratas om som en fördel. Att vara den helande kraften snarare än den söndrande känns bättre, om inte annat.
Om vi vill att män ska känna empati med de sätt vi kvinnor lider under patriarkatet är det kanske dags att vi erbjuder motsvarande förståelse för deras smärta, i stället för att se det som rätt åt dem. Långt ifrån alla män tjänar på patriarkatet. Att önska andras smärta är mänskligt, men också en antisocial impuls som står i vägen för verklig förändring.
Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.
En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.
Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.
Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.
I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.
Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.
Till sommaren blir författaren och konstnären Lennart Sjögren 95 år. Foto: Fredrik Hjerling.
Ibland är ålderdomshemmet en bättre poetisk verkstad än svitfesten. Rasmus Landström ser sann skönhet uppstå på ålderns höst.
Den svenska poesin är ett främmande land som bebos av ett främmande folk. Utifrån tycks detta land styras av en grupp unga hovnarrar som festar på Soho House och diggar slapp amerikansk internetpoesi.
Men på Bonnierfesten på nedre Manilla – balen på slottet – var den stora sensationen att en 94-årig poet åkt från Öland för att delta. Det gick ett sus genom salen när Lennart Sjögren klev ut ur taxin och greppade sin rullator. ”Fan, karln debuterade på 50-talet”.
Sjögrens Regnbågen (Albert Bonniers förlag, 2024) med sin uppsluppet surrealistiska vers hör till en av mina starkaste läsupplevelser i år. På mitt nattduksbord ligger den bredvid en annan 90-årig poets bok, Nils-Åke Hasselmarks Ingenmans strand. Den före detta dykaren, som redan på 80-talet var en mytomspunnen skygg hind, debuterade också på 50-talet. När jag läste Ingenmans strand och Regnbågen slogs jag av att den avklarnade stilen bara kunnat tappas ur 70 år långa författarskap. Ofta upplever jag att vi litteraturkritiker misslyckas med att hämta böcker som dessa från poesins främmande land till allmänheten.
Att läsa riktigt gamla människors böcker är en speciell upplevelse. Ofta har man en känsla av att orden är knappa och därför dyrbara. Inte sällan singlar de ned över sidorna som snöflingor. Ibland kan man undra hur det står till med de kognitiva förmågorna. Är poeten 94 bast är det liksom större risk att hen är lite dement än helt klar i huvudet. Detta gör det hela ännu mera spännande, för även dementa människor kan ha stunder av blixtrande klarhet. Vad hämtar de från sina dimmiga inre landskap? Vad har räddats till den del av hjärnan som inte förkalkats?
I Sven Anders Johanssons nyutkomna essä ”Till ambivalensens försvar” finns några avsnitt om litteraturen som fångar varför jag så ofta längtar efter att vara i det främmande landet. Litteraturen är en plats, skriver Johansson vackert (närmast utopiskt), där man tillåts att inte veta saker säkert, där man kan säga både ”ja” och ”nej” samtidigt.
När jag läste detta tänkte jag direkt på Hasselmarks diktjag som vandrar längs den disiga kust som ett långt liv är, spanande ut över ”årens isblåa sjöbodar”. Ett genomgående tema i diktsamlingen – som jag läser den – är vår oförmåga att greppa vad tiden är. Och jag tänkte på Sjögrens diktjag som promenerar upp för regnbågen till en ”tid bortom tiden”, där en näbbmus med knäckt nacke är lika viktig som en amerikansk president. Poesin är den plats där vår tvekan inför vad tillvaron är kan framträda i sin mest renodlade form. Ja, faktiskt få slutordet.
Visst skrivs det bra poesi under bakrus efter svitfester. Men frågan är om inte ålderdomshemmet är en mer underskattad poetisk verkstad. Kanske är det först efter 90 som man verkligen kan skriva fram dessa avklarnade platser som inte längre är befästa med författarens åsikter och försanthållanden. Hasselmark och Sjögren skriver en dikt som är mättad av erfarenhet och kunskap – men som inte vet någonting.
