Efter ett långt yrkesliv som journalist bestämde sig Anders Bergmark (bilden) för några år sedan för att skola om sig till högstadielärare. I februari i år tog han sin examen – bara för att mötas av en tråkig överraskning. Att få ett lärarjobb i Stockholm visade sig vara snudd på omöjligt.

– Från kommunala huvudmän var det bara ”tack, men nej tack”. När jag sökte hos friskolor fick jag bara komma på en intervju, och hörde sedan varken bu eller bä från dem.

I slutet av 2022 sjösattes det största projektet någonsin för förnybar e-metanol i Europa. Den 1,8 miljarder kronor dyra fabriken Flagship One skulle anläggas i svenska Örnsköldsvik och skapa 800 jobb. Projektet skulle innebära ett stort steg framåt i den gröna omställningen av sjöfartssektorn, där e-metanol – en kombination av vätgas och koldioxid från biobränslen – är tänkt att användas som klimatvänligt bränsle.

Men i förra veckan meddelade den danska energijätten Ørsted att projektet ställts in. Anledningen är att företaget saknar köpare.

”Staten ska inte subventionera eller samfinansiera ny kärnkraft”.

Så lät det från Ulf Kristersson så sent som i mars 2022. I augusti 2024 är det annat ljud i skällan, när Tidöregeringen presenterar en utredning som öppnar för statliga lån på 300 miljarder kronor för att kunna bygga fyra till fem nya reaktorer.

Totalt beräknas utbyggnaden kosta närmare 400 miljarder. Man vill bland annat se en prisgaranti för kärnkraftsbolagen på 80 öre per kilowattimme, vilket skulle innebära att staten täcker upp med pengar när elpriset sjunker under den gränsen. Planen utgår från att Sverige kommer ha ett elbehov på 300 TWh (terawatt-timmar) år 2045 – mer än den dubbla mängden el landet förbrukar i dag.

Birger Lahti (bilden), energipolitisk talesperson för Vänsterpartiet, är kritisk till förslaget och menar att det ”gått prestige i frågan” för regeringen.

”De ska skaka fram ny kärnkraft, hur dyr den än må bli. Förnybart, konsumenter och skattebetalare samt den gröna omställningen kommer att bli förlorare. Vinnare har jag svårt att hitta”, skriver han till Flamman.

Likt regeringen vill Vänsterpartiet se statligt garanterade elpriser, men för konsumenterna snarare än bolagen. Detta skulle man åstadkomma genom att frånkoppla det inhemska priset från exportmarknaden – så kallade ”Sverigepriser”. Man vill ge ersättning till kommuner som välkomnar vindkraft, samt att staten ska äga mer av elproduktionen.

Birger Lahti öppnar också för att några av ”Sveriges reaktorer skulle kunna livstidsförlängas”, något som antyder en mjukare hållning än partiets officiella linje. På hemsidan gör Vänsterpartiet tydligt att partiet ”vill avveckla kärnkraften så fort som möjligt, eftersom den är en dyr, smutsig och osäker energikälla”.

Jonas Algers (bilden), doktorand i miljö- och energisystem vid Lunds Tekniska Högskola, har en mer pragmatisk inställning. Han ser det som kortsiktigt att lägga ner existerande reaktorer i förtid, och vill komma bort från vad han beskriver som en ”ryggmärgsreflex” inom vänstern och miljörörelsen, där kärnkraft ses som ensidigt farligt och dåligt. Men även han ställer sig tveksam till utredningen.

– Min omedelbara reaktion var att det här är en jättesubvention. Det är svårt att förstå varför just kärnkraft anses okej för stat och skattebetalare att ta risken för.

Han menar att satsningar inte automatiskt är dåliga för att de är dyra, men att det finns bättre investeringar att göra.

– Är man seriös med klimatomställningen så krävs det stora satsningar. Men det är märkligt att specifikt välja en teknologi som det tar lång tid att få på plats och som medför en stor risk både för förseningar och svällande kostnader. Det är också ett energislag där kostnaderna inte faller, säger Jonas Algers, som hänvisar till att priset på förnyelsebar energi sjunkit kraftigt under de senaste decennierna.

Han pekar på att kärnkraften tar lång tid att bygga jämfört med den mängd energi som produceras, och menar att debattens fokus på ”planerbarhet” är för smalt.

Det är svårt att förstå varför just kärnkraft anses okej för stat och skattebetalare att ta risken för

– Vi behöver inte så mycket planerbar el som somliga tror. Det missas i debatten, det sker mycket inom batterilagring just nu. Kostnaderna håller på att falla snabbt, säger Jonas Algers.

Han hänvisar till en rapport från Internationella energirådet, IEA. Den visar bland annat hur den globala energiförvaringskapaciteten i batterier mer än fördubblats mellan 2022 och 2023.

Samma dag som förslaget om ett statligt kärnkraftslån på 300 miljarder presenterades, har två företag i Tyskland vunnit chansen att betala flera miljarder till staten för att få bygga vindkraftverk till havs. Den svenska kärnkraftssatsningen och det tyska vindprojektet beräknas ha ungefär samma produktionskapacitet – mellan fyra och sex gigawatt el.

Jonas Algers ser fler fördelar med vindalternativet.

– Man kan smälla upp havsvind ganska fort, och det är inte lika komplicerat. Du kommer inte stå där med en halvfärdig havsvindpark och behöva göra om alla säkerhetskontroller för att du hittar en spricka. Det värsta som kan hända är liksom att en turbin välter.