Sverige har länge känts som ett land på dekis när det kommer till arbetarrörelsen. Facket har inte varit särskilt ”inne” på länge. LO-facken har ställts inför svåra motgångar sedan ödesåret 2006 – då borgarna gjorde entré i maktposition och vände upp och ned på trygghetssystemen. Sedan dess har budskapet varit tydligt: individen är stark. Det är mögligt med kollektivism. Fackets roll är utspelad.
Jag har länge undrat när smärtgränsen skulle passeras för vår svenska arbetarrörelse både vad gäller sviktande styrka i det egna kollektivet och politiskt skapade påfrestningar utifrån. Vid ett par tillfällen har jag trott, hoppats, att smärtgränsen skulle passeras och att opinionen skulle vändas genom det. Detta borde ha skett till exempel då regeringen införde arbetslöshetsavgifterna i A-kassan. Eller när fackavgiften slutade vara avdragsgill för arbetare men inte för arbetsgivare. Eller när ungdomsarbetslösheten rusade i höjden. Eller när politikerropen om sänkta ingångslöner hörs som mest. Någonstans då hade det varit fint om arbetarkåren hade ställt sig upp och sagt ”nej – vi tar inte det här”. Det har varit alldeles för tyst i rörelsen, på arbetsplatserna, i fikarummen.
Facken har under flera år tappat stora skaror medlemmar – så är det. Många är de kamrater som tvingats välja bort ett tryggt arbetsliv mot en otrygg och osäker tillvaro, påhejade av högerpolitiker. I mitt fackförbund har vi sett trettiotusen medlemmar lämna oss på fem år. Den nya tiden har inte varit till fackens fördel, det är bara att konstatera. Och i det har vi mycket oss själva att skylla. Vi har låtit motgångarna bli vardag. Protesterat – men accepterat.
Jag tillhör den första generationen som inte generellt blev matade med facklig kamp. Många av mina vänner växte upp i familjer helt utan facklig förankring. Jag själv fick uppleva undantaget. ”Min dotter ska inte vara någon jävla svartfot”, fick jag höra när jag fick mitt första jobb. Sagt och gjort – jag gick med i facket.
Sedan dess har jag koncentrerat mig på den fackliga kampen. Den har blivit min livsstil – den är mitt kall. Och i dessa tider är det således omöjligt för mig, som facklig, som arbetskamrat, att skriva om någonting annat än hur samhället ser ut ur ett fackligt perspektiv. Och just nu, när maktkampen mellan LO och Svenskt Näringsliv stormar som mest, just nu är det som mest påtagligt att någonting håller på att hända i samhället. Det vänder.
Jag vill ta det här tillfället i akt att berätta om känslan. Känslan av solidariteten som uppstod från ingenstans och som nu skrämmer slag på giriga arbetsgivare och borgerliga näringslivsvurmare Sverige över. Känslan som uppstår när jag ser mig om i samhället idag och ser fackliga kamrater överallt. Det händer något i samhället just nu. Det pratas om facket, det pratas om solidaritet. Arbetare säger, även om det ibland är viskningar, ”vi tar ingen mera skit”.
Karl Marx menade att det kommer en tid då arbetarna slår tillbaka. Av den viljan har inte mycket märkts i Sverige på länge. Men den solidaritet som visades mellan förbunden och mellan arbetskamraterna på arbetsmarknaden under Handels strid för jämlika löner och trygga jobb var ett styrkebevis.
Vi var tusenden som beslutat att ta strid.
I skrivande stund var det ett par timmar sedan Handelsanställdas Förbund slöt avtal med Svensk Handel. För att få till det avtalet var ett stort antal fackförbund tvungna att varsla om sympatistrejk. Själv stod jag ett par timmar innan beskedet kom och organiserade anställda på en restaurang inför den kommande sympatistrejken. Vi hade inte träffat varandra förut. Men vi hade en sak gemensamt. Vi var alla redo att ta strid för våra och våra kamraters rättigheter. Så bildades en gnistrande väv, som berättar om klassernas kamp.
När beskedet kom om att konflikten var avblåst gick nog luften ur alla för en sekund. Men en sak är säker: de fackliga vindarna viner i samhället igen. Och stormen är långt ifrån över. Framtiden är idag.
