I går avslutades den största samlingen av den feministiska rörelsen på många år. Nordiskt Forum i Malmö, som hade underrubriken New Action on womens rights, arrangerades av Sveriges Kvinnolobby i samarbete med motsvarande organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen. Forumet har planerats minutiöst under nästan två års tid och omkring 7000 personer beräknats ha deltagit.
Det finns viktiga poänger med att feminister från hela Norden samlades i Malmö. Norden har den mest progressiva och feministiska lagstiftningen i hela världen. Att tusentals feminister har träffats, inspirerats av varandra och formulerat svar på framtidens frågor är historiskt.
Som ett brev på posten, och i enlighet med det inåtvända debattklimat som präglar den feministiska rörelsen, så har forumet knappt hunnit börjat innan det börjar hagla kritik. Biljetterna var för dyra, underhållningen ansågs ha rasistiska undertoner och när Norges jämställdhetsminister, Solveig Horne som representerar det rasistiska partiet Fremskrittspartiet, fick lov att tala på forumets slutseminarium tillsammans med de andra nordiska jämställdhetsministrarna, rasades det.
Nordiskt Forum i Malmö är medfinansierat av Norges jämställdhetsdepartement. Det kan vara så att det inte var forumet själva som fick bestämma vem som skulle komma från Norge. Det är rent ut sagt för jävligt att Norge har ett legitimerat rasistiskt parti i regeringen, men det är ju verkligheten. Det kanske ändå inte försvarar att Horne fick utrymme, men det vore bra om det första man gör inte är att peka på arrangörsgruppen och insinuera att de skulle hålla med Horne. Vi måste sluta ful-tolka varandra.
Inom den feministiska rörelsen råder just nu ett debattklimat som präglas av en vilja att uppnå total samstämmighet kring rådande akademiska teorier och avfärda alla avvikare. Fokus läggs på vem som bjuds in var och på att din åsikt borde bli mer som min för att vara rätt. För dem som var med på 60- och 70-talet kan det vara en påminnelse om bokstavsvänsterns splittringar och debatter om vilket parti som egentligen var arbetarklassens främsta förkämpar. På den tiden, när vänstern var upptagna med att bekämpa varandra, så samlade högern ihop sig för att genomföra det systemskifte som vi fortsatt lider av idag. Det var destruktivt då och det är destruktivt nu.
Vi ska tycka olika, det gör oss rikare, bredare och bättre. Vi kan också diskutera invecklade teorier om könsmaktsordningen och hur den verkar. Men en feminism som gör anspråk på att göra skillnad i kvinnors vardag, måste rikta udden mot dem som sitter på makten. Just nu är det den borgerliga regeringen. Om vi ska upphäva och bryta de orättvisor som gör oss till ofria människor, så måste vi gå på dem som upprätthåller strukturerna och bekämpa dem. Vinner gör vi aldrig om vi bara slåss med varandra.
Som avslutning på forumet presenterades ett slutdokument med feministiska överenskommelser och krav på de nordiska regeringarna. De överenskomna punkterna är i sig inga nyheter. Det är frågor om rättvis ekonomisk politik, skola och omsorg, bättre arbetsvillkor, vikten av reproduktiva rättigheter, kvinnors rätt till asyl, mäns våld mot kvinnor, fred och demokrati. I ett samhällsklimat där det inte längre är trendigt och hippt att vara kollektivist så är det befriande att de politiska förslag till reformer som diskuterades på Nordiskt Forum faktiskt handlar om frågor som gör skillnad i vardagen. Det är konstigt att det ska behöva skrivas, men det är genom reformer som rör kvinnor som grupp som samhället kan förflytta makt från män som grupp. För det är däri nyckeln till frigörelse ligger.