Okategoriserade 10 januari, 2012

– Vi ska bry oss om de kinesiska diskarna!

Flamman har som sig bör gjort den hittills mest omfattande intervjun med Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt. Den kommer i starkt redigerad form i papperstidningen på torsdag men vi tror att många nu har intresse att läsa den transkriberad, ord för ord. Håll till godo!

Hej Jonas!

– Hej Jonas!

Vad tycker du om kongressen?

– Jag tycker att det har varit en väldigt bra kongress. Bra stämning, bra beslut och det känns som at vi har en stor möjlighet att utveckla oss. Både bli fler medlemmar, starkare i opinionen och utveckla vår politik. Det är en sorts avstamp.

Stämningen verkar jättegod men själva politikskapandet är inte så där otroligt ”på”, tycker jag.

– Nej, alltså det inte så många nya ståndpunkter som tagits i sakpolitiken. Det har varit en skärpning när det gäller bemanningsföretagen och arbetsrätt kommer att bli en viktig fråga för oss. Det ligger ett tydligt uppdrag till partistyrelsen att skärpa upp miljöpolitiken och vi kommer också att både ta ett nytt miljöprogram och en klimataktionsplan. Där kommer det att ske politikutveckling.

Vi har ju dessutom i uppdrag att ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag. Så vi har en hel del uppdrag från kongressen att föra i hamn, efteråt. Och det kommer att bli politikutveckling. Men det har ju inte varit en kongress som präglas av stora politiska motsättningar utan ganska sakpolitisk, där sådana saker som förstatligande av skolan, särskolans ställning och så har diskuterats.

Själva strategidokumentet har ju fått mycket kritik, har du någon kommentar till det? Väldigt många röstade emot hela dokumentet.

– Ja, det får vi ta till oss, det får vi göra. Men jag tycker ändå att det har varit en bra diskussion om det.

Vill du säga något om valen? Hur det har sett ut, vad det blir för typ av partistyrelse?

– Ja, (tvekande).

Vad hoppas du på när det gäller partistyrelsen?

– Ja, jag hoppas på att det blir en partistyrelse som verkligen kommer att fokusera på politikutveckling. Att utveckla vår sakpolitik och att bygga en mer slagkraftig organisation inför valet 2014. Om vi ska göra något annat än att gå upp tillfälligt i opinionen, så måste vi bygga ett starkare parti, både politiskt och organisatoriskt. Det är ett långsiktigt grovarbete.

Jag skulle vilja varna för att sätta sitt hopp till tillfälliga opinionsuppgångar. Jag tycker att vi ska strunta i opinionsmätningarna det närmaste året. Och vi ska arbeta långsiktigt, jag tycker att vi har mycket att lära av det holländska partiet SP och där har partistyrelsen en nyckelroll. Och jag hoppas på en partistyrelse där alla blir arbetande och att vi lyckas fördela arbetet på ett bra sätt.

Det är mycket tal om partistyrelsen just nu, Lasse tog upp det i sitt tal och om man läser Framtidskommissionens slutrapport så är den mest genomarbetade och mest framträdande delen i den skrivningarna om partistyrelsens arbete. De är rätt kritiska mot hur det har fungerat hittills. Nu har du ju inte suttit i partistyrelsen, så du är ju inte ansvarig för det men du kanske har tankar om det? Den pratar bland annat om att partistyrelsen inte klarar av sitt kollektiva ansvar och att det är en reservationskultur där många hellre vill visa sina egna hemdistrikt vad de gjort än att stå upp för fattade beslut.

– Ja, jag tycker att det är viktigt att komma vidare från det. Nu har jag inte suttit i partistyrelsen på åtta – nio år men jag tycker att det kan vara bra att komma in med nya ögon. Och min ingång som partiledare är att jag vill ha ett inkluderande ledarskap. Där man ger alla en möjlighet att påverka besluten och ha diskussion men där man också förväntar sig att alla är med och tar ansvar för besluten. Det gäller att komma bort ifrån grupperingstänkande. Och jag hoppas också få ett ledarskap där många vänsterpartister syns utåt, jag vill inte ha ett partiledarskap där jag ska ha allt ljus på mig, tvärtom vi ska motverka den bilden aktivt och ryta ned den. Inte minst ska vi ha flera starka kvinnor som allmänheten känner till som företräder vårt parti.

Det rödgröna samarbetet, vad ska ske med det, om du får bestämma?

– Om jag får bestämma så kommer vi att ha ett grundligt rådslag i partiet om det här i god tid före nästa kongress. Jag skulle gärna se att vi tidigt som parti tar ställning till både det politiska innehållet, vilket är det viktigaste, och vilka partier vi vill bilda regering med. Ett regeringssamarbete kan aldrig vara villkorslöst, det handlar om politikens innehåll och jag tycker det är viktigt att vi har den ingången. Samtidigt så ska det aldrig vara någon tvekan om att röstar man på Vänsterpartiet så röstar man för en ny regering och att vi kan regera om politiken är den rätta. Personligen är jag också väldigt lockad av den modell som man provade i Frankrike när man bildade vänsterregering och där PCF:s (franska kommunistpartiet, reds anm.) medlemmar fick möjligheten att på medlemsmöten få frågan ”ja eller nej?”, ”ska vi ingå i det här?”, när politiken var känd. Jag tycker att den här resan ska ägas av partiets medlemmar från början till slut. Jag tror att det gör oss starkare som parti i regeringsförhandlingar och att jag tror att det gör att vi kan få större inflytande över politiken i en ny regering också.

Helt klart är att vi inte ska göra lika många detaljerade överenskommelser valet 2014 som valet 2010, det tycker jag är väldigt tydligt när man lyssnar på partiets medlemmar.

Det sista verkar rätt okontroversiellt, för som det ser ut nu verkar sossarna missnöjda med det, Miljöpartiet missnöjda med det och ni missnöjda med det. Det verkar inte finnas på kartan och blir kanske inte huvudsakligen en diskussion i Vänsterpartiet?

– Ja, men det jag vill är att vi ska inte vänta på sossarna och Miljöpartiet, jag ser gärna att vi formulerar oss först om hur vi ser på regeringsfrågan, både på politiskt innehåll och vilka partier. Vi ska inte vänta på att bli uppbjudna som förra gången.

I Danmark har ju Enhetslistan gjort en mellanlösning kan man säga, mellan klassiskt vpk-sätt och det som ni gör nu, det vill säga att de försöker påverka i första ledet och påverkade bland annat den så kallade Finasloven men sedan efter det inte ta något ansvar för regeringens politik eller ha ministrar. Som ett aktivt stödparti, kanske man skulle kunna säga. Är det något som du tycker är intressant?

– Egentligen inte, därför att vi har ju en lång erfarenhet av att ha agerat som ett sorts stödparti till socialdemokratiska regeringar, utan att ha något större inflytande på politiken. För mig är det helt ointressant, att vi ska gå tillbaka till det. Antingen regerar vi, eller så är vi i opposition.

Men då finns bara regering kvar om det blir rödgrön majoritet, eller?

– Ja, eller om de väljer att söka sig in mot mitten, det beror på det politiska innehållet. Men socialdemokratin ska veta, att man kommer aldrig att komma tillbaks till ett läge, då man kan lita på oss som ett passivt stödparti. Ska vi ha inflytande på politiken, ja då ska vi vara med.

Vilka politikområden är viktigast att göra avtryck i vid ett regeringsdeltagande?

– Jag tror vi går in mot en ekonomisk kris och fortsatt eurokris. Det kommer att påverka Sverige och att då ha en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning, det kommer att bli akut i takt med att pressen ökar på låginkomsttagare, arbetslösheten riskerar att stiga. Där måste vi utmana regeringen direkt.

Har Vänsterpartiet någon jobbpolitik?

– Ja, det menar jag att vi har. Men det är ett område för ännu mer politikutveckling.

Hur skapar man jobb i Sverige?

– Ja, det finns flera delar av det där. Men det ena är att vi använder budgetutrymmet till investeringar i stället för skattesänkningar, eller för privat konsumtion åt de rikaste. Vi satsar på yrkesutbildning, vi har en genomtänkt industri- och småföretagarpolitik. Man kan också säga att det här med investeringar, det hänger ihop med klimatfrågan, när vi bygger bostäder och järnvägar, när vi satsar på alternativ energi då skapar vi mycket bra arbetstillfällen. Vi har ett helt program för generationsväxling för ungdomar i offentlig sektor och framför allt så är vi det enda partiet som har en makroekonomisk politik med full sysselsättning som överordnat mål. Det finns inget parti som är  i närheten av att ha så många verktyg för full sysselsättning som Vänsterpartiet.

Gör ni ett försök tror du att få igenom en sådan skrivning om full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i ett rödgrönt samarbete.

– Alltså sysselsättningen kommer att bli viktig och jag tror att vi ska inse att det är vi som ska driva sysselsättningsfrågan, inte Socialdemokraterna. Vi trodde de skulle göra det inför 2010 men de lyckades inte. Uppgiften ligger faktiskt på oss.

– Sen har vi en självklar valfråga som vi ska hålla fast vid och det är riskkapitalbolagen, de ska bort ur välfärden.

Kan man tänka sig att Vänsterpartiet sitter i en regering där det inte händer?

– Regeringsförhandla får vi göra sen men jag kan säga så här, det kommer att vara en huvudfråga för oss. Det kommer att vara enormt viktigt.

– Sen är det ju så att vi är ett feministiskt parti och vi är ett grönt parti, och det är här vår politik ligger, på de här områdena. Kvinnors villkor i arbetslivet, löneskillnader.

Många pratar om att det borde vara mer feministisk politik. Den gamla ledningen pratade mycket om att det skulle vara mer feminism och du pratar mycket om att det gäller att utveckla det. Men egentligen tycker jag att båda sidor har ganska få konkreta förslag som går utöver satsning på offentlig sektor. Till exempel, om våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga, vad har Vänsterpartiet för politik på det området?

– Men dels har vi ju ett krav på att det ska finnas ett fungerande stöd för de kvinnor som faktiskt utsätts och i dag är det faktiskt lite si och så med stödet till kvinnojourer och det kommunala ansvaret för dem och det innebär också att man måste ha professionell behandling av de män som slår, för att de ska sluta slå. Och här behövs ju ett helhetsgrepp för att garantera kvinnojourerna och den här verksamheten långsiktiga ekonomiska villkor och möjlighet att bygga ut professionalismen. Det görs mycket väldigt bra idéellt arbete men det behövs bättre förutsättningar.  Sedan föreslår vi ibland rena lagändringar, som att blir man misshandlad och är här och har gift sig med en svensk medborgare så har man så är det skäl för att få stanna i landet, så att man går till polisen med det. Idag får de här kvinnorna tiga och lida, misshandlas och våldtas och där är det en lagändring det handlar om.

Sen handlar om ännu mer utbildning och professionalism i åklagarväsende och polis. Det här är brottslighet och den ska bekämpas. Så jag menar att vi har flera olika åtgärder på det här området, och det är precis så vår feminism ska vara. Att säga ”mer feminism”, det tror jag är lite tomt på innehåll för många människor. Vi måste vara konkreta feminister.

Är du en höger- eller vänster-partiledare för Vänsterpartiet?

– Alltså, jag är en övertygad socialist. För mig är det vänster.

Kan du säga någonting. Med egna ord, om den här resan som du har gjort från Vägval vänster-diskussionerna, till amerikanskt parti på ytterkanten tillbaka till Vänsterpartiet, och den diskussionen som har varit i Vänsterpartiet om vad som betraktas som höger och vänster.

– Jag tycker att i backspegeln så var det en dåligt hanterad diskussion. Vi förlorade mycket goda krafter och vi hade en väldigt dålig stämning i partiet. Där man förtalade varandra och delade in varandra. Dit vill jag aldrig tillbaka. För mig är det viktigt som partiordförande.

Då måste vi ha en partikultur som tillåter olika åsikter men som respekterar demokratiska beslut, och det kommer att vara mitt rättesnöre som partiordförande. Vi ska aldrig mer tappa det vi bygger på grund av den typen av egna misstag.

Själv så funderade jag rätt mycket i USA. Jag var rätt sliten efter elva år i EU-parlamentet och efter några mindre goda år i partiet på slutet där. Jag funderade rätt mycket på varför jag är med i Vänsterpartiet och vad som är Vänsterpartiet för mig. Och för mig, jag är socialist, jag vill ha ett socialistiskt samhälle, jag är feminist och jag är grön. Och för att påverka världen så måste man ha ett parti. Och för mig är det partiet Vänsterpartiet. Det är så självklart i svensk politik.

Och det andra är att jag känner mig så djupt samhörig med alla människor som jag mött i Vänsterpartiet. Att jag har en sådan respekt för dem och det är de vanliga medlemmarna som jag känner att jag tillhör. Jag är liksom en del av deras rörelse, mer än partiledning, tidningar och dokument och så där.

Och för mig blev det väldigt påtagligt när jag tog ett steg tillbaka, funderade lite skrev en bok om partiets historia och så att här hör jag hemma, här vill jag arbeta.

Men du hade funderingar?

– Ja, det hade jag. Jag tror att tvivel är bra! Kloka människor tvivlar.

Kommer du nu att resa till de distrikt som inte har röstat på dig först?

– Ja, faktiskt. Först åker jag naturligtvis till Umeå men sedan har jag pratat med Malmö och Göteborg och är på väg dit. Jag ska vara hela partiets ordförande.

Har du uppfattat stämningen som god efter den här processen med öppet partiledarval? Mellan de olika distrikten?

– Ja, det är alldeles uppenbart att det är så., självklart finns det olika åsikter och man stödjer olika kandidater. Det är helt naturligt, det är så val ska gå till. Alternativet, att dölja konflikter i en valberedning eller sådant, eller välja partiledare som Socialdemokraterna, det är mycket sämre. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att den här sortens processer och att vi faktiskt är beredda att ompröva fördomar om varandra under resans gång. Och så ska ett bra parti fungera.

Jag tror att den här hösten hade varit ganska svår om vi inte hade haft den här processen. Det är ju det här som har gjort att vi har samlat möten med hundratals personer, vi har diskuterat massor av politik och att också många människor som inte är Vänsterpartister har kommit till våra möten. För mig har det varit en kick och jag har också under resans gång lärt känna Ulla, Hans och Rossana och respekterar dem djupt. Det här visar att vi ska våga utveckla våra arbetsmetoder.

Är du rädd för att bli partiledare när du ser vad till exempel Håkan Juholt får utstå nu? En del är kanske självförvållat, men inte allt.

– Nej, det är klart att jag vet att den typen av frågor kommer. Så är det. Jag tycker att det är viktigt att man inte bygger allt runt partiledaren och jag tycker det är viktigt att man är realistisk. Det vill säga att vi börjar vi växa och ta mer på plats så kommer vi att möta hårt motstånd. Men det får vi vara redo för.

Jag såg att Staffan Dopping, mediekonsult, twittrade om att du inte beställt någon utifrån för att hitta några lik i garderoben åt dig. Man kan tydligen göra sådant nu för tiden. Varför inte?

– Jag har ju själv inte kommit på några lik att gräva fram. Men det är klart att vi har funderat på om det kan finnas någonting, det har vi. Mitt största brott verkar ha varit att bo på Östermalm, och det har jag viss förståelse för.

Om det rödgröna samarbetet, kan det överhuvudtaget bli ett regeringsskifte om Socialdemokraterna är i fritt fall?

– Man kan se på Danmark att man kan vinna även med en svag socialdemokrati. Men det kräver att vi kliver fram. Det räcker inte med Miljöpartiet. Vi ska aldrig delta i någon sorts hetsjakt på Socialdemokraterna eller något sorts drev. Vi har ingenting att vinna på att Socialdemokraterna pressas stenhårt. Det är en naturlig samarbetspartner för oss på många områden. Men vi ska heller inte titta för mycket på Socialdemokraterna, vi ska utforma vår egen politik. Den bästa indirekta hjälp vi kan ge dem är att vara en vital, stark vänster som liksom leder oppositionen och producerar massa bra vänsterpolitik. Det är vår uppgift i förhållande till socialdemokratin.

Har du träffat Håkan Juholt?

– Vi har hälsat på varandra, vi känner egentligen inte varandra men jag ser fram emot att dricka en kopp kaffe med honom.

Tycker du att han är en skicklig partiledare, eller är det hans fel att problemen är så stora?

– I grunden handlar det om politiska vägval. Man ska veta att i Europa har socialdemokratin gått ifrån att vara de här masspartierna till att vara mindre partier i nästan varje land och jag tror man ska sätta det här i ett större perspektiv.

Du sade på presskonferensen att Vänsterpartiet ska göra en framstöt i arbetsrättsfrågan. Då tog du exempel på bulgariska lastbilschaufförer som kör för 2 000 kronor i månaden. Kan du utveckla det resonemanget?

– Ja, vi har en hård social dumping på svensk arbetsmarknad. Och de som råkar allra värst ut, det är arbetstagare från andra länder, antingen från EU-länder som bulgarer, balter och polacker. Eller så är det från andra länder utanför EU. Och det här en effekt av regeringens politik. Att man har liberaliserat arbetskraftsinvandringen som man har gjort. Man har ingen kontroll på att man får kollektivavtal och riktig lön och när det gäller EU så har man gått längre än vad Laval-domen kräver. Och den här sociala dumpingen är ju förödande, framför allt för de människor som drabbas av de här slavliknande förhållandena. Men det innebär också en hård press på svenska arbetstagare som får försämrade villkor och det slår ut seriösa företag, inte minst inom åkerinäringen. Och liksom gynnar fifflare och småskuttare. Och det är som jag ser det frontlinjen i arbetsrätten i dag. Och att de här människorna som inte har någon röst i debatten, vi ska bry oss om dem. Det är de kinesiska diskarna, det är de bulgariska lastbilschaufförerna.

Den där frågan har ju dimensioner, Juholt drev det också strax efter Socialdemokraternas kongress, då blev han anklagad för att fiska i grumliga vatten. Regeringen verkar uppfatta det här som en typ av rasismen egentligen.

– Ja, men det är ju precis motsatt. Att utnyttja människor genom att ge dem usla villkor, det är diskriminering. Att säga att ni får komma hit men ni ska ha kollektivavtal och trygghet. Det är att vara solidarisk. Och den striden, den måste vi våga ta. Den kommer vi dessutom att vinna, och den är också viktig därför att social dumpung blåser under rasism.

Tror du att finns en rädsla inom vänstern för de här frågorna. Kanske den som säger så här bara är ute efter att bulgarer ska stanna hemma. När Byggnads har gjort kampanjer för att firmor utan kollektivavtal ska åka hem, har de anklagats för rasism. SAC har utvecklat en annan strategi och organiserar papperslösa.

– Ja, jag tror att det finns en osäkerhet hur man ska närmas sig dem. Men man ska veta att veta att vi i Vänsterpartiet, tycker jag, har gjort rätt hela vägen. Vi var aldrig för att utestänga EU-medborgare från svensk arbetsmarknad. Vi var för att de skulle få kollektivavtal. Och det är fortfarande den rätta linjen. Vi är inte emot den bulgariske lastbilschauffören, vi är för att han ska behandlas anständigt. Och det tycker jag är oerhört centralt. Och jag tycker vi ska ha större självförtroende oh kliva in i den här debatten.

Finns det exempel på länder det här har fungerat?

– Absolut, alltså Sverige är ovanligt dåligt. Det finns flera länder där man kräver att den som köper in saker, att underleverantörerna ska ha kollektivavtal. Man kan se på Nederländerna på åkeribranschen, man kan se på Finland till exempel. Det finns flera länder där man följer upp mycket bättre vilka villkor arbetstagarna har och nästan inget land är så liberalt vad gäller arbetskraftsinvandring från andra länder som Sverige, att man inte har någon kontroll egentligen på det.

Är det på grund av den svenska modellen, utan lagstiftade minimilöner

– Nej, det är framför allt på grund av regeringens politik och på EU:s politik. Det här är inte någon naturlag eller slump, det här är politik.

Kan du resonera lite om du säger att du ska ha en inlyssnande ledarstil, när jag har gjort research inför det här ordförandevalet, och det har jag gjort väldigt mycket, jag kanske är den journalist som har arbetat mest med det här i Sverige, och jag har pratat med otroligt mycket människor om dig, till exempel, då dyker det upp två saker som folk höll emot dig tidigt, det ena var en högerstämpel från förr, tyckte vissa. Den aspekten diskuteras det mindre om nu här på kongressen och det verkar som Vänsterpartiet har gått vidare från de motsättningarna.

– Ja, jag tror det också.

Men den andra aspekten var att du kom med ett rykte om egentligen motsatsen till inlyssnande, du skulle vara mycket av en solospelare, går snabbt fram, lyssnar inte riktigt på andra och liknande saker. Kan du säga något om det? Har du själv hört det förut?

– Visst har jag hört det. Det är också så att jag satt elva år i EU-parlamentet. Det är egentligen då jag har haft uppdrag för partiet. I EU-parlamentet är man i grunden ensam. Man uttalar sig om alla politikområden. Och så länge det inte är några problem så är partiet inte så intresserat av att styra en, även om man vill. Och då gjorde man politiken ensam eller några få människor tillsammans. Så i så måtto är det ju rätt, att jag har fått arbeta så. Och det var nödvändigt att arbeta så. Mitt mål nu, det är att bygga upp en demokratisk, öppen, kollektiv ledarstil. Och jag tror att många som har jobbat med mig i riksdagen till exempel, kanske har utgått att jag var som i EU-parlamentet, men har fått lära sig att det går att jobba med mig. Och jag tål rätt mycket, jag vill mycket hellre att människor säger till mig ”det där håller jag inte med om” eller ”det där gjorde du fel” än att de säger till någon annan och inte till mig. Jag tycker att vi ska ha den atmosfären. Och jag har väldigt mycket att lära, för jag har aldrig varit aktiv i partiets inre cirkel, jag har aldrig suttit i VU till exempel, och därför är jag både beroende av och vill arbeta med dem andra som har suttit där.

Kommer du att lyfta in hela kvartetten ordförandekandidater i verkställande utskottet?

– Det bestämmer partistyrelsen. Jag hoppas att alla vi fyra kommer att få ledande uppgifter för Vänsterpartiet framöver.

Kan du säga något om diskussionen om vilket kön partiledaren ska ha, den har varit rätt stor?

– Det är klart att det är viktigt för ett feministiskt parti om man har en kvinna eller en man. Därför har jag full förståelse för den diskussionen. Nu ska jag bevisa att jag som partiledare att jag kommer att skärpa upp partiets feministiska arbete. Och jag vet att det förväntas av mig och jag ser fram emot att göra det.

Hur gör man det?

– Dels ska genomsyra hela vår politik, det är feminismens grund. Men vi ska också driva konkreta frågor och göra feminismen begriplig för människor.

Är du förtjust i det här begreppet välfärdsfeminism som lanserades men ströks ur det strategidokument som kongressen antog.

– Nej, det saknar jag inte. Jag tycker det är luddigt.

 

Utrikes 22 januari, 2025

På andra sidan gränssnittet

Under de senaste 18 månaderna har palestinska studenter försökt upprätthålla sina studier på distans, trots en våldsam ockupation och bristande elförsörjning och internetuppkoppling. Foto: Hassan Jedi/Anadolu.

Under 18 månader av krig har internet möjliggjort arbete både i krigets Gaza och på den allt mer våldsamma Västbanken. Men för att få uppkoppling krävs uppfinningsrikedom.

Aahed Zarouks internet är snabbt som fan. Han är 35 år, UX-designer (user experience) och mjukvarutvecklare med utbildning från UCLA i Kalifornien och bor i Gaza stad.

– Det kanske inte är helt lagligt, säger han med ett leende.

Tillsammans med en vän lagar Aahed trasiga kablar när de slitits sönder av israeliska bomber. Upprepade gånger har de sett till att hela stadsdelen har internet. Före kriget hade alla sin egen uppkoppling. Nu använder 2 000 personer den som Aahed har ordnat.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

– Genom Telegram- och Whatsapp-grupper delar människor information om militära order eller var bomber har fallit.

Men internet möjliggör också jobb och därmed försörjning. Gaza har en ung och högutbildad befolkning med framtiden för sig. Trots att Israel begränsat områdets uppkoppling till ett 2G-nät arbetar många inom techsektorn eller på olika sätt med webbutveckling och design. Kompetensen är hög och hungern att bygga upp landet är stor.

Motståndskraft. 2018 delades bärbara datorer ut till eleverna på palestinska Ziad Abu Ein-skolan i Ramallah på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT.

Vi pratar på Zoom en snöig dag i januari just efter trettonhelgen. I min skärm är Aahed inramad av ett stort, ljust fönster och en rad gröna krukväxter. Hans hår är mörkt med en grå våg i luggen och han är klädd i en rutig polotröja i benvitt och salviagrönt. Han är påfallande tjusig.

Utanför fönstret ligger grannhuset i ruiner. Nej, inte ruiner. Det ligger i damm och aska. Bara två dagar tidigare bombades det till smulor. Smällen skadade solcellerna på Aaheds hus men han har redan reparerat dem och är tillbaka online.

– Jag vill berätta om motståndskraft och uthållighet.

Han använder det engelska ordet resilience som betyder ungefär kraft att komma tillbaka efter en skada, systemets möjlighet att återskapa sig självt i nya förutsättningar. Jag får känslan av att han förkroppsligar begreppet.

Aahed (bilden) och hans familj har evakuerat säkert tio gånger vid det här laget.

– Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Han har inte bara sig själv att tänka på. Han har tre bröder, alla med psykiska funktionsnedsättningar, som han tar hand om.

Han berättar att det bor människor i kvarteret igen efter att nästan alla försvunnit under våren och sommaren. Området ligger nära den så kallade Netzarimkorridoren.

– IDF går in i ett område och förstör allt. När de lämnat kvarteret kommer vi tillbaka och bygger upp allt igen. De kommer, vi försvinner. De försvinner, vi kommer tillbaka. Detta är cykeln vi lever i.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

Under krigets första dagar befann sig Aahed i södra Gaza. Huset han bodde i med sin familj bombades av IDF. Det var också den gången grannhuset som var den egentliga måltavlan. Tre kusiner dog och en bror skadades svårt av en sten i bakhuvudet. Aahed blev också skadad men överlevde. I flera månader kunde han inte röra sin vänstra sida alls och han hade fruktansvärda smärtor i tänderna.

Då var det fortfarande möjligt att röra sig mellan södra och norra Gaza och familjen tog sig tillbaka till norr. Det blir tyst en sekund. Aahed släpper ifrån sig det slags leende som tillsammans med ögonens flyktiga rörelse åt sidan rymmer en avgrund av minnen, vålnader för stora för att berätta om.

Internet möjliggör distansarbete också i andra delar av Palestina där det har blivit för farligt att röra sig mellan städerna.

I en liten stad utanför Tulkarem på norra Västbanken sitter Sara i sitt föräldrahem. Hon är kommunikatör och projektkoordinator. För Sara är internetuppkopplingen avgörande för att hon ska kunna försörja sig. Hon ringer mig på Whatsapp.

Det är onsdag förmiddag när vi pratar. I vanliga fall hade hon varit på kontoret i Ramallah i dag men hon åker inte längre dit. Inte heller till Nablus, trots att det bara är 20 minuter bort. Vägarna är helt enkelt för farliga. Under det senaste året har den israeliska militärens närvaro på Västbanken, kombinerat med bosättarnas mobilisering, spårat ur.

Högutbildade. En examensceremoni vid Gazas tekniska högskola sommaren 2021. Den palestinska befolkningen i Gaza är ung och högutbildad, men har svårt att hitta arbete i området. Foto: Ahmad Hasaballah/Zuma/TT.

– Före kriget såg man dem på gatan men nu beter de sig på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är här. Människor som vanligtvis rörde sig på gatorna har helt enkelt slutat. Det är för farligt.

Chattgrupper på Telegram och Whatsapp är också avgörande för att hon ska våga förflytta sig. Och när hon väl gör det sker det aldrig längre med egen bil. Tidigare var det en vedertagen sanning på Västbanken att egen bil var säkrare än kollektivtrafiken, eftersom de chaufförer som kör de gula minibussarna kors och tvärs mellan de palestinska städerna gärna trycker gasen i botten.

Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Nu utgör de i stället ett säkerhetsnät – särskilt förarnas interna kommunikation.

– De har egna chattar och vet var militären är och om gränsövergången är öppen eller stängd.

Sara arbetar med berättande åt organisationer och företag. Hon vill gestalta de mänskliga dimensionerna i det palestinska livet och konkret påverka i omvärlden. Flera av hennes vänner arbetar också på distans om de har möjlighet som ett resultat av den förvärrade situationen på Västbanken.

– Men det beror såklart på vilket slags jobb man har. Jag kan göra det nu, men alla kan inte det.

Tekniksektorn är kanske inte det första som dyker upp när Palestinas ekonomi kommer på tal. Men före kriget fanns flera hundra uppstartsbolag på Västbanken och i Gaza, och trots utmaningar var sektorn lovande. I Gaza fanns sedan en tid tillbaka projektet Gaza Sky Geeks, ett slags inkubator och accelerator för unga teknikbolag som finansierades av bland andra Google.

Israels högteknologiska sektor är en historia för sig. Sedan 1990-talet har den firats både som ekonomisk motor, nationellt etos och den gyllene vägen mot israeliskt-palestinskt samarbete. Högutbildade palestinier på Västbanken och i Gaza jobbade i israeliska uppstartsbolag och från statligt håll satsades pengar på palestinska grupper i Israel (som alltid kallas arabiska israeler i dessa sammanhang). Också kvinnor och ultraortodoxa judar fick öronmärkta medel för att utbilda sig och etablera sig inom den högteknologiska sektorn.

Lugn i stormen. Palestinier passerar marknaden i Jabalia i börja av november 2023. Foto: Abed Khaled/AP.

Men allt detta var före kriget.

Investerarna har dragit sig ur sektorn både i Israel och i Gaza.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts. Redan före det senaste kriget har de som kunnat lämna Gaza ofta valt att göra det för att skapa förutsättningar för liv på annan plats.

De kritiska röster som redan innan hade anklagat sektorn för att normalisera ockupationen och företagen för att utnyttja den billiga palestinska arbetskraften har knappast tystnat.

Det finns ett intimt band mellan den högteknologiska sektorn och den israeliska militären, IDF. Vapenföretaget Elbit har en egen inkubator för uppstartsbolag och flera av branschens kändaste profiler har fått sin basutbildning under tiden som soldat.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts.

På sin egen hemsida lyfter IDF själva fram grundaren av den i Israel omåttligt populära navigationsappen Waze, Uri Levine, som ett exempel på hur kopplingen kan se ut, i en artikel från 2013 med rubriken ”Start-up soldiers” – uppstartssoldater. Titeln är en blinkning till den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, där idén om Israel som världens främsta ”uppstartsnation” lanserades.

En delförklaring till Israels fokus på högteknologi är att man har velat underlätta för människor att flytta från städerna till ”periferierna”, alltså de mer avlägsna landsändarna – vilket inte har skett. Sektorn är fortsatt koncentrerad till det attraktiva kustområdet runt Tel Aviv.

I detta sammanhang hörs ibland det lätt cyniska begreppet Silicon Wadi, där wadi kommer från det arabiska ordet för dalgång. Lätt cyniskt, därför att ett syfte med att sprida tech-folket till periferierna är att dessa områden av staten uppfattas som ”för arabiska”. I Negev och Galliléen finns helt enkelt fler arabiska städer och byar kvar, och detta ses inte som något positivt.

Tillbaka till Gaza stad. Här, liksom överallt, är internet helt avgörande för techfolk. De som inte har internet hemma söker sig till områden där internet finns och samlas på gatan för att jobba. Det är livsfarligt. Också de som samlas i tillfälliga hubbar som satts upp på olika platser är utsatta för stor fara. Det räcker att en efterlyst person kommer dit för att hela platsen ska förvandlas till en måltavla.

Aahed säger att han är lyckligt lottad som har möjlighet att arbeta hemma. Sedan en tid tillbaka får han dessutom riktiga uppdrag igen. Och han tror på framtiden. När kriget är slut ska unga människor bygga upp landet igen. Ett helt nytt land.

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han är stolt över sitt bidrag till Gazas techvärld. Han fungerar som mentor och vägledare åt unga yrkesverksamma och nyutexaminerade människor, för att rusta nästa generation med färdigheter för att lyckas internationellt.

Han talar med framtidstro och en orubblig tilltro till Gazabornas kompetens och uthållighet

– Det är bara kriget som måste ta slut. Sedan bygger vi upp landet igen.

Kommentar/Kultur 21 januari, 2025

För bra? Belöningen för framgång blev kicken. Foto: Matilda Rahm.

Jag är i grunden för en snabbfotad personalomsättning på attraktiva kulturposter. Alltför många gånger har jag sett intendenter och chefer bli lata och förlora nyfikenheten på samtidens rörelser och klamra sig fast vid trender som en gång gjort dem intressanta och heta.

Men när det i helgen kom ut att Athena Farrokhzad och Ida Lindes förordnande på en av Sveriges största litteraturscener inte förlängs efter bara två år, undrar jag om det ändå inte gått för långt åt andra hållet.

I vanliga fall inom offentlig sektor brukar tjänster förlängas automatiskt såvida det inte skett dramatiska personalhaverier eller ekonomisk förskingring. Det som skaver är Athenas höga profil i Palestina-frågan, som diskuterades på kultursidorna för ett år sedan. Men oavsett vad man tycker om lämpligheten i att förena en offentlig roll med aktivism, så är det kvaliteten som måste avgöra.

Läs mer

I just det här fallet handlar det om en sällsynt framgångsrik programläggning där varje författarsamtal med världsnamn sålts ut till sista stolen till en rockkonsertjublande publik. Jag har själv besökt evenemangen och upplevt ett ovanligt varierat sällskap, en gång med ett gäng gymnasister från Tensta som deltog i en bokcirkel om Frantz Fanon, på fritiden.

Ordet jag kommer att tänka på när det gäller duon Farrokhzad-Linde är succé. Att de inte får fortsatt förtroende framstår som självskadebeteende av Kulturhuset. Gillar inte cheferna när det går bra?

I väntan på kulturkanon kan man roa sig med att se sig omkring efter den eftersökta excellensen i samtiden. Men om något som uppfyller alla kriterier på spjutspets och popularitet läggs ned, så undrar i alla fall jag om våra tjänstemän känner igen stor konst när den serveras framför näsan.

Nyheter/Utrikes 21 januari, 2025

Miljonrullning till Trumps republikaner från friskoleparet Bergström

Hans och Barbara Bergström besöker Engelska skolan i Stockholmsförorten Gubbängen i november 2021. Foto: Alexander Mahmoud / DN / TT

Bara under valkampanjen 2024 har Hans och Barbara Bergström, paret bakom skolkoncernen IES, donerat över två miljoner till den amerikanska högern – trots att Hans Bergström kallat kampanjen ”usel”, och Donald Trump en ”dömd brottsling”

1,77 miljoner svenska kronor. Så mycket har Hans Bergström, grundare av Internationella engelska skolan (IES) donerat till republikanska kandidater i USA – enbart under de två åren inför valrörelsen 2024. Hans hustru Barbara Bergström, som även är medgrundare till skolkoncernen, har donerat motsvarande 365 000 kronor till högerpartiet under samma period.

Sammanlagt rör det sig om mer än två miljoner kronor under 2023 och 2024, visar öppen data från det amerikanska registret över donatorer.

Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016

Bernie Moreno, en stark allierad till Donald Trump och nytillträdd senator för Ohio, är en av de tre kandidater som enligt registret tagit emot störst summor från paret under de senaste två åren. Moreno har bland annat anslutit sig till Trumps påståenden om att valet 2020 ”stals” av demokraterna.

Bland de andra finns abortmotståndaren Dan Crenshaw och Roger Wicker – en av de 22 republikaner som redan 2017 begärde att USA skulle lämna Parisavtalet. Tidigare under 2020-talet har paret även stöttat Trumpvänliga kandidater som David Perdue.

De allra största gåvorna från paret Bergström går dock inte till individer, utan till den politiska kommittén NRSC, som syftar till att säkra en republikansk majoritet i den amerikanska senaten.

Samtidigt har Hans och Barbara Bergström även donerat till moderata och Trumpkritiska republikaner som Peter Meijer, som var en av de tio republikanska kongressledamöter som röstade för att väcka åtal mot presidenten efter stormningen av Capitolium. 

Våren 2024 gick en mindre donation också till kommittén The Great Task, grundad av republikanen Liz Cheney som senare valde att stötta Demokraterna i presidentvalet.

I ett mejl till Flamman beskriver sig Hans Bergström som en ”Nikki Haley/Liz Cheney typ av republikan”, som ”aldrig kunnat rösta på Donald Trump”. Han berättar även att han röstade på Kamala Harris i höstens presidentval:

”[D]et senare för att få ett slut på epoken Trump och förhoppningsvis bidra till att det Republikanska partiet – grundat av Abraham Lincoln – skulle kunna återgå till en mer moderat och sansad kurs”.

I mejlet skriver Hans Bergström att hans donationer ”har inriktats på att i primärvalen främja kandidater som visat en självständig hållning mot Trump”.

Paret Bergström bor i USA sedan 2003. I dag är de bosatta i staden Boca Raton i Florida, som ligger fyra mil söder om Donald Trumps residens Mar-a-Lago, och är känd för sina förstklassiga golfbanor och eleganta bostadsområden.

Paret har även tidigare uppmärksammats för sitt stöd till högerpolitik. 2023 kunde Expo avslöja att paret skänkt över tvåhundra tusen kronor till tidskriften DSM, som spridit konspirationistiskt och antisemitiskt innehåll, däribland ifrågasättande av antalet offer för Förintelsen. 

Strax efter Trumps valseger i november 2024 skrev Hans Bergström en debattartikel för Timbro, där han beskrev Trump som en ”dömd brottsling”, ”skrävlande egomaniac” och ”bluffmakare”. Han menade att man vunnit trots en ”usel” valkampanj, med förklaringen att åren med president Biden lett till ännu större missnöje. 

Den Bidenpolitik som Hans Bergström specifikt beskyller är dock ”den öppna gränsen mot Mexiko, som skapat känslan av anarki och hot mot säkerheten”, ”biologiska pojkar i flickidrott” och att Demokraternas egna ”galenpannor” ropat ”from the river to the sea”. Texten avslutas med en förhoppning om att mycket av det Trump utlovat under sin kampanj bara ska ha varit ”bombasmer”.

Läs mer

Paret Bergström grundade Internationella engelska skolan 1993. I dag äger de fortfarande en betydande del av verksamheten via stiftelsen Hans and Barbara Bergstrom Foundation, med säte i Boca Raton. Stiftelsen har ett marknadsvärde på drygt 551 miljoner svenska kronor.

Internationella engelska skolan omsätter 3,7 miljarder årligen, varav den överlägset största delen kommer från svenska staten i form av skolpeng. 2023 rapporterade SVT att en halv miljard kronor skickats till skolkoncernens största ägarbolag Paradigm Capital.

Totalt har Hans Bergström donerat drygt 7,6 miljoner kronor till politiska ändamål sedan januari 2006, då han lämnade en första gåva om 200 dollar till Republikanernas senatskommitté. Barbara Bergström har skänkt drygt 700 000 kronor till republikanska kandidater och kommittéer. I bådas fall är det uteslutande Republikanerna som tagit emot gåvorna.

Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016. I synnerhet har donationerna ökat under 2020-talet – där de redan skänkt mer pengar än under hela det föregående decenniet.

Artikeln har uppdaterats med mejlsvar från Hans Bergström.

Inrikes 21 januari, 2025

Svenska Marockokritikern: ”De dödshotade mig”

Jan Strömdahl, Västsaharakommitténs tidigare ordförande, under Ship To Gaza-kampanjen. Foto: Fredrik Persson/TT

Danska Global aktion fick sin lokal brandbombad förra veckan. Motivet misstänks vara organisationens arbete mot Marockos ockupation av Västsahara – något som lett till hot även för svenska engagerade. ”Jävla skurkland!”, säger Ciczie Weidby (V), som nyligen besökte området.

Flamman rapporterade tidigare om måndagens brandattentat mot den danska solidaritetsorganisationen Global aktions lokaler i Köpenhamn, där Marocko-nationalistiska budskap som ”Sahara belongs to Morocco” sprejades på gatan utanför. 

Dansk polis utreder fortfarande dådet, men i ljuset av klottret har organisationen redan gått ut och kopplat det till sitt engagemang för det av Marocko ockuperade Västsahara, och stöd till separatistgruppen Polisario. Ockupationen har pågått sedan 1975, och fördömts av bland andra Human Rights Watch, som menar att myndigheterna begränsar mänskliga rättigheter och trakasserar och fängslar regimkritiker.

Även svenska organisationer som är aktiva i frågan har haft en hotbild mot sig, berättar Jan Strömdahl, tidigare V-politiker och svenska Västsaharakommitténs förra ordförande. 

Han skriver till Flamman att både han och hans dotter dödshotades 2013 av ”några marockaner med anknytning till ambassaden” på grund av sitt engagemang i frågan, kopplat till att han hjälpt en papperslös Västsaharaflykting i Sverige att ge ut en Marockokritisk bok. 

Så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt.

I en polisanmälan om olaga hot citeras meddelanden från tre olika okända telefonnummer, med innehåll som ”Yes ni måste likvideras om ni fortssätter [sic] att hjälpa terroristmaffiagruppen polisario”, ”vi kommer att hitta honom och skicka honom i en svart säck till Marocko” och ”du och din familj ska bort”. Utredningen lades dock ned, då polisen inte kunnat spåra numren.

En torsdagseftermiddag 2016 mejlar Strömdahl sina styrelsekollegor om att någon sprängt hans brevlåda på Långholmen i Stockholm. Även då misstänkte Strömdahl att motivet var hans långvariga stöd för Västsahara, men det gick aldrig att bekräfta, och Flamman har inte tagit del av en polisanmälan. 

Även därefter har trakasserierna fortsatt, enligt Strömdahl. Så sent som i december 2024 ska en släkting till den papperslösa flyktingen ha blivit hotad i Marocko.

Föreningens nuvarande ordförande Josefine Malm (bilden) vill inte spekulera vidare i de incidenter som Jan Strömdahl nämner. Även hon är dock van att få mothugg, ofta i stor skala.

– Det går inte att säga om det står för privatpersoner eller något mer organiserat, men så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt, berättar hon för Flamman.

– När vi har haft riksdagsevenemang har det också kommit utklädda pro-marockaner som har börjat skrika, kasta flygblad och blivit utburna av Säpo. Sådana saker händer. 

Hon känner Global aktions ordförande Morten Nielsen och flera andra engagerade, och har sett bilder på den utbrunna lokalen i Köpenhamn.

– Det är superotäckt, grovt. Hade någon befunnit sig där hade det varit fara för liv, men det är också så mycket som förstörts. De har funnits i många år, och säkert haft sina arkiv där. Vi hoppas på polisutredningen, och att få veta om enskilda eller något större ligger bakom. 

Josefine Malm menar att EU-beslutet i oktober om att förbjuda avtal mellan EU och Marocko från att inkludera Västsahara har satt frågan på tapeten igen. Högtidlighållandet av ett viktigt årtal spelar också in.

– Det är 50 år av ockupation i år, något organisationer i hela Norden kommer att uppmärksamma. Det pratas mycket Västsahara just nu, och det är klart man tänker att det kan hänga ihop med det här attentatet. Det har eskalerat. Men som svensk organisation har vi också Sverige i ryggen, vi har stuckit ut hakan i den här frågan i väldigt många år.

Riksdagsledamoten Ciczie Weidby (V) (bilden) besökte Västsahara bara härom veckan, tillsammans med partikollegan Tony Haddou. Anledningen till besöket var Solidarity summit, en konferens som anordnas i ett av Västsaharas flyktingläger. 

På plats var också klimataktivisten Greta Thunberg, som enligt Josefine Malm tagit emot en ”enorm” kritik i sina kommentarsfält. Organisatörerna var två svenska aktivister, som cyklat jorden runt för att höja medvetenheten om frågan.

– Som alltid när man åker till Västsahara bodde vi hos familjer, som öppnar upp och erbjuder sina hem. Man får verkligen ta del av hur livet i lägren är, med långvarig fattigdom och beroende av hjälporganisationer, säger hon, och fyller i:

– Men det är aldrig farligt på samma sätt som det kan vara för västsaharier som bor i de ockuperade områdena. Där är det sjuk repression och övervakning, människor bara försvinner hela tiden.

Hennes engagemang i frågan sträcker sig över flera decennier. I hennes fall har det snarare gett upphov till frågetecken än fara.

– Jag har suttit i riksdagens Västsaharanätverk i flera år, och aldrig upplevt att mitt engagemang lett till något negativt eller hotfullt. Den vanligaste kommentaren är snarare ”jaha, var ligger det?”, från folk som tänkte resa på semester till Marocko och inte hade någon aning.

Ciczie Weidby hoppas att fler nu ska få upp ögonen för Västsahara.

– Många politiskt engagerade i min ålder känner nog till frågan, men också som en som ofta flyger under radarn. Det är frustrerande att känna att nästan ingen ser förtrycket de utsätts för, Marocko kan bara fortsätta fiska och plocka ut naturtillgångar bäst de vill. Jävla skurkland!

Flamman har sökt Marockos svenska och danska ambassad.

Ledare/Opinion 21 januari, 2025

Armarna uppåt, sträck

Under sitt tal på Donald Trumps presidentinstallation gjorde Elon Musk slutligen fascisthonnör. Foto: K.C. Alfred/San Diego U-T/Zuma/TT.

Världens rikaste man gör en nazistisk honnör inför USA:s samlade elit. Kampen om demokratin är här – och den som inte har ett ord att säga om ohämmad kapitalism gör bäst i att stanna hemma.

”Det här var ingen vanlig seger”, förklarade Elon Musk i sitt korta tal under Donald Trumps installation. ”Det var ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.”

Sedan gör världens rikaste man en nazisthälsning för att tacka väljarna. Två gånger, så att vi inte ska tvivla på vad vi ser. Det har länge varit uppenbart var han står – men nu kan ingen längre förneka det. Det var förstås också syftet. För lika mycket som gesten var en ideologisk manifestation vill han visa sin makt. Att han kan göra vad som helst utan konsekvenser. Jag hoppas att han har fel.

Frågan är vad vi andra gör med informationen.

Att kritisera en fascisthonnör är ett enkelt moraliskt Turingtest. Den som slätar över vad Elon Musk har gjort står på tyranniets sida över demokratin. Därför ska det bli intressant att se hur hans svenska hejarklack agerar nu.

Läs mer

Bara en dag innan talet suckade Timbro-skribenten Erik W. Larsson att Elon Musk tråkigt nog inte kommer att kunna sparka tillräckligt många lata postarbetare på grund av facken. Den liberala ledarskribenten Sofia Nerbrand har hävdat att ”[m]ycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, och att ”Trump och Musk är värda att lyssna på.” Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Adam Cwejman har å sin sida slagit fast: ”Eliten ogillar Musk för att de ogillar yttrandefrihet”.

Inte ens att Elon Musk länge har varit världens främsta spridare av antisemitism har avskräckt medlöparna. Frågan är vad de säger nu när armen till slut sträcktes ut i luften. Ligger de lågt, i väntan på rätt tidpunkt att driva samma politik i Sverige, eller möts vi av uppriktig ånger? Jag har mina farhågor.

På en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.

Men en viktigare fråga är om människor med ett mer välutvecklat demokratiskt impulssystem också är beredda att börja prata om den svällande elefanten i rummet – oligarkernas ofantliga rikedomar. I publiken stod fler malliga mångmiljardärer som Mark Zuckerberg och Jeff Bezos, som likt den övriga teknikoligarkin alla har kysst ringen genom att donera motsvarande 11 miljoner kronor till presidentens uppstartsfond. I går (20/1) kunde Dagens Nyheter avslöja att Daniel Ek inte velat vara sämre, utan även han lagt en hemlig donation.

Samtidigt har Donald Trump anslutit sig till deras plutokratklubb genom att lansera kryptovalutan $Trump som omedelbart rusade till ett värde på 110 miljarder kronor.

Det var länge sedan världen såg en sådan koncentration av makt. De här männen avskyr inte bara folkstyret, de vill även krossa facken, välfärdsstaten och klimatkampen. De vill störta några av de bästa frihetsskapande innovationer som historien har sett, och i varje enskild fråga står de på samma sida som eliten.

Läs mer

Vi kan förstås inte påverka det som händer i USA, däremot vad som händer här.

Sverige ligger i världstoppen vad gäller miljardärer per capita, fem av åtta partier är beredda att kringgå lagen för att ta emot hemliga donationer, och trots ett kompakt folkligt motstånd mot vinster i välfärden får de rovgiriga koncernerna finnas kvar oavsett regering – medan Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson skryter om att han ”skickar sms då och då [till statsminister Ulf Kristersson] och säger när jag tycker att han varit duktig”.

Samma utveckling sker alltså inför våra ögon, även om vi ligger några år bakom. Den som nu inte talar klarspråk om kapitalismen, har inte heller något vettigt att säga om demokratin.

Och på en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.

Kultur 21 januari, 2025

Elektromusikens farmor dumpade Sverige

En minneskonsert med Catherine Christer Hennix ges den 26 januari på Mint i Stockholm. Foto: Ari Marcopoulos.

Catherine Christer Hennix (1948–2023) blandade matematik med drone och asiatisk musiktradition. Nu arrangerar konsthallen Mint en minneskonsert. Flamman pratar med den konstnärliga ledaren Emily Fahlén.

Hur kommer det sig att Hennix fick jobba med alla de stora namnen som La Monte Young?

– Hennix var en pionjär inom dronemusik och var tidig med att göra datorgenerad musik, hon sökte sig till likasinnade utövare under hela sin livstid, La Monte Young var en av dem.

Hon fick en soloutställning på Stedelijk-museet i Amsterdam, men aldrig i Sverige. Varför?

– Min uppfattning är att den experimentella musikscenen i Sverige har varit bättre på att följa hennes arbete än konstvärlden. När jag fick möjlighet att uppleva hennes musik live våren 2023 på Editions i Stockholm, var det hennes första konsert i Sverige på 50 år. Det var ett av mitt livs största konstupplevelser.

Hur skulle du beskriva hennes musik?

– Kontemplativ, intensiv, spirituell och komplex, ibland med väldigt hög volym.

Läs mer

Hur förhåller sig hennes matematiska intresse till musiken?

– Hennix undervisade i många år i matematik på amerikanska universitet och ägnade sig framför allt åt intuitiv matematik och logik. Hon var intresserad av oändligheten som uttryck och form.

Den 26 januari presenterar Mint på ABF-huset i Stockholm (där Hennix inledde sin bana), tillsammans med Blank Forms och Vassa Tassar, en heldags minneskonsert.

Rörelsen 19 januari, 2025

Antikapitalism är handling – inte radikala paroller

Pelle Dragsted vid Enhetslistans extrainsatta årsmöte i Köpenhamn den 14 december. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

Socialismen handlar inte om att ständigt ropa det mest revolutionära, utan om praktiskt arbete för att flytta makten till folket.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Budskapet i Mikkel Bolts krönika 18 december är omisskännligt: ​​Enhetslistan har nu äntligen sålt ut. Om det någonsin fanns något att sälja? Samma Bolt dödförklarade vänstern redan för sju år sedan med orden: ”Enhetslistan, men också hela vänstern, måste bort. Den fungerar i dag bara som ett hinder för en revolutionär position.”

Några år senare framförde Bolt (lyckligtvis misslyckade) uppmaningar att avstå från att rösta i folketinget. Enligt Bolt måste syndafallet tydligen dateras till den tid då vänstern kämpade för allmän rösträtt och därmed gav vika inför den borgerliga demokratins tristess och anpassning.

På så sätt ansluter sig Bolt till en lång tradition, särskilt närvarande i akademiska kretsar, där den sanna vänstern periodvis dödförklaras. Oftast i en stil som inte lämnar några tvivel om att dödsdomens författare sitter på den korrekta och renläriga tron. Inte olikt studenten Skodsborg i Hans Scherfigs satiriska roman Idealister, som generöst ställer sitt eget överskattade intellekt till förfogande för att vägleda de egensinniga massorna. Men givetvis helst utan att behöva delta i den trista praktiska klasskampen.

Men rykten om den systemkritiska vänsterflygelns död är överdrivna även denna gång. Åtminstone när det kommer till Enhetslistan. 

I sin krönika tar Mikkel Bolt till en rad osanna påståenden för att slänga smuts på vår kista. Bolt hävdar att vi i Enhetslistan har övergett antirasismen, internationalismen och solidariteten med världens förtryckta. Just när Bolts ord trycktes stod vår talesperson i medborgarfrågor Peder Hvelplund i spetsen för kritiken mot högern och socialdemokraterna i den nationella rättighetskommittén. Samtidigt engagerade vår unga samarbetsorganisation, Rödgrön ungdom, hundratals unga på utbildningsinstitutioner och bostadsområden över hela landet i en kampanj mot de strikta reglerna för medborgarskap. 

Rosa Lund har som mångårig migrationspolitisk talesperson fått stå ut med hotelser och smutskastning som få andra politiker i landet på grund av Enhetslistans entydiga antirasism. Internationell solidaritet är också, som alltid, central för oss. I motsats till Bolts påståenden har partiets avdelningar och aktivister över hela landet från Ålborg till Esbjerg över Sorø till Bornholm varit drivande i demonstrationer och protester mot det smutsiga kriget från dag ett efter Israels attack mot Gaza. 

I Folketinget hann det inte gå en vecka innan vi genom förfrågningar, samråd, resolutioner eller ministerfrågor försökte pressa regeringen att avsluta sina eftergifter till Netanyahus terrorregim. Men den här sortens prosaiska aktiviteter inom och utanför Christiansborg stör inte estetikprofessorns eteriska analyser.

Bolt har också fel i sitt huvudpåstående att vi i Enhetslistan har gett upp våra ambitioner om socialismen och accepterat kapitalismen som historiens slut. Enhetslistan är nu som alltid ett antikapitalistiskt parti. Utvecklingen i omvärlden bekräftar oss – inte minst vid denna tidpunkt – att kapitalismen är fullständigt oförmögen att lösa de kriser vi som mänsklighet står inför. Oavsett om vi pratar om exploderande ojämlikhet, klimatförändringar eller de oligarkiska tendenser som alltmer utmanar själva folkstyret. 

Detta beror på två av kapitalismens inneboende egenskaper.

För det första att rikedom och därmed också politisk makt och inflytande ständigt strömmar uppåt mot en mäktig elit. För det andra att det är strävan efter avkastning på investeringar som styr ekonomins inriktning snarare än demokratiska beslut.

Dessa egenskaper kan motverkas genom politiska reformer uppifrån och folklig organisation underifrån. Men de kommer inte att försvinna så länge som kapitalismen är den organiserande principen.

Än så länge tror jag faktiskt att Bolt och Enhetslistan delar analys.

Men vad innebär det att vara antikapitalist? Det är här vattnet delar sig. När man läser Bolts krönika kan man få intrycket att förändringarna kommer om vi bara använder de mest revolutionära teorierna och parollerna.

Men för mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

Det är praktisk handling som börjar med att fråga: Hur utövar kapitalismen som system och den ekonomiska eliten konkret sin makt i den rådande verkligheten? Och hur kan man utmana och motstå den maktutövningen? Både för att råda bot på de problem det orsakar för människor och natur här och nu, och för att flytta oss bortom kapitalismen. 

Som ett marxistiskt parti uppfattar vi samhället som splittrat mellan en liten minoritet i toppen som äger det mesta – företag, banker, fastigheter, mark, patent och algoritmer – och de flesta av oss som lever på att sälja vår arbetskraft till den första gruppen.

Denna klassindelning innebär ständiga intressekonflikter: mellan löntagare och arbetsgivare, hyresgäster och fastighetsspekulanter, låntagare och banker, lokalsamhällen och förorenande företag, och jag skulle kunna fortsätta. Uppgiften för ett socialistiskt parti är att stå på samma sida som majoriteten av vanliga människor i dessa kamper. Det är antikapitalistisk praxis.

För mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

För en månad sedan stod jag en frostig morgon utanför på Tagensvägen i Köpenhamn med en stor grupp fackföreningsmedlemmar – jag kände också igen några av dem som partikamrater. En blockad kallades mot en byggarbetsplats eftersom en underleverantör grovt underbetalt sina rumänska anställda och utsatt dem för livsfarlig asbest. 

De fackliga aktivisterna stängde effektivt ned platsen genom att blockera alla ingångar så att byggandet inte kunde fortsätta. Kravet var tydligt: ​​arbetet kunde återupptas när de utländska kollegorna hade säkrat en överenskommelse med danska löner och arbetsvillkor. Som jag tidigare ofta upplevt med sådana blockader tog det inte många timmar innan entreprenören – pressad av utsikten till utebliven vinst – hade upprättat ett avtal. Till spärrvakternas jubel, som sedan kunde åka tillbaka till sina egna byggarbetsplatser.

Den sortens maktkamp pågår hela tiden i ett kapitalistiskt samhälle. Mellan dem som äger, som ökar sin vinst genom att försämra löner och villkor, och vi som arbetar, som försöker säkra en rättvis del av det välstånd vi skapar, och skydda oss från maktmissbruk. När vi vanliga människor organiserar oss kan vi utmana den makt som arbetsgivare annars skulle ha över våra arbetsliv. 

Segrar som den där morgonen på Tagensvägen ger oss också två viktiga påminnelser. Nämligen att utan dem som arbetar kan kapitalisterna inte tjäna en krona. Och det är inte minst kunskap som bär fröet till ett samhälle och en ekonomi där det inte är en reducerad elit i samhällets topp som äger och kontrollerar kapitalet och produktionsapparaten utan där ägandet – och därmed också inflytandet – finns utbrett bland de många.

Det är inte minst av den anledningen som vi på Enhetslistan prioriterar arbetet i fackföreningsrörelsen högt. När du går med i partiet blir du inte bara en del av en lokalavdelning, utan erbjuds även att gå in i nätverk med andra från den yrkesgrupp du arbetar i, för att kunna samordna och inspirera varandra i de professionella striderna – små som stora.

Men antikapitalistisk praxis kan ta andra former än industriell kamp – just för att motsättningarna under kapitalismen finns överallt. Som när aktivister i Enhetslistan står i spetsen för en lokal protest mot en ny grisfabrik som ska sprida gödselstank, grundvattenföroreningar och fjorddöd, bara för att en stor markägare ska kunna tjäna mer pengar. Eller som när vi deltar i hyresgäströrelsens kamp mot Blackstone och andra bostadsspekulanter som driver upp hyrorna för att säkerställa större avkastning till sina utländska ägare. Och inte minst i klimatstriden – vår tids mest avgörande konflikt – mellan den breda majoriteten som vill ha en planet som går att leva på också i framtiden, och eliten som tjänar på fortsatta utsläpp.

På så sätt deltar Enhetslistans aktivister över hela landet i praktisk antikapitalism. Folk har ofta ingen aning om att det är folk från Enhetslistan som deltar, eftersom vi sällan gör en stor grej av vår partitillhörighet. Det är resultaten som räknas.

Kritik mot kapitalismen är också till stor del – tvärtemot Bolts uppfattning – vår kompass i det parlamentariska arbetet i folketinget, kommuner, regioner, samt i EU-parlamentet. För trots att den parlamentariska makten i ett kapitalistiskt samhälle alltid kommer att hämmas av den ekonomiska elitens utomparlamentariska inflytande, är den långt ifrån betydelselös. Också genom lagstiftning kan vi utmana kapitalets makt och marknadskrafternas negativa konsekvenser.

När vi under förra valperioden garanterad gratis tandvård för unga, och nu jobbar för att helt ta bort bruksavgifterna för tandvård, så är det bra för att det motverkar ojämlikhet i hälsa. Men det är också antikapitalism i praktiken, för varje gång vi omvandlar viktiga grundläggande behov från råvaror till sociala rättigheter gör vi också människor mindre beroende av och sårbara för marknadskrafterna – och därmed mer fria. 

När vi gör en överenskommelse om att 25 procent av nya bostäder i stadsutvecklingsområden ska vara billiga allmännyttiga bostäder löser vi inte bara ett akut bostadspolitiskt problem. Vi försvagar också marknadskrafternas dominans när det gäller prissättningen av våra bostäder och bostäder, till förmån för en demokratisk planering utifrån en syn på bostäder som en social rättighet snarare än en vara. 

När vi arbetar för etablering av offentliga banker och försäkringsbolag är det inte bara för att ge medborgarna billiga ideella alternativ till Danske Bank med flera, utan också för att göra samhället mindre sårbart för finanskapitalet. Och när vi höjer a-kassan är det inte bara för att göra livet drägligare för arbetslösa, utan också för att vi vet att löntagare som är mindre rädda för att bli av med jobbet, i större utsträckning vågar säga upp sig och ställa krav på arbetsgivaren.

Så här jobbar vi.

Alltid med grinden i en tydlig analys av maktförhållandena i en kapitalistiskt dominerad ekonomi. Och alltid med det tydliga målet att förskjuta maktbalansen i vanliga människors riktning, på bekostnad av marknadskrafterna och den ekonomiska elitens makt. På så sätt går vi steg för steg mot ett mer socialistiskt och mindre kapitalistiskt samhälle. Det är antikapitalism i praktiken.

Är Enhetslistan ett revolutionärt parti? Jag antar att det beror på vad som ligger i ordet revolutionär. Om det är en föreställning om ett våldsamt maktskifte utan det demokratiska systemet, så är vi det absolut inte. I ett samhälle med lika och allmän rösträtt, organisationsfrihet och yttrandefrihet, är tanken både meningslös och felaktig. 

Vi har heller absolut ingen sympati för rörelser ute i världen som använder riktad terror mot civila, även om Bolt tydligen anser att sådant är särskilt revolutionärt. Men om man med revolutionär menar att arbeta för socialistiska samhällsförändringar som i grunden kommer att förändra fördelningen av makt och privilegier, demokratisera ekonomin och förskjuta marknadskrafternas anarki till förmån för mer demokratisk beslutsfattande makt, då skulle jag stolt kalla Enhetslistan revolutionär. 

För det är och kommer att vara vår ledstjärna och utgångspunkt: Att kapitalismen med dess ojämlikhet och underminering av våra naturliga grunder inte är slutet på historien. Att vi kan skapa ett samhälle som är bättre än det vi har i dag. Med fler allmänningar och större trygghet, mer varmhjärtat, hållbart och demokratiskt.

Läs mer

Jag har alltid haft svårt att förstå behovet bland många på vänsterkanten av att peka anklagande fingrar åt dem som står dem närmast för att de inte är riktiga vänstermänniskor, för att ha sålt slut eller gett upp kampen. Jag uppfattar det som dygdsignalering, som snarare än att handla om att bidra till förändring, syftar till att betona ens egen ideologiska renhet och överlägsenhet. Omvänt önskar jag Mikkel Bolt all lycka i sitt projekt. 

Vem vet? Kanske blir det just hans forskning om de franska situationisterna eller hans många åtalsartiklar mot den aktiva vänsterflygeln som blir gnistan som tänder långtgående förändring. Själv tror jag dock att förändring varken kommer ur att ropa de mest radikala slagorden i ett mötesrum med likasinnade, eller av sträng kritik mot kamrater, utan från engagerande idéer om det samhälle vi kan skapa tillsammans.

Jag tror att social förändring sker när det är möjligt att föra samman människor som upptäckt sina gemensamma intressen i en praktisk kamp för frihet och rättigheter. Genom praktik. Det är därför jag är politiskt aktiv, och därför tror jag att – kanske mer än någonsin – det finns ett behov av ett praktikinriktat socialistiskt och antikapitalistiskt parti som Enhetslistan i Danmark.

Artikeln först publicerad i danska dagstidningen Politiken den 3 januari. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 18 januari, 2025

Den präktiga vänstern är en myt

”Fuck kukväldet + Ebba” på ett plakat i Vänsterpartiets förstamajtåg mellan Möllan och Slottsparken i Malmö på första maj. Partiledare Nooshi Dadgostar (V) var huvudtalare i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning. 

Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier. 

Läs mer

Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass. 

Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.

Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.

Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.

På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre. 

När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.

Läs mer

Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.  

Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.

Kultur 18 januari, 2025

Där vägen tar slut tar livet vid

I den nya dokumentärfilmen ”Vägen till ingenstans” skildras livet längs en isolerad grusväg norr om Kiruna. Foto Kalle Niia

Inga hungriga grizzlybjörnar, men däremot tamrenar på altanen och kivande äldre par. I dokumentärserien Vägen till ingenstans ger alla en bit av norr.

Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.

På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.

Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.

Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.

Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.

Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.

Läs mer

Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.

Veckobrev 17 januari, 2025

Har alla partier blivit konservativa?

Magdalena Andersson (S), Daniel Helldén (MP) och Nooshi Dadgostar (V) i riksdagen i november 2024. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Såg du veckans partiledardebatt i riksdagen?

Antagligen inte, för den sändes under arbetstid i onsdags. Jag blev dock inbjuden att kommentera den i SVT (tre timmar in), och även om den var sömnig – de hade väl knappt hunnit smälta julmaten – sade den intressanta saker inför valrörelsen.

Här kommer mina iakttagelser.

1. Det är ekonomin, dumbom

Magdalena Andersson gick hårt åt regeringens hantering av ekonomin. Usel tillväxt, massarbetslöshet och konkursrekord – det här är verkligen en svag punkt för Tidögänget. Och även om kulturkrig om mångfaldsprogram i brandkåren får mycket uppmärksamhet, är det ekonomin som vinner val. 

Därför lät Nooshi Dadgostar som en klassisk socialdemokrat, när hon förklarade hur viktigt det var med ”tillväxt” och ”konkurrenskraft”. Frågan är hur tydliga reformer vänstersidan kan lova, med tanke på att Magdalena Andersson precis kommit överens om en stram finanspolitik med högern.

2. Småpartierna fokuserar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att lägga allt fokus på profilfrågorna välfärd och klimat. Hellre få ett ja av Socialdemokraterna än nej på allt. Vissa tycker säkert att småpartierna även borde ta värderingskamperna, men om S har bestämt sig och belönas av väljarna, så är detta den enda möjliga strategin för att få inflytande.

Därför är det helt rätt att kritisera SD för att svika arbetare, snarare än att kalla dem rasister. När någon säger ”vi gillar inte invandrare” så är inte ”ni gillar inte invandrare” ett effektivt argument. Alla väljare vet det, men behöver påminnas om att SD är ett elitparti som alla andra till höger.

3. Konservativ hegemoni

Det betyder att de flesta partier är överens, eller tänker inte invända, om migrationen, brottsligheten och försvaret. Där kommer Sveriges linje att ligga fast i några år. Lägg till den strama finanspolitiken så blir slutsatsen att om inte vänsteroppositionen inom Socialdemokraterna vinner mark på kongressen i maj – så kommer vi att få en kombination av konservatism och nyliberalism oavsett vem som vinner nästa val. Det är dystert, som Mathias Wåg precis skrev i en analys av den blå socialdemokratin.

När till och med fackhataren Jeff Bezos har krävt att Washington Post, som han äger, ska bli bättre på att representera glesbygdens arbetare så vet man att något är lurt. Det krävs mer än ord för att vara folklig.