Vänsterpartiet anser att kravet på 200.000 nya jobb är nödvändigt att ställa. Föredraganden från partistyrelsen, Camilla Sköld-Jansson, anförde socialdemokraten Ernst Wigforss klassiska argumentation om att ett land aldrig kan bli så fattigt att det inte har råd med arbete.
– Vi talar om en budgetutgift på 17,4 miljarder kronor för 200.000 helårssysselsatta, slog hon fast och menade samtidigt att vänsterpartiets roll också är att förändra synen på ekonomi.
– Vi nöjer oss inte med att vara förvaltare. Vi nöjer oss inte med att reducera vårt politiska uppdrag till en anpassning av de snäva ramar som satts av andra politiska krafter och som ofta har sitt ursprung i nyliberala ekonomiska teorier.
Helomvändning
Detta är definitivt en ändring av partiets profil i de tunga ekonomiska frågorna. Per Rosengren, riksdagsman, betecknade det till och med som en ”180-gradig” vändning. Och även om få ville säga det så tydligt innebar det en kritik av den tidigare förda politiken.
– Trots vårt arbete i riksdagen har det inte räckt, sa Ulla Hoffmann, partistyrelsen och menade att det var nödvändigt med en mer radikal politik för att minska klyftorna.
Mothuggen kom att inrikta sig på det faktum att finansieringen inte redovisades.
– Menar ni att vi skall gå ut i en valrörelse utan att kunna svara på hur det skall finansieras? frågade Tanja Linderborg, Västmanland.
– Folk lyssnar inte när man säger att allt gott är möjligt inom fyra år. Då tappar vi vår trovärdighet, sa Carin Högstedt, Kronoberg som också varnade för att precisera en siffra:
– En siffra kan bli en snara. Tänk på Fälldin som föreslog 400.000 nya jobb, ni som kommer ihåg det.
Otto Rehbinder, Storstockholm ansåg att det var helt onödigt att oroa sig över finansieringen.
– Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har dessutom ett förnämligt ekonomiskt läge i jämförelse med många andra länder. Sverige har en betald nettoskuld, till skillnad från andra EU-länder. Regeringen har beräknat att vi skall ha ett överskott i de statliga finanserna på 31 miljarder 2007, och 45 miljarder 2008.
Rehbinders argumentation anfördes av flera ombud, men Camilla Sköld-Jansson säger till Flamman att det är svårt att vara helt exakt. Senast i veckan hade Per Nuder talat om 10 miljarder mer i beräknat ”reformutrymme”.
– Vi kommer att ta fram finansiering för alla våra förslag precis som vi alltid gör, men om vi här hade fört fram exakta beräkningar hade vi bara fått en debatt om siffrorna och olika sätt att räkna. Men debatten här visar att det inte handlar om det egentligen: den handlar ju om politikens inriktning.
Andra anförde möjligheten att s skulle övertrumfa varje beräkning och göra sin välbekanta vänsterfint i lagom tid före valet genom att lova ännu fler miljarder.
Tar arbetslösheten på allvar
Kritikerna menade att allt i plattformen skulle komma att ses som ”löften”. Staffan Norberg, Södertälje, ansåg att det fanns 23 förslag som kostar staten pengar, och att även om den uppenbart viktigaste punkten kring de 200 000 jobben möjligen gick att finansiera, fanns det 22 andra kostsamma punkter. Partistyrelsens inställning var att det inte var valplattformens funktion.
– Vi måste vara ärliga med att vi, precis som alla andra partier som inte förväntar sig egen majoritet, i praktiken inte kan lova någonting. Det handlar inte om en överbudspolitik. Vi säger att vi inte kan genomföra allt genast, sa Camilla Sköld-Jansson. Men vi måste ha modet att säga ”Ja, vi är beredda att ta kampen mot arbetslösheten på allvar. Ja, vi är beredda att försvara och bygga ut den offentliga sektorn. Ja, det kan kräva vissa skattehöjningar”.
